Han kom alltid hem sent

Tänk att det räcker med tystnad, inget planerat, telefonen är tyst och det spelas en lugn låt på radion.

Då kommer tankarna smygande...
" Jag är ensam.... ENSAM.... ingen kärlek... ingen som undrar vad jag gör... Ingen som bryr sig om jag går ut i mörkret själv med hunden...." osv....

Offertankar va?

Jag är ju inte ensam.... Jag vet att saker och ting kommer att ordna sig.

Jag har vänner runt om mig som precis gått ur långa relationer och mår dåligt.
De känner exakt samma sak som jag gör.

Men det går i perioder, vissa dagar tänker jag inte alls på honom, mitt ex,
sen kommer det som ett stort slag i magen, att jag minns honom,
att vi inte är i hop längre.

Vissa dagar så tänker jag på de saker han gjorde som gjorde mig ledsen.
Men i bland kommer bara den ledsamma känslan att det inte blev som jag hade hoppats på.

Men vad är det som gör mig ledsen egentligen?
Han eller att jag "trodde" att framtiden skulle se annorlunda ut?

Nej, han har inte hört av sig efter mina ord, där jag sa att han inte kunde kontakta mig mer om det är slut.

Jag minns hur han ofta gick ut på nattklubb, eller jag tyckte det var ofta...
Jag bad honom, att snälla inte komma hem så sent eftersom jag skulle jobba dagen efter och vaknade alltid varje timme då han inte var hemma.
(alltid varit sån)

Det blev alltid att han gick ut de kvällar jag jobbade dan efter.

Han sa alltid, "Nej, nej. Det blir inte så sent." Alltid sa han så.

Vad hände, jo jag vaknade varje timme och han kom hem runt 04.30-05.00 och min klocka ringde 05.30. Varje gång hände samma sak.

En natt blev jag sur, det hade gått för långt...
Fånigt eller inte men jag låste sovrummsdörren........

Så, han kom hem från krogen, stegade fram till sovrummet, tog försiktigt i handtaget.... och upptäckte att det var låst!

Där låg jag i mörkret och lyssnade.
Han försökte en gång till och insåg att det verkligen var låst.

Så han sov på soffan.

Han blev dock skitsur.

Jag försökte förklara sen att jag har bett honom hundra ggr att inte komma hem så sent eller välja en dag att gå ut då jag inte jobbar dagen efter.
Så jag var tvungen att göra nåt annorlunda för att få honom att förstå.

Blev det annorlunda efter det?

Nej.....

Blandade känslor

I dag var jag på dejt.
Ja, tänka sig, det var jag.

Träffade honom på en dejtsida.

Började att skriva till varandra, mest kompisaktigt.

Han verkade rolig och schysst så vi bytte Facebook och skrev där i stället.

Sen bytte vi nummer och hördes och messade på telefon.

Sen så sågs vi en kortis i dag, tog en fika, fast först släpade jag med honom till Ikea. ;)
Jag skulle kolla en sak och tyckte det var mer avslappnat att gå där innan man fikade.

Jag vet inte vad det var, men det fanns definitivt nåt där.

När vi skildes åt så kände jag mig glad!

Sen tänkte jag på mitt ex...
Så bara på någon sekunds hastighet så kände jag för att börja gråta.

Tankar som...
"Tänk om han hör av sig om nån månad och säger att han vill vara med mig och ha barn och allt, så har jag gått och träffat nån annan?"
"Men jag kan ju inte gå runt och inte träffa nån för att jag hoppas på att han ändrar sig." dök upp.

Tankarna kom på nån sekund och var över på nån sekund.

Jag vill träffa denna kille igen, som jag träffade i dag.
Dock är det också jobbiga känslor som dyker upp för exet.

Man kan träffas och umgås, lära känna varandra som vänner först.
Det är vad jag vill.

Ja, ja...jag ska inte gifta mig i morgon, jag tar en dag i taget.

Min hunds öga

Min hunds öga var bra i går.

Han tittade som vanligt och jag såg ingenting i ögat, jag tittade flera ggr.

När vi vaknade i dag så kisade han lite med ögat, jag tittade i det och jag såg rispan igen.
Varför syntes den inte i går?

Suck......

Så vi har fått en tid i kväll hos veterinären.

En fegis?

Jag har sett mig själv som en fegis, som en rädd person.

Jag går omvägar med hunden för att det finns fiskmåsar med barn på ett ställe, och de har jagat oss två ggr.

På kvällarna vågar jag inte gå mer än runt huset för att kissa hunden. ;)

Jag håller mig undan stora hundar.

Osv.

Hm.....

Fast å andra sidan så är jag också himla modig.

Jag har gett mitt telefonnummer till några killar som knappt vet vem jag är. :)
En gång gav jag tex en lapp till en personal på Bauhaus som jag bad att han skulle ge till en kollega jag hade intresse av. Han jobbade inte den dagen. ;)

Jag gick fram och pratade med en kille mitt på coop för att jag såg på hans kläder att han jobbade på en elfirma.

Nu sist, på Facebook, så mailade jag till en kille, som min kompis små känner, som har en elfirma.
Jag skrev att jag går en utbildning för att bli elektriker och jag undrar om jag får göra ett studiebesök på hans jobb en dag.

Han svarade att jag kanske kunde det, de har ett jobb uppe på ett tak nu och han frågade om jag var höjdrädd.

Jag svarade att jag ÄR höjdrädd. "Men jag får väl utmana mig själv." :)

Så, min bild av mig som en fegis stämmer inte alltid. ;)

Rensa och sälja

I dag har nästan hela dagen gått åt till att rensa i källaren efter saker att sälja.

Jag har ju ofta gett saker till Erikshjälpen då jag har rensat i mitt hem.
Men denna gång behöver jag pengar.

Jag hittade två små bord, stora vinglas, mammas gamla porslin, resväskor.

Det blir inga stora pengar men alla bäckar små. :)

En tung dag...

Regnet slår mot fönstret, vinden tar tag i trädkronorna och för dem fram och tillbaka....

Vilken konstig dag det har varit i dag.

Jag vaknade sent då jag satt i telefon in på småtimmarna, kvällen innan.

Jag stressade och åkte i väg till Auktionsverket i stan.

Väl där så lämnade jag in en pälsbolero och klänning, som har varit min mammas,  för värdering. Vi får väl se om det är äkta.

Jag använder ju inte dem och jag behöver pengar till juli.
Jag får ju inget csn och jag har inte ansträngt mig jätte mycket för att hitta mer jobb.

Jag litade på mitt nuvarande extrajobb och så trodde jag ju att jag skulle vara sambo...
Vilket sket sig....

Då de tog emot mammas saker så kändes det tungt i hjärtat.
Jag använder ju inte dem, men det tog emot lite...

Igår letade jag igenom mina gamla smycken, jag hittade en några silversmycken, kanske får det sålt för nån hundring bara, men det är ju trots allt pengar.

Sen ska jag ner i källaren och fota porslin, också från mamma, och lägga ut på blocket.

Jag har faktiskt bra med mat hemma men jag behöver ju pengar till räkningarna.

I vilket fall som helst...så var jag inte på något bra humör i dag, kände mig låg.

Då jag lämnade in hennes saker så blev jag ju tung i hjärtat och jag var redan stressad för min hund.

Varför?

Jo, för att smarta jag råkade peta honom i ögat med min nagel i går.
Han pep till och då jag tittade i hans öga så såg jag en liten skada på hornhinnan.

Jag känner mig så jävla dum!

Jag skulle rätta till hans päls på nosen, den spretade mot ögonen och jag ville hjälpa honom att ta bort det från ögat.
(vilken hönsmamma jag kommer att bli...)
Han ryckte på huvudet och då råkade jag peta honom i ögat.

Har pratat med veterinären och de rekommenderade ögondroppar eftersom det lägger sig som en film på ögat och då skaver inte såret lika mycket.

Det hände i går kväll och jag tycker att han verkar bättre.
Annars ska jag åka in i morgon.

Då jag kom hem från Auktionsverket så droppade jag en droppe av ögondropparna i min hunds öga, precis då ringer telefonen.

Det var min kompis, hon frågade om jag kunde hämta henne och hennes son och köra dem till akuten.
Hennes son hade ramlat och slagit i magen.
Det sved när han kissade och det gjorde ont att gå.

Så det var bara att kasta sig i väg igen.

I bilen så grät jag faktiskt en skvätt.

Men sådana dagar finns ju också, då det mesta känns tungt....

Börjar bli tradigt....

Det känns som att det inte finns något mer att säga egentligen om min "sambo".

Det börjar kännas uttjatat.

Han ringde i går igen, vi pratade väl långt över 1 timme.

Han är lättsårad märkte jag, även om vi inte pratade direkt om oss.

Han berättade att han inte riktigt kan slappna av eftersom det är struligt i hans land.
Han hoppas på att det blir lugnt men det är tydligen fler som vill vara ledare för landet.

Han sa att det var delvis därför han ringde mig, för att han har saknat att prata med mig.
Han har ingen annan han känner sig så avslappnad med och kan prata om sina känslor med.

Sen saknade han mig och ville höra hur allt var.

Han vill dock inte bo med mig om vi skulle fortsätta förhållandet, för att han tycker att jag är för misstänksam och tror saker om honom som inte är sanna.
Han tänker då att vi kan vara särbo så blir det inte något sånt som är jobbigt.

Jag småskrattade och sa att, då kommer det förmodligen bli värre. ;)

Jag sa att mycket av mitt sätt berodde på hur han var också, att det triggade mina dåliga sidor.
Man måste hjälpas åt.

Sen sa jag att om man jämför ett förhållande med en kaka eller tårta som innehåller massa olika saker, så kan man inte bara plocka ut det man tycker bäst om.
I ett förhållande får man ta alla bitar, även de mindre goda.

Det handlar om att man ser till alla de positiva sidorna en person har.

Jag sa till honom att han har sårat mig, men jag har alltid varit kvar, eftersom jag vet att ha inte gör saker för att vara elak.
Så fungerar det i en relation.

Men han har inget att jämföra med och känner han såhär så är det så han känner.

Jag sa att det aldrig kommer att fungera, det är inte så jag vill ha en relation, som särbo.

Sen vill han ju inte ha barn.

"Jag vill ha min frihet, jag kommer aldrig att vilja ha barn." sa han.

Det tror jag inte på, han är ung, om 10 år så sitter han där med barn, ja, ja....

Jag sa till honom att han inte kan ringa mig nåt mer.

Han blev sårad.

Jag sa till honom att om jag ska försöka att glömma honom så går det inte att han kontaktar mig.

Han verkade förstå.

Jag mår inte dåligt över detta, visst saknar jag honom då jag tänker på det.
Men är jag ledsen så är det nog för att jag trodde att livet skulle se annorlunda ut.

Att jag VILLE att det skulle vara annorlunda.

Men det är bara att bita i det sura äpplet och ge sig upp på hästen igen.

"Jo säg nu."

Han ringde igen genom internet.

Vi pratade bara kort då internet strulade.

Jag frågade:

"Vad tänker du nu då när du har fått prata med mig som du ville?"

Han ville inte svara sa han.

"Jo, säg nu." sa jag

Han svarade:

"Ok.... Jag känner att jag saknar dig...."

Det ringde....

Jag satt och tittade på en film.

Jag hade bestämt mig för att inte gå ut i kväll.

I filmen grät tjejen och sa att hon saknade sin kille, hans händer, sättet han kramade henne på, osv.

Jag kände att jag blev lite sorgsen...

Efter nån minut så ringde min telefon, det var han.

Han frågade mig direkt hur mycket skulder jag har till csn.

Han sa att han kanske gör ett jobb där och då om allt fungerar bra så vill han hjälpa mig med de pengarna.

Tårarna började rinna ned längs mina kinder.

"Varför?" frågade jag.

Han svarade:

"För att du betyder jätte mycket för mig och det känns självklart att hjälpa dig."

Vi var tysta.

Sen började vi att prata lite lätt, han frågade direkt hur min pappa mådde.

Jag frågade om han hade tänkt nåt på mig, oss, denna vecka eftersom han ringer nu.

"Jag kände att jag ville höra din röst, att jag ville prata med dig."

Sakta kom vi in på bråken som var.

Jag sa: "Förstår du att du sårade mig också, och att du inte hjälpte mig och min osäkerhet genom att sticka iväg och inte komma hem även då jag bad dig och sa att jag ville fixa till allt?"

Han sa: "Jo, men förstår du att du stötte bort mig med dina ord, när jag kom hem så var du bara misstänksam och då känner man inte direkt att man vill fixa förhållandet, man blir bara irriterad och vill bort."

"Jo, men någon måste börja någonstans....." sa jag.

Vi pratade lugnt och verkade förstå varandra.
Dock sa vi bara det där om "bråken", inget annat.

Han sa också att det är negativt att han är så känslig och då menade han ang alla situationer i livet.

Jag frågade sen: "Saknar du att vara här?"

Ja, det gjorde han, vi var tysta igen.....

Han frågade om jag hade sålt och slängt hans saker.

Nej, något i mig vill inte göra det ännu.

Sen hackade det i samtalet och bröts hela tiden.

Han ringde sen upp mig från sitt vanliga nummer och sa att det inte gick att komma ut på internet.

Sen bröts det också....

"Blä" dagar....

Jag kan vakna vissa mornar och redan ha skrivit halva mitt blogginlägg i huvudet.

Men nu sitter jag här och har ingen lust att skriva....

Jag har märkt att jag inte har lust till något den senaste tiden.

Har svårt att skratta, när andra berättar nåt, det kommer lixom inget.
Jo, en gång åt min hund. :)

Jag är dålig på att städa, diska, jag har köpt insynsskydd till min balkong, den står fortfarande i hallen sen några dagar tillbaka. Jag har köpt målarfärg till vardagsrumslisterna, målarburken står fortfarande i hallen.

Jag är tankspridd, glömmer saker, gör små missar i trafiken, det stör mig verkligen för är det något jag kan så är det att köra bil, tycker jag.

Jag gick en promenad i dag med en kille som jag känt länge men inte träffat på evigheter.
Jag hade inget att säga.... kändes jätte krystat.

I går var jag inne på en dejtsida, hittade en kille som gått i samma skola som mig och vi har varandra på fb. Så jag skrev "hej", vi började att skriva till varandra.

Samtidigt så fick jag ett brev från en kille som visade sig att också vara från min gamla skola.
Vi började också att skriva till varandra.

Jag nämnde för killarna att jag skrev med den andre också och det visade sig att de umgås jätte ofta med varandra och går ut tillsammans.

Då skrev en av dem att jag borde gå ut med dem i helgen.

Så i dag ska de gå ut och tanken är att jag ska åka dit där de är.

Jag känner dem väldigt ytligt men man bör våga saker och komma utanför dörren.

Det kanske blir jätte kul och är det tråkigt så är det bara att åka hem.

Fast mitt humör alltså...fy fan...hoppas det vänder snart.
Just nu känner jag inte för att gå utanför dörren, jag känner mig ful och tråkig....

Blä!

Livet är inte förevigt

Jag gråter inte.

Jag är inte orolig.

Jag tänker inte massor.

Bearbetning gjorde jag nog för länge sedan.
Jag har ju gråtit så mycket, de 3 månader utan honom, då "vande" jag mig att leva som singel.
Sen när han kom tillbaka var det bara tjafs och han var i från mig flera ggr.

Jag grät mycket, var orolig, min mage var inte bra....

När vi pratade sist och gjorde slut, så var det ju sorgligt, under samtalet.

Men så fort vi hade lagt på så kände jag mig tillfreds på något sätt.

Klart jag inte alltid är superglad varje dag, för jag hade förväntningar på hur mitt liv skulle ha varit nu.
Jag skulle ha varit sambo.

Nu är jag plötsligt singel igen.
Jag vill ju verkligen dela min vardag med någon!

Jag tror att om inte jag hade hållit fast vid att vi skulle komma fram till ett beslut så hade vi fortfarande varit "i hop" och velat fram och tillbaka i telefon.

Han sa aldrig att han ville göra slut.
Dock kände jag att det var nödvändigt att komma fram till ett beslut.

Jag blev jätte lugn direkt efter och min mage....
Jag har blivit bra igen!
Mina naglar har vuxit ut också.

Det började vända nån vecka efter att han stack.
Får se vad sjukhuset säger den 16 juli då jag får svar på prover.

Visst jag älskade honom mycket...
Men sättet han var på nu, visade en annan sida av honom, och då var det lättare.

Jag har alltid tyckt bra om mig själv på senare år men nu har jag också fått det bekräftat från andra hela tiden.
Det har stärkt mig efter detta.
Inte för att det ska påverka en, vad andra tycker, men till viss del gör det ju det och det ger en positiv skjuts då man är låg. :)

Under vårat senaste samtal, då det tog slut, så sa han:

"Jag älskar dig, jag kommer alltid att älska dig och jag kommer aldrig att glömma dig."

Om han nu kände så, så borde han ju ha kämpat.
Men, har man ingen direkt erfarenhet av relationer, ja... då kanske man beter sig såhär och så kommer han att inse allt, när det har gått ett bra tag.
Eller när han träffar en ny tjej.
Eller, så kommer han aldrig att se detta på något annat sätt.

Han värdesatte många av mina sidor, han sa att det var svårt i dagens läge att hitta någon som är så ärlig och öppen.

Men han höll fast vid det negativa, då var det så för honom.

Livet rullar vidare och jag har insett att det inte är förevigt.
Så då är det bäst att leva på ett sätt som gör en lycklig.
:)

En kväll av oärlighet

Konstiga saker hände i går.

Inte så konstiga egentligen men jag undrar varför jag fick se så mycket av just, tillit.

Jag var ute med en killkompis och hans kompis.

Hans kompis var inget alls som intresserade mig.
Dock blev han väldigt förtjust i mig.

Då vi pratade i bilen på väg ut så skrattade hans vän och sa:

"Fy fan vilken härlig tjej du är! Du är ju fan rolig.
Du är så jäkla rak, det gillar jag."

Då vi kom dit så var träffade vi på två gamla stammisar som jag inte hade sett på länge.

Den ena tjejen var med en kille och jag frågade om det var hennes nya.

"Nä, de bor i inte i samma stad, när de träffas så har de i hop det.
Men han är kär i henne, men hon känner inget för honom."

Jag tittade åt deras håll, de stod och kysstes.

Jag funderade på varför, om hon nu inte var intresserad?

Senare under kvällen så sprang jag på två stycken killar som hade gått i samma skola som mig då jag var yngre.

Den ena killen kom fram till mig till och från under kvällen.

Han sa att han hade fått frisedel att gå ut, han har tjej och barn.

Jag sa att hans polare stod på dansgolvet om han undrade vart han var.

"Han är väl på hugget." sa han.

"Men han är väl gift? I alla fall har han tjej och barn?"

"Ja, och? He, he, det är därför vi är ute." sa han.

Senare under kvällen så sprang jag på honom igen, han sa då:
"Jag är så jäkla hångelsugen."

Jag fann inte mina ord då utan sa bara "ok" och gick därifrån.

Min kompis, kompis pratade med mig till och från under kvällen.

"Fan du är ju grym på att dansa!
"Jag har träffat många tjejer i mitt liv, alla olika sorters, du skiljer dig verkligen från andra och du har ett underbart leende som smittar av sig."
"Kolla! Fan du är verkligen levande till sättet!"

Då det började närma sig att åka hem så sprang jag på en nuvarande klasskompis.

Vi började att prata och kom in på det sista provet vi hade i dagarna.

Det kom fram att han och en annan kille hade fuskat.
De hade fått tag på förra årets prov och det var exakt lika dant som det vi hade nu.

Han hade också med sig en kompis, jag och min kompis hade träffat på hans kompis för en månad sen då vi var ute.

Jag sa:

"Din kompis sa att han är från samma ställe som min pappa."
Han sa: "Va? Nä... det är han inte."

Varför hade han sagt det? För att stället han verkligen kom i från inte var så bra i folks ögon?

Han frågade också hur det var med "killen".
Jag sa att vi nu hade gjort slut, han visste lite sen förut.

"Fan jag vill slå honom på käften! Du är för snäll Rebecca."

"Ja, sån är jag, ett ärligt och öppet hjärta."

Dock tycker inte jag att mitt, ex...skumt att säga, inte är dålig på nåt sätt.
Plus att jag hade ju mina problem också.

(Visst, han hanterade inte saker som gynnade vår relation men alla har vi våra saker. Han hanterade det på sitt sätt och han visste vad han gillade och inte gillade. Sen kan man tycka vad man vill, jag hade rätt, han hade rätt, båda gjorde fel. Alla tycker olika.)

Jag känner i alla fall att man inte kan vara för snäll, jag gillar att vara snäll.
Dock ska man inte vara naiv och det tycker jag inte att jag är.

Sen då jag gick så mötte jag en gammal flört precis utanför.

Vi träffades för några år sen, på en dejtsida, vi träffades aldrig i verkligheten, men har haft varandra på fb länge.

Vi hälsade och han sa:

"Varför ringer du aldrig mig då du går ut."
"Jag har ju haft kille så, känns ju lite skumt mot honom att gå ut med en kille som han inte känner till." (och som inte är en kompis sen gammalt.)
"Vaddå, vi kan bara gå ut som vänner." sa han.

Han kom inte in på stället för att vakterna sa att han var för full.
Jag tyckte inte att han såg så full ut.

"Jag har knappt druckit." sa han.

Vi pratade lite till och efter ett tag sa han:

"Egentligen har jag druckit en hel del, jag är jäkligt full."

Så kontentan av det hela...
Varför träffade jag på folk hela kvällen som inte talade sanning?

Vissa ljög, vissa försökte försköna bilden av sig själv.

Är det att många har så dålig självkänsla?

Varför kan folk inte bara vara raka och ärliga?

Då jag skjutsade hem killarna så släppte jag av hans kompis först.
Då vi var på väg hem mot min kompis så fick han ett sms av sin kompis som vi nyss släppt av.
Han skrev:

"Jag skiter i att jag inte är hennes stil, för hon är min stil, vilken tjej."

Jag skrattade och sa:

"Så du sa till honom att han inte är min stil?"

"Ja, så många år har jag känt dig så jag vet vad som är din stil, så jag tänkte att jag skulle rädda dig lite och säga det till honom."

Händelserik kväll.

Vi gjorde slut

Jag hade tagit ett beslut i dag, jag kände det så starkt i hela kroppen.

Jag ringde honom på förmiddagen och frågade om han kunde ringa upp mig från internet.

Jag sa ju en vecka, men jag hade bestämt mig och ville prata med honom nu redan.

Han ringde upp senare.

Jag frågade om han hade tänkt något på oss, "Jag vet inte". sa han.
Men något måste han ju ha tänkt. "Jag vet inte, jag har varit upptagen."

Blev något irriterad men skärpte mig och fortsatte på mitt spår som jag hade tänkt.

"Du vill inte ha barn med mig och inte heller gifta dig, eller?"

"Nej" sa han.

"Är du helt hundra på detta nu, helt hundra?" sa jag.

"Va? Ja, nej, inte vet jag, vad jag känner nu i alla fall."

"Ok, men då är det lika bra att vi gör slut för jag vill verkligen ha en familj.
Jag kommer aldrig att välja bort det." sa jag.

Sen vet jag inte hur vi kom in på det men han var sur igen och pratade om hur illa jag hade bettet mig.

Jag sa till honom att jag aldrig, aldrig får en chans att berätta min sida av historien.
Det finns alltid två sidor till en historia, sa jag.

"Du måste kunna lära dig att lyssna på den andra personen och försöka att förstå.
Du utgår bara i från hur sårad du blev och hur dåligt du har mått.
Du har också fått mig ledsen och sårat mig."

"Jasså minsann? säg vad jag har gjort!! Vad har jag gjort som är fel?!"
Sa han surt.

"Men, snälla...
Jag har försökt att förklara detta för dig flera ggr men du avbryter bara mig och pratar om hur mycket jag har sårat dig.
Så vad vill du mig?! Vad vill du mig!?
Vi har pratat i en vecka och det enda samtalen går ut på är att du sitter och säger hur mycket fel jag har gjort! Jag tänker inte sitta här i telefon med dig och ta detta från dig igen!" sa jag.

Vi lugnade oss och han sa, "ok, berätta då, jag ska va tyst."

Jag berättade, från början, hur han var annorlunda redan på Arlanda, men bad om ursäkt sen, vilket jag tog emot.
Sen hur han sa till mig efter andra dagen att han verkligen bestämt sig för att inte ha barn eller gifta sig. Hur det sårade mig, hur jag hade väntat på honom i 3 månader och trodde att våra liv skulle börja då han kom tillbaka, och så får jag detta slängt i ansiktet.
Hur ledsen jag var i flera dagar efter hans ord, "Det är nu upp till dig. "
hade han sagt efter.

Han hade varit hemma i 3 dagar, jag frågade om vi kunde spendera lördagen i hop, han sa ja.
Jag köpte lunch med mig hem och stressade från jobbet, möts av honom där han säger,
"Bli inte ledsen nu, men min polare har ringt, jag vill träffa dem, en promenad är ju inte viktig,
det kan vi ta sen."

Jag blev jätte ledsen, alla känslor låg ju så ytligt hos mig, att jag väntat på honom i 3 månader,
att han sa som han sa om barn när han bara varit här i två dagar, allt detta, jag kände mig oviktig för honom. Så kom alla känslorna på engång.

Han blev förvånad och arg av min reaktion, han vräkte ur sig,
"Jag tror inte att vi kan leva i hop".
Jag har ju redan svårt att lita på folk, han sa jämt att vi ska hålla i hop,att man inte bara gör slut och sen slängde han ur sig detta?

Det var då jag frågade om det där med uppehållstillståndskortet, ja ni vet ju, jag skrev om det förut.
Då bröt helvetet lös och han var borta från 14.00 till 04.30

Efter den kollisionen så var inget sig likt mellan oss.
Han gick ut ofta, var kall, hörde ej av sig mm, mm.

Jag försökte nu berätta allt detta för honom, lugnt och sansat.
Hur ledsen jag var då och att jag alltid velat rätta till allt.

Hur jag ringt och messat honom, hur jag bett honom att snälla komma hem så att vi kan prata om vår relation och få allt att bli bra igen. Men nej, han ville inte.

När jag hade berättat allt, så var han tyst en stund, sen sa han,
"Ok... men jag vill inte leva så, hur du är, att inte lita på en, trust ska finnas i en relation,i sånt fall om man är särbo, men det vill ju inte du och jag vill inte tillbaka till den där lägenheten."

Då sa jag, "Ja men då är det slut då, då kan vi inte vara ihop.
Du kommer alltid att stöta på problem och att man blir sur på folk, din familj, dina arbetskamrater, vänner och din partner."

Han: "jämför inte vänner, familj mm med en partner, det är skillnad."

Jag: "Ja men då tänker vi olika där... sen krockar vi också ang kultur, hur kära vi än var i början så stöter man på saker i en relation sen som man inte sett."

Han:"Nä, så länge man har kärleken så talar man samma språk."

Jag:"Jag kan inte hålla med om det, men då är vi olika där också.....
Men hur ska vi göra med det praktiska?
Dina tröjor och väskor du lämnade, ska jag ge dem till din kompis?"

Han:"Jag vet inte...gör vad du vill, eller så har du dem kvar och så kan jag komma och hälsa på och kolla dem."

Jag:"Nja.... jag tror inte att det är så bra om du ska hälsa på mig...."

Vi kom fram till att jag ska spara väskorna för eget bruk och lämna de få kläderna till second hand.

Jag sa att om han vill komma och bo här i Sverige igen så måste han anmäla sig på skatteverket igen.
"Du har ju trots allt 2 år här och du kan ju ändra dig om nåt år och vilja flytta tillbaka hit."

Han:"Nä, jag kommer aldrig tillbaka...."

Vi satt tysta ett litet tag.

Jag:"Jag vill tacka dig i alla fall för denna kärlek som jag fick av dig, och allt annat som du har gjort.
Verkligen!"

Han sa samma sak tillbaka och sen sa han, "Hälsa alla så mycket, krama din pappa."
Då började jag att gråta....
Det kändes så sorgligt....

Jag sa det till honom, "Jag trodde verkligen att du skulle vara den kille jag skulle haft min framtid med..."

Han var tyst....

Han sa sen att jag är en fantastisk tjej, och att jag ska vara rädd om mig.

Vi var tysta.

Sen skulle vi avsluta samtalet, men det var svårt att säga hej då.

Han sa lågt, "Varför jag blir tyst är för att jag inte vill börja gråta här på gatan."

Vi var tysta....

Sen sa han, Bye...

Jag sa, Hej då...

Bye....

Hej då, hej... och så la jag på...

Våga ta för sig när man blir bjuden

Jag var inne på en livsmedelsbutik i närheten av vart jag bor.

Då jag gick där bland alla människor så ser jag klart och tydligt en kille med en munkjacka med text.

El och data firma, står det på hans jacka, där jag bor.... ;)

Jag ville gå fram och prata med honom men jag fegade ur.

Gick förbi honom och tänkte, "Fan! Man ska inte låta sådana här chanser gå förbi en! Han stod ju där, klart och tydligt, som en skänk från ovan, nu går du fan dit."

hahahhahahah

Så, jag vände på klacken och gick fram till honom.

"Ursäkta, jo det är så att jag pluggar till elektriker och jag söker företag där jag kan göra ett studiebesök, (kände hur nervös jag blev) bara nån timme eller två, för att se hur det ser ut i verkligheten."

Han svarade:

"Vi tar inte emot lärlingar eller praktikanter nu."

"Jag har praktik först i höst, tänkte bara komma och kolla läget och se hur ni jobbar mm så att man får ett hum om verkligheten."

"Jaha... ok! Men skriv i hop lite info och maila till oss."

Jag tackade och gick därifrån.

Man måste ju våga :)
Tänk om jag får komma dit och kolla, vi gillar varandra...och sen har jag inte praktik förrän i höst så då hinner saker och ting förändras för dem. :)

Bonprix

Jag har ju gått med på en grej som sponsras av annonsörer.

Därför lägger jag i bland ut bilder på kläder och en länk till en sida.
Då folk klickar på länken så kan jag tjäna några kronor. :)
(Därav länkarna till höger på sidan)

Jag vill ju att mina erfarenheter kan dela med sig av något till andra.
Men om jag får folk hit genom länkar till kläder mm så kanske de fastnar i det andra jag skriver. ;)

Dessutom kan jag verkligen stå vid att jag gillar Bonprix!
Det gör jag och de flesta kläder jag har kommer därifrån.

Bonprix:

http://blogfame.se/179/18819/bonprix

Här är ett ex på supersköna byxor från dem.

 

Mitt hjärta sa mig....

I dag kände jag en sak väldigt starkt!

Jag vill verkligen ha barn!

Verkligen!

Jag har ju alltid känt att jag vill det men i dag blev det till en stark känsla i kroppen.

Så den saken kommer att avgöra då jag pratar med min, "sambo".....

Klänning

Den fina klänningen jag köpte förra sommaren, köpte jag på Bonprix. :)

http://blogfame.se/179/18819/bonprix

Avskyr ovisshet...

Jag vet varken ut eller in.

En del av mig känner att han är omogen...
Inte på ett negativt sätt, inte alls.
Det spelar väl ingen roll om någon är det.
Den gången det dock är viktigt att INTE vara omogen, är när man kommer till sånt här i en relation...
Man bör kunna prata.

Jag känner samtidigt att han faktiskt kan behöva längre tid på sig än mig att kunna ta tag i saker och gå vidare.

Så att ge honom en tidsfrist på en vecka kanske är för lite.
Bara för att jag vill det så är det ju inte säkert att han vet något svar då.
Fast han kommer ju inte med nåt förslag själv.

Jag kan tycka att det inte borde vara så svårt, vill han vara med mig, älskar mig, då är det bara att komma över allt negativt, prata med mig om hur han vill ha det och hur vi ska gå vidare.
Åka tillbaka till Sverige snarast, inom ett par dagar och ge sig fan på att försöka.

Sen tänker jag in mig i hans situation, han trivs där, han älskar mig men är rädd för att jag ska "slänga" ut honom igen, rädd för att det blir slitigt i Sverige, osv.
Mycket rädslor som gör att han inte bara kan ta ett beslut över en natt.

Men ska jag vänta?

En del av mig säger, "Det är för struligt, du vet vad du vill och hur du vill ha det, han vill inte ha det på samma sätt, så det är bättre att gå vidare, utan honom."

En annan del av mig säger, "Vaddå, ska man göra slut bara för att någon är omogen?
Ska man bara göra slut för att man är oense?
Ska man göra slut för att den andre behöver mer tid?"

Vad svårt....
Jag har ju inte så bra tålamod heller, vill ha svar nu.
Känns som att jag står still och jag vill veta, nu.

Ska vi göra slut eller inte?
Om vi inte ska det, vad ska vi då göra?

Jag vet att jag kan ta beslutet själv men jag vill också att han är "normal" och kan tänka klart.
Att han inte har några agg kvar, så att vi kan prata ordentligt.

Hunden morrade!

Jag vet inte vad som tog åt mig!

I går när var ute med hunden och vi började närma oss hemmet, så släppte jag honom lös.

På en parkbänk lite längre fram så ser jag en kvinna med en hund.

Hjärtat börjar banka, det är ju hon vars hund angrep min hund 2012!!

Jag bad min hund gå fot och då vi närmade oss så tittade jag upp igen.
Hennes hund var lös och började gå snabbare och snabbare mot oss.

Fort som fan lyfte jag upp min hund!

Jag gick förbi henne och hon ropade på sin hund.

Då jag hörde namnet på hunden så var det som om någon annan tog över min kropp och sa:

"Jaha! Är det din hund som heter ..... din hund har angripit min hund, dig har jag polisanmält!!!"

Hennes hund cirkulerade runt mina ben.
Jag gick snabbt men ändå inte för snabbt mot min port.
Ville ju inte trigga hennes hund genom att springa.

Hon blev arg!

"DU SKA INTE HA DIN HUND LÖS!
Hon ropade på sin hund högt och argt flera ggr.

Men hennes hund fortsatte att gå efter oss och han hade börjat morra!

Jaha... snart kommer jag att få uppleva hur det känns att bli biten i benet.
Jag hade shorts....
Mitt hjärta slog hårt.

Hon fortsatte att skrika:

"DET ÄR FÖRBJUDET I STOCKHOLM ATT HA SIN HUND LÖS!!!"

Fort som fan, fast lagom ;), så försvann jag in i min port och hon gick.

PUH!

Berättade detta för min kompis som sa:

"Va?! Sa du så till henne?? Du vet ju att hon är en alkoholist och att hennes hund är argsint.
Hur tänkte du? Du ska inte säga nåt sånt, det kunde ju gått illa!"

Hhahahahahaha

Jag vet!!!
Jag tänkte på det sen, vad fan gjorde jag?

Orden bara hoppade ut ur mig!

Det var väl onödigt.
Tänk om hon känner igen mig då vi går ut nån annan dag och hon går förbi?

Hm......

Ekorrhjulet

Nu börjar jag att få grepp om det hela.

Fast det känns som att jag inte vet var jag ska börja att berätta.

Vi har pratat lite, flera dagar i rad.

Samtalen går ofta ut på att han säger hur mycket jag har sårat honom,
hur mycket fel jag har gjort osv.
Då jag försöker förklara så lyssnar han inte på det.

Visst, han är sårad och för vissa tar det lång tid att smälta saker.

Han tycker att jag har varit för osäker och inte litat på honom.
Att jag har slängt ur mig saker som har sårat och skapat dålig stämning.

Det stämmer att jag har gjort det, att jag inte litade på honom hundra.
Ifrågasatte saker för att jag inte litade på att han talade sanning.

Jag försökte förklara att det var dumt av mig, att jag har problem med att lita på folk,  vilket han vet, men min osäkerhet blev inte bättre av att han drog ut och inte hörde av sig.

Jag behöver ha ett förhållande med någon som får mig att känna mig trygg.
Någon som möter mig på halva vägen.

(Jag hade ju så med ett ex, han fick mig att känna mig trygg genom sitt sätt att vara, så till slut så kände jag mig väldigt säker med honom.)

Jag tycker att ett förhållande är att ge och ta.
Att ställa upp för varandra.
Att vara mogen och prata om sådant som känns jobbigt.
Att sätta ner foten och säga: "Nu får du fan skärpa dig, nu sätter du igång igen." Och den andra personen ska kunna ta det och försöka bli bättre.

Han är bitter och säger att han absolut inte vill bo med mig och  vill absolut inte komma tillbaka till den här lägenheten.
Han vill inte leva med bråk osv.
Han säger att han trivs jätte bra där i sitt land och känner sig trygg där.

Jag har sagt till honom flera ggr att han bara säger negativa saker om mig,
bara positiva saker om sitt land, så jag fattar inte varför han inte bara gör slut?

Han svarar då att han älskar mig.

Jag försökte förklara att i ett förhållande så är man oense, man blir arg/ledsen, man lär känna varandra och därmed förstår varandra bättre.
Man måste prata och lösa saker.

Jag sa till honom att jag alltid har varit kvar vid hans sida, alltid.
Även då han sårat mig.
Jag har alltid velat lösa saker.

Han sa då att det inte går att jämföra, de saker han gjort är bara små saker jämfört med vad jag gjorde.

Jag sa att man inte kan jämföra så, det är ju mottagaren som uppfattar hur hårt den tar det.
Sen får man ju prata om det och när den andre förklarar så kan man försöka förstå och inte ta det så hårt.

Detta känns så invecklat....
Han är sur, besviken, sårad och ser bara till vad han inte vill.

Jag sa till honom att han inte säger,
"Jag vill ha denna relation, jag vill leva med dig osv, men vi måste lösa detta, för att vissa saker får mig att må dåligt och så vill jag inte ha det."

Men så säger han inte.

Han är starkt negativ till vad jag har gjort och jag har fått honom till att tappa all trygghet här.

Jag sa att vi inte kommer någonstans så jag tycker att han tar en vecka till att fundera ordentligt.
Om han vill så kan han ringa mig närsomhelst, men om en vecka vill jag att han tar ett beslut.

Jag kan inte pausa mitt liv och bara lyssna till allt negativt jag har gjort honom.
Man kommer inte framåt så, man löser inget.
Man måste prata om det och sen fokusera på lösningar.

Men visst, som jag skrev tidigare, han känner som han gör och för vissa kanske det tar lång tid innan de kan lämna det som gör ont och istället se lösningar.

Han sa: "Ska du skaffa en ny kille då?"
"Men vad tror du? " frågade jag. "Om man blir singel så kommer man ju tillslut att träffa nån."
Sen sa han att han tror att jag kommer att bli en bra mamma.

?

Ja, han verkar förvirrad och sur.

"Du vet vad jag vill så jag behöver inte säga det igen, ta dig en funderare och ring mig sen." sa jag.

Sen vacklar jag med mina tankar, tänker tankar som att jag måste förstå honom också.
Han kanske behöver nån månad på sig att fundera, jag kan ju inte bara se till vad jag vill.

Visst, men han kommer inte med något konkret, han säger bara,
"Jag vet inte." om det mesta.

Han: "Jag vill inte bo med dig och jag vill inte tillbaka till den där lägenheten."
Jag: "Är du helt hundra på det?"
Han: "Jag vet inte."
Osv......

Suck... vilket ekorrhjul....