Lugnet efter känslostormen, eller?

Då jag stod där på centralstationen och väntade på honom så var jag så jäkla nervös!
 
Jag tittade på folk och tänkte, "tänk om det där är han? Nä, jag har ju sett bild på honom, men tänk om han inte är sig lik från bilderna?"
GUD JAG DÖR, va fan har jag gett mig in på??"
"Bjuder hit en främmande människa!!"
"åhhh jag dör, jag dör!!"
 
Hhahahahahhahahahahhahahha
 
Sen mötte jag honom.
Han var sig lik till en viss del men inte helt.
Man ser ju inte ansiktsrörelser på en bild.

Vi kramade om varandra direkt och höll så en stund.
 
Min nervositet släppte inte och han märkte att av att det var något.
Jag sa som det var sen, att jag var nervös. :)
 
Vi var och köpte med oss färdigmat hem, direkt efter centralstationen.
Då vi satt där och väntade på maten så la jag mitt huvud på hans axel, då la han direkt sina armar runt mig.
 
Så släppte spärren.
 
Vi umgicks ett par timmar och sen gick vi på en liten fest hos några av mina vänner.
Det kanske låter helknäppt att släpa med honom men jag hade lovat dem och det kändes naturligt att ta med honom dit.
 
Han ville oxå.
 
Väl där så visade han mig mycket uppmärksamhet i form av att han höll om mig, eller min hand osv.
Han kom väldigt bra överens med sällskapet och pratet var i full gång.
 
Dagen efter hände något med mig.
Jag blev jätte osäker på vad han kände för mig.
Jag blev tystare och det blev en konstig stämming.
Han märkte ju att det var något så jag sa som det var.

Han sa ju inget till mig vad han tänkte och tycket, han visade, men sa inget, inget alls.
Det gjorde mig förvirrad och osäker.

Sen då jag sagt det så kändes det bra mellan oss igen.

Han sa till mig flera ggr på telefon innan vi sågs att han verkligen vill veta vad jag tänker, han frågade oxå om jag kommer att säga till honom vad jag tycker då vi ses. Han verkade väldigt mån om att få veta hur allt stod till i min tanke värld men själv så har han svårt att säga sånt.

Måndagen kom med tunga steg...
Det var dagen han skulle han åka hem...

Vi åkte ut och gjorde små ärenden och åt lunch ute.
Under hela tiden så visade han väldigt mycket att han tyckte om mig.

Då vi till slut satt i min bil vid centralstationen så var det jätte jobbigt.
Jag kände mig faktiskt ledsen.
Om 30 minuter så skulle han kliva ur min bil.

Han höll om mig och jag sa rakt ut:

"Jag måste säga att jag verkligen har fallit pladask för dig, Jag tycker det är jobbigt att du ska åka.
Jag vill verkligen träffa dig igen. Jag blir dock osäker för du säger ingenting om oss, om det här.
Jag vill att du säger vad du tänkter."

Efter en stunds tysntad sa han:

"Jag har jätte svårt för känslor....Ge mig något teoretiskt så löser jag det på en gång...men känslor är svårt. Har du inte märkt hur jag har varit mot dig? Säger inte det något?"

"Jo, det märks ju att du tycker om mig... men jag blir förvirrad då du inte säger nåt." sa jag.

"Ja, precis.... jag har svårt att säga saker. Men, jag VILL träffa dig igen, ok?
Men jag kan inte lova dig när, det kanske inte blir nästa helg, för jag har saker som jag ska göra.
Att jag träffade dig och åkte hit denna helg, det var inte riktigt inplanerat."

Sen var han tvungen att gå, han tog ordentligt avsked och sa att han skulle ringa då han satt på tåget.

10 minuter senare så ringde han.

Vi pratade kort och sen så ringde han ännu en gång vid 22.00.

När vi pratade då sa han bland annat:

"Det blir lättare att prata om känlsor när man har lärt känna någon mer."
Han gillar egentligen inte alltid att prata mycket i telefon.
Jag sa då att han har ju gjort det hur mycket som helst och så säger han detta nu, att han inte gillar det.
"Jo...men saker och ting är ju inte alltid på samma sätt." sa han.

Vi sa sedan godnatt.

Jag ringde honom i morse och vi pratade kort.
Han sa inget speciellt gulligt, (han lät som vanligt dock) och ville avrunda snabbare än vanligt.
Han sa: "Vi hörs lite senare i dag."

Så....följer jag hjärtat så känns det bra.
Börjar jag analysera så...ja....så tänker jag på att klockan är 13.30 nu och han har inte hört av sig.

Visst han kanske jobbar mm men förut har han pratat med mig massor, även på arbetstid. Då har han suttit med mig i en timme utan problem.

Men man ska inte måla fan på väggen, jag vet, jag vet...
Ge det tid.
Hjärnspöken och rädslor kan förstöra mycket.
Alla är ju osäkra i början.

Men så är det att få känslor för någon, man tappar sin balans en stund, man tappar sig själv.

Så är det, vänta och se.