I like you.... but i like my self more!

Jag och C brukar höras ett par ggr i veckan.
Häromveckan sa jag till honom att om han verkligen inte vill något med mig, förutom vänskap, så måste han börja behandla mig som en vän.

Det innebär, inga sms såsom "godmorgon" och "godnatt", för så är man inte mot en vän. (klart man kan någongång, men ni fattar)

Han sa att han ska börja behandla mig som en vän.

I fredags kväll åkte jag förbi honom för att jag skulle få en handsfree av honom.
Jag gick husesyn i hans nya lägenhet.

Efter ett litet tag så kände jag mig lite besviken.
Jag blev lite sur på mig själv för jag tänkte:

"Han visar ju inget som helst intresse, vad gör jag här?"

Så jag sa att jag skulle åka hem.
Han följde med mig till bilen och vid min bil så tog han plötsligt tag i mig för att ge mig en kram.

Det blev ingen kram, vi stod och höll om varandra.
Vi pussades lite, småpratade och kramades flera ggr.

Suck....

Dagen efter så skickade jag ett sms, han svarade inte.
När jag senare ringde honom så svarade han, vi pratade på och han sa att jag kunde höra av mig efter jobbet.

Vilket jag gjorde.

Svarade han?
Ringde han upp?

Nej.

Jag slogs av tanken att han hade sina barn den dagen och han brukar ju inte höra av sig då han har sina barn eller gör saker med andra.

Åter igen så tänkte jag på att han inte bryr sig så mycket egentligen...
Att jag "passar" när han känner sig ensam.

Suck igen...

I går var jag ute och åt med två bekanta, jag berättade lite om C, den ena hade inte hört något om honom förut.

Hon sa:

"Jag tycker att han är egoistisk, det är inte alls schysst mot dig att göra som han gör.
Han vet att du känner nåt för honom så om han inte vill pröva något med dig så borde han respektera dig."

Sant...
Han har ju inte ens bett mig att vänta, han har inte sagt att han vill ha mig vid sin sida men att jag ska ha tålamod. Han har sagt att jag ska dejta andra.

Då jag gjorde det, dejtade C2, vilket han visste om, då hörde han plötsligt av sig mer....
Det är sådant som gör att jag tror att han känner mer för mig än han säger.

Men, jag vet.... jag ska försöka att ta mer avstånd, låta allt lägga sig.

Jag brukar ju vara så klok, så nu får jag ta fram det! :)

Saken är den att jag känner ju detta mer och mer, att det inte är ok, så jag kommer att gå därifrån på riktigt.

Jag är redan nu påväg därifrån, känslomässigt.

För visst har jag känslor för honom, men jag har mer känslor och respekt för mig själv.:)