Att finnas till för andra

I bland önskar jag att jag kunde vara mer aktiv och dela mig i fler.

*Jag har en vän som har en familjemedlem som håller på att dö i cancer.

*Jag har en vän som mår dåligt i sitt förhållande och är uppriktigt ledsen.

*Jag har en vän som förlorade sitt barn i nionde månaden.

*Jag har en vän som har förlorat sin pappa nyligen.

*Jag har en i familjen som mår dåligt fysiskt och psykiskt.

*Jag har en i familjen som mår dåligt psykiskt för att det är så många runt om som mår dåligt.

Jag vet fan inte vad jag ska göra.
Jag skulle vilja ge massor av mig själv till alla dessa, att jag gör det hela tiden.

Men det tar lixom slut.....
Jag har stängt av på något sätt för att orka.

Jag hör dessa personer gråta i telefon, darra på rösten, att de berättar hur dåligt de mår...
Det gör jätte ont i mig och jag vill bara brista ut i storgråt för jag lider med dem.....

Men jag vill oxå vara ett stöd för dem och låta dem få vara den som är ledsen.

Sen finns det vänner som har fyllt år, jag borde ha åkt till dem med blommor, istället ringde jag.

Jag känner mig dålig...dålig för att jag inte finns för folk mer...

Att jag inte orkar åka runt med blommor, kärlek och värme till mina nära och kära som mår dåligt.

Jag får dåligt samvete för att jag inte hör av mig till dem varje dag.

Jag stänger av på något sätt..
För jag vet inte hur jag ska räcka till för alla.

Det tar på mig oxå... men jag vill ju finnas där för dem mer än vad jag gör....

Hoppas att de vet innerst inne att de bara behöver lyfta på luren och säga "Jag behöver dig här nu."
Då kommer jag!

Hoppas att de orkar tänka att jag kanske har annat i mitt liv som tar uppmärksamhet så att de inte tror att jag struntar i dem.

För det gör jag inte...

Jag vet inte hur jag ska få kraft bara till alla hela tiden...

Det vore skillnad om det vore en person med ett problem....