Förra veckan då jag gjorde mig iordning på morgonen så hörde jag på radion att de som blev illa behandlade, berövade sin barndom kunde begära skadestånd.
Jag hajjade till...
Sen hörde jag att det gällde dem som var på barnhem och fosterhem runt 70-80 talet.
Det fick mig att börja fundera på min uppväxt uppe hos familjen i Norrland.
Denna vecka då jag gjorde mig iordning på morgonen så hörde jag på radion att man kan söka skadestånd om man blivit illa behandlad.
Jag tänkte direkt på samma sak som förra veckan.
Men sen sa de på radion att det gällde dem som suttit oskyldigt häktade eller fängelse eller vad det nu var.
Jag funderade vidare och kände för engångskull i mitt liv att pappan i familjen borde betala skadestånd.
Han borde betala mig för det han gjorde.
Men då måste jag väl göra en anmälan....
Det var så många år sedan...
Jag vågar nog inte göra det...
Sen tänker jag att man ska dra i gång så mycket...
Han gjorde ju inte jätte grova saker på mig.
Fast på andra av barnen vet jag ju inte...
Tror att han var på styvdottern ganska illa och andra tjejer som var fosterbarn var han ju på....
Sen minns jag ju inte om det hände nåt mer med mig, men det han gjorde räckte, jag var bara ett barn.
Han borde få betala mig....
Tänk att få pengar för det han gjorde mig, det psykiska som än i dag kan förfölja mig.
Att han ska sitta där och punga ut med pengar från egen ficka så att jag kan ha det bra.
Det är väl det minsta man kan begära egentligen, men jag vågar inte starta nåt...
Här kan man läsa om min uppväxt:
http://tribe75.blogspot.se/2012/04/min-uppvaxt-mammas-historia.html
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar