Korten las upp på bordet

I går kväll hade vi ett 2 timmars långt samtal i telefon.

Han berättade att han har mycket saker runt om sig nu.
Med jobbet, vänner osv.

Han ville absolut inte bryta med mig, han ville bara berätta för mig hur det låg till i hans liv.

Det lät som att han var i en pressad situation och visste inte riktigt i vilken ordning han skulle göra allt.
Dessutom har han ju träffat mig som inte bor på samma ort.

Det kändes bra att han berättade om sitt.

Sen sa han:

"Du har ju sagt att du inte vill "slösa" tid på någon som inte är på samma plan som dig...."

"Måste säga att....just nu för stunden i januari 2013..... så känner jag mig inte redo att skaffa barn....sen vad jag känner om några månader eller så, det vet jag inte."

Han frågade vad jag tänkte.

Jag blev tyst, det kändes tungt på nåt sätt.
Jag svarade:

"Ja.... svårt...ska man hänga kvar och se om det ändras eller ska man söka sig vidare..."

"Vaddå? så du kan bara söka dig vidare till nästa bara sådär??" svarade han med förändring på rösten.

Jag svarade:

"Nej....alltså jag tycker väldigt mycket om dig....och det känns verkligen som att jag inte vill släppa dig....sen så sa du att du känner så, just nu, så....
det kan ju faktiskt ändras.
På nåt sätt så känns det inte omöjligt ändå....eller så fantiserar jag alltihop...vad vet jag....men det känns rätt ok ändå, fast lite tungt men det känns ändå inte som att jag bara ska släppa det här."

Så det kändes bra att vi talade klarspråk i går, eftersom jag kände att det inte var nåt som stämde förut.

Men sen vet jag inte vad jag ska känna.....
Klart att jag vill vara med honom men jag vill inte heller bli olycklig.

Barn för mig är en viktig del, jag vill bygga en familj.
Men visst det har gått jätte kort tid mellan oss, jag vet allt det där...
Men sånt här är ju bra att ventilera och veta vart den andra står.

Jag är ju inte 25 år längre och eftersom jag är tjej så har jag ett bäst före datum......
Känns jobbigt att man har tiden emot sig ang barn...

Men som sagt...
Det behöver inte vara kört, jag vet, det kanske bara inte blir så som jag har velat till 100%.
Kanske kommer barn då jag är, låt säga, 41 år, ja då är det så.

Vi får se, just nu känner jag mig ganska lugn dock med en liten twist av fundersamhet men inte så att det stör.