Blyg, jag?!

I går på jobbet så gick det förbi en kille.

Jag tyckte att han såg bra ut så jag hejade på honom.
Jag brukar göra det, hejja på folk, men var tydlig att han fick ett hej. ;)

När han hade gått förbi, bakom mig, så sa jag till min kollega:

"Han såg väldigt bra ut!"

Dagen flöt på och det var dags för den låååånga postrundan.
Då jag gick där i mina egna tankar, passerade jag truckar och killar som jobbade.
Helt plötsligt hör jag nån ropa:

"Hej!"

Jag vände mig om och där stod en kille, jag ropade, "hej," tillbaka.

Sen slog det mig...Var det inte han? Han som jag tyckte såg bra ut.

Jag gick för att hämta post och gick samma väg tillbaka.

Då stod han och några andra, närmare där jag gick.

Han stod med ryggen till och vände sig om snabbt när han skymtade mig gå förbi.

"Hej! Hur är läget?" sa han och log.

"Jo det är bara bra." svarade jag och log lite, samtidigt som jag fortsatte att gå.

Han stod kvar och tittade på mig.

Sekunden efter dök frågor upp i mitt huvud: "ska du inte fråga honom om hur han mår?
Tänk om han hörde vad jag sa till min kollega tidigare i dag??"

Jag blev helt plötsligt väldigt blyg, sa inget, och mitt leende brast ut i ett stort jävla flin!

Gud vad jag skämdes, inget poker face här inte!

Jag pinade på och försvann.