Vi stannade mitt i trappan.
Han skulle åka hem...
Jag stod ett trappsteg högre upp så att vi kunde kramas om ordentligt.
Vi blockerade städaren och det gick förbi folk som skulle checka in till flyget.
Det var som om vi var ensamma.
Helgen var bra men den gick snabbt.
Jag hämtade ju honom på Arlanda på fredag kväll.
Sen på lördagen så gick jag upp tidigt för att jobba ett par timmar.
Som vanligt så hade jag 5011 tusen tankar medans jag arbetade....
De gjorde mig osäker och jag började ifrågasätta saker i mitt huvud.
Suck....
På vägen hem så ringde jag en kompis för att ventilera.
Jag måste skärpa mig....
Han hade han tagit med lite saker till mig hemifrån.
En datormus för att jag har ingen.
Jag har inte ens sagt nåt om det.
Han la märke till det då han var här sist.
Sen tog han med några dvd filmer då han inte använder en dvd spelare hemma.
Det betyder att han tänker på mig. :)
Sen undrade jag vart min tandborste var, jag fann den på laddning.
Han hade satt den där.
Omtänksamt. :)
På kvällen så mötte vi upp några vänner och gick på standup.
Underbart!
Komikern heter Al Pitcher och han är så bra!
Han har en show på södra teatern i maj.
Jag skrattade så jag fick ont i magen.
Vi pratade om när vi ska ses igen.
Det var jag som tog upp det igen.
Han sa att han inte kan i helgen.
Jag blev lite snopen...
Jag hade ju nämnt att jag ev skulle komma till honom.
Han sa att han inte mindes att vi hade bestämt nåt om det.
Nä...vi hade ju inte spikat men jag hade ju nämnt det.
Han sa att han hade ju skjutit upp det han skulle göra denna helg till nästa helg.
Dagen efter så kom det fram att han inte kunde ses helgen efter det heller.
Så...då skulle vi inte ses på 3 veckor??!
Han tog det jätte lätt.
"Ja, men så är det, man kan inte hetsa upp sig utan man får acceptera läget."
Vi pratade lite om det, att vi inte kan ses på ett tag.
Jag tyckte att hela situationen inte riktigt var ok.
Jag kunde inte sätta fingret på det men det kändes i hela kroppen.
Jag funderade en lång stund och sa sen.
"Jag tycker inte om ovisshet. Jag tycker att du har svarat svävande på om att ses. Jag gillar inte det, jag vill ha raka puckar. Det betyder inte att det är något negativt men jag känner med hela min kropp att något inte riktigt stämmer."
Han svarade inte på en gång och inte rakt heller.
Han sa bara, "men det behöver ju inte vara nåt negativt eller hur?"
Jag sa att jag ville veta vad det var.
Han sa:
"Jag är inte van att behöva tänka på någon annan så detta är lite ovant för mig."
"Det är vissa saker jag behöver ta tag i, allt är bra mellan oss och jag kommer inte att försvinna, ok?"
Jag kände att jag kunde godta det svaret så jag sa ok.
På söndagen ute på Arlanda så satt vi på en bänk, ihopklistrade.
Det stod en massa folk runt oss och även satt det folk på bänken.
Helt plötsligt säger han:
"Det står att jag ska gå på planet nu...."
Han tog jag i mitt ansikte och kysste mig, länge, länge....
När vi sedan tittade på varandra i någon sekund så rann det tårar från mina ögon och jag såg in i hans ögon som var fulla med känslor och de såg även tårfyllda ut.
Jag följde med honom upp för trappan till incheckningen, där stannade vi och kramades igen.
Vi skildes åt och jag gick med snabba steg ner för trappan och ut genom terminalen.
Väl framme vid dörrana ut ur terminalen så vände jag mig hastigt om...
Högst upp på trappan stod han och tittade efter mig. :)
Jag känner så starkt för honom, om man tänker efter så är det konstigt efter så kort tid. Men mitt hjärta säger annat.
Han känns som min pusselbit, min andra hälft.
Starka ord kanske men det är verkligen så det känns.
Men varför känns det som att alla kort inte är på bordet?
Är han osäker på situationen för att han inte är van?
Att känna så mycket som han gör är skrämmande och ovant för honom?
Är det något som är värre än så?
Jag vet inte...
Jag känner dock i varje millimeter av min kropp att han tycker om mig.
Sättet han är mot mig, sättet han tar i mig.
Det är mycket känslor emellan oss som inte uttalas i ord....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar