Exets tankar om mötet

J hade pratat med sitt ex dagen efter.

Hon hade sagt att jag verkar vara en bra person och att jag verkar snäll.

Hon tyckte att jag var bra med barnen.

Hon är också glad att det blev jag som var med barnen.
Det kunde ju ha varit någon annan som inte gillade dom och tvärtom.

Hon var sammanhållen då vi var där, för att hon hade tyckt att det var jätte jobbigt innan vi kom dit.
Hon visste inte hur hon skulle reagera.

När vi sedan var där så var det inte så hemskt tyckte hon.

Hon sa att hon inte var arg på mig.

Hon och J pratade lite om sin dåvarande relation.
De sa båda två att kärleken sedan en längre tid var död, och att de var som syskon den sista tiden.

Att hon tyckte så, visar ju att hon har gått vidare tycker jag.
Det tyckte J också.

Jag tror att den sista grejen var att träffa mig, sen visade det sig att det inte var så farligt.

Mötet med hans ex

Barnen ringde på dörren.

Jag stod längst ned i trappan, sist.

Hon öppnade dörren och klev inte fram, så jag såg inte henne.
Jag gick sakta upp för trapporna och fram till dörren.

Där stod hon...

Jag räckte fram handen och förmedlade vänlighet, dåligt samvete och medlidande i min blick till henne.
 
Det kändes som att hon förmedlade lite ironi, att hon sa:
"Jaha.... då ses vi då, under dessa konstiga omständigheter."

Hon sa att vi skulle komma in.

Jag och J tog av oss skorna och jag gick sakta in i barnens rum.

På vägen dit passerade jag vardagsrummet och sa till henne:
"Oj, det var jätte snyggt här."

Utan att se henne i ögonen, jag kände mig osäker och ville inte kliva henne på tårna på något sätt.

Det var verkligen jätte snyggt.

Sen hängde jag mest med dottern som var i sitt rum och visade sina leksaker för mig.

Det kändes jätte spänt och jag kände kyla och avsky i luften.

Jag förstår henne.

Vi var väl där en kortis och när vi skulle gå så kramade barnen på mig flera ggr.

Dottern höll om mig och lutade huvudet mot mig.

Jag tänkte att det säkert är bra för henne att se att barnen gillar mig och att det samtidigt måste göra ont.

När vi gick därifrån så var J glad och lättad.

Han tyckte att det var så skönt att det var gjort, att vi har setts.
Att allt nu är avdramatiserat.

Jag kände mig lite lättare inombords jag med.

Min syrra

Min syster och jag har alltid haft en speciell relation.

Jag har tyckt att hon har varit egen och tassat lite på tå kring henne.
För att inte reta upp henne.

En dag fick jag nog och skrev det till henne.

Så vi har inte haft kontakt sedan 2012.
Det är alltså 4 år.

Nu under jul så tänkte jag på henne.

Jag funderade på om jag kunde bli vän med henne igen.

Jag kände att jag ville stryka ett streck över allt.
Jag tänkte på hur hon mår och hur livet var för henne.

Så jag har funderat på hur jag ska närma mig henne.
Jag tänkte att jag skulle börja med att läsa igenom de mailen hon hade skickat mig då 2012.

Jag hann bara läsa nån mening...
Det högg till i bröstet av hennes ord.

Hon må vara besviken men det gjorde ont att läsa.
Vissa kanske skriker högt men inte menar de dom säger till 100%.

Men, det spelar ingen roll.
Hennes ord var hårda och jag har svårt att stryka ett streck över detta än....

Det gör ont att läsa hennes ord.
De är långt i från sanna.

Hon känner inte mig.

Men visst, detta är hennes verklighet om mig.

Den dagen hon kontaktar mig, förklarar allt, osv, så tänker inte jag vända henne ryggen trots allt.
Jag lyssnar gärna.

Men jag är inte redo att kontakta henne.

Planerat möte med exet

Jag har ju uttryckt att jag vill vara mer delaktig i barnen.
Jag vill tex. kunna komma till skolan, mm.

MEN jag fattar Js, ex känslor....
Det kan ju inte var lätt.
Men det verkar som att hon inte saknar J utan mer en familj, en tillhörighet. Sen att träffa kvinnan, jag, som ens sambo valde istället, ja...det kan inte var lätt.

Visserligen var ju hon och ringde på i huset för att lämna något som barnen hade glömt hos henne för nån månad sen.
Men då var inte jag redo.

Jag har försökt att vara fredlig och avdramatisera allt.
Jag har sagt att barnen skulle ta med pepparkakor till henne som de bakade här.
Jag sa också till barnen att de kunde göra en julklapp till sin mamma.

J har i alla fall pratat med sitt ex ang. att jag vill vara mer delaktig.

Jag föreslog för J att vi kunde åka till henne och lämna barnen nästa vecka.
Då skulle hon få vara på hemmaplan och känna sig mer trygg.
Plus att vi bara står i dörren och hälsar.

Det kan vara bra för en första gång.

Han föreslog det för henne och hon sa ja till det.
Så nästa vecka ska jag träffa hans ex....

Julen, bubbelpoolen, sjukdomen och jobbet

Jaha, snart är det julafton.

Jag, J och hans barn ska fira med mina pappor.
Vi ska vara hos min styvpappas exfru (sen lääääääänge tillbaka)  som han har 2 barn med.
Hon är dessutom gift.

Tomten är far till alla barn. ;) typ. hahahaha
Kunde ha varit en film. :)

Min styvpappas son brukar säga att han har 3 pappor.
Inte alla som har det inte. :)

J kommer att gilla dem och tvärtom.
Han är lätt att tycka om, J, och enkel som person.

Apropå J.
Vi har ju haft ett ordentligt snack.

Började prata i soffan, gick sen och satte oss i bubbelpoolen på altan och fortsatte att prata.

Vad skönt det var att sitta där!
Några minusgrader i luften och månen sken. :)

Han är bra J.
Han vill verkligen att saker ska vara bra.

Det han är sämre på, jobbar han på och anstränger sig för att det ska bli bättre.
Jag med såklart!

Jag vill börja jobba i dag!
Jag är otålig.

Men samtidigt så är jag nojjig att magen inte är hundra.

Jag ställde alarmklockan i morse.
Hade då sovit i 9 timmar.
Men jag hade så svårt att gå upp ändå.
Hade behövt mer sömn...

Så jag undrar då hur det ska gå att jobba.
Men vi får se.

Jag ska bli flyttad tillbaka till det stora företaget jag var på förut.
Där J och jag jobbade i hop.

De har rivit en kontorsbyggnad där, så bara de yttre väggarna är kvar.
Allt ska göras om.
Så jag kommer att få göra saker jag inte har gjort förut.

Dock så är de ca 9 st killar där nu.
5 st nya.

Så jag känner mig lite nervös.
Jag vet ju inte hur dom är och vad det är för jargong.

Dessutom så har jag fått en ny chef.

Min chef var sjuk ofta, så han har börjat på entreprenadsidan istället.
Då basar man över mindre antal projekt än om man är på servicesidan.

Jag pratade kort med min nya chef.
Jag fick ju berätta allt från början då ang. min sjukdom, mm.

Det kändes väl inte så bra...
Vet inte om han förstod, vi får väl se.

Han däremot (min nya chef) sa att de aldrig har haft någon som har gått in på servicesidan som lärling, så som jag gjorde.
Alla har fått börja på entreprenad och sen kanske gått över till service.

På service så jobbar man ju själv.
På entreprenad så jobbar man i en grupp.
Service är även mindre jobb, alltså på kontor, mm.
Medans entreprenad är på byggen.

Så han vill flytta mig till byggen så att jag lär mig saker.
Jag vill ju det, men är rädd för att fastna.
Jag vill ju vara på service framöver.

Han sa att man ofta går 4 år på entreprenad.

Medans jag kan tycka att det är individuellt.
Alla behöver ju inte samma tid på sig att lära sig saker.
Vissa behöver mer och vissa mindre.

J säger det, att om någon inte fattar min sjukdom så ska han prata vett med dem.
Hahaha.
Det var länge sedan jag hade någon som stred för mig.

J avslutar sin praktik denna vecka.
Sen går han tillbaka till skolan.

De har en till praktikperiod i vår.
Skolan slutar först i augusti.

Chefen på hans praktik ville att han skulle komma och jobba där på riktigt sen när skolan har slutat.

Återbesök hos läkaren

Jag var hos läkaren i går.

Proverna jag hade tagit för lite mer än en vecka sedan, visade fortfarande på inflammation.
Hon sa att det var högt, inflammationsvärdet, över 500, men inte så högt som det kan vara tycker jag.

Sen är det ju lite bättre i dag, i tarmen, än vad det var då.

Jag kände mig ledsen och sa det till henne.
Jag sa att jag för engångs skull var rädd för att gå tillbaka till jobbet för tidigt.

Så många ggr i mitt liv har jag kämpat mig, sjuk, till jobbet....

Hon sa att hon skulle sjukskriva mig i 2 veckor till.
Om nu försäkringskassan beviljar det. 
De har ju blivit hårda ang det där.
Nya regler.

Jag kände mig ledsen över hela besöket.
Funderade på varför...

Massa olika tankar snurrar.

En del av mig hoppas på att det blir bättre i veckan, i sjukdomen.
Så att jag kan gå tillbaka till jobbet.

Jag funderade på om jag kan jobba på 50% sista veckan ist för att vara sjukskriven helt.

Tänker att jag borde komma tillbaka lite sakta och inte 100% på en gång.

Hon ville att jag skulle pröva en ny sort av kortsion.
Den läser upp sig i tarmen istället för magsäcken.

Därav så får man inte så mycket biverkningar.

Så den är utskriven och kan hämtas på apoteket.
Jag ska fortsätta med det jag tar nu, blir det inte bättre under dessa två veckor så ska jag börja med den andra medicinen.

Kycklingköttbullar och trauman

Js pappa och fru var hos oss på middag i går.

Det var jätte trevligt!

Jag gjorde stora kycklingköttbullar med Kanel, chili, kummin, salt, peppar och vitlök.
Sen fick de puttra i grädde och krossade tomater.

De tyckte att det var jätte gott och det tyckte jag med.
Blev lyckat! :)

Samtalet spårade in på mig, (både Js pappa och fru är ju psykologer/terapeuter.)

Vi pratade om min barndom.

De fick bara höra lite grann.
De sa att jag var ett typiskt maskrosbarn.

(Källa wikipedia: Maskrosbarn är barn som har det svårt hemma men som klarar sig ändå, ungefär som en maskros kan växa upp genom asfalten.)

De sa också att jag har hittat en styrka i att kunna prata om de trauman jag har gått igenom, utan att känna så mycket för dom.

I bland så ger de sig till känna, mina trauman, och jag skulle väl behöva prata om dem med någon.

De sa att det är tungt att bära själv.
De sa också att det är svårt att tro att jag har haft det så jobbigt.
Jag ger inte alls sken av en någon som har haft det jobbigt.

Ja, jag har fått en styrka av det istället.
Har blivit omtänksam och kärleksfull av det som har hänt.

Jag och J hade ett långt samtal i går om vår relation.

Det blev bra, vi nådde varandra och vill att denna relation ska fungera.

Man kommer väl alltid till vägskäl i ett förhållande.
Pratar och löser det.
I bland pratar man och går skilda vägar.

Livet är i ständig rörelse.

Att skriva om sina känslor, får det att låta starkt

Vissa som läser inlägg i min blogg kanske tycker att jag är på ett visst sätt.
Att ett inlägg kanske låter jätte stort.

Men så är det inte alltid. :)

Är jag arg, då jag skriver ett inlägg, så blir det ganska starkt.

Alltså, jag kan känna väldigt starkt när jag är arg, men sen efter nån timme så har det värsta lagt sig. :)

"JAG TÄNKER FAN ALDRIG....." vad det nu är.

Men då är jag arg och saker i mina inlägg är ju taget ur sin kontext.
Ur sitt sammanhang.

Som tex att jag blev arg pga Js barn och skolan.

Det ligger ju mer saker bakom som har hänt.
Men jag skriver inte om allt.

Jag kände att jag ville förklara detta eftersom jag fick frågan i går, om det nu skulle ta slut mellan mig och J.

Nä, så är det inte. :)

Vi bråkar som alla andra.

Alla bråkar, mer eller mindre.

Eller blir irriterad på den dom lever med.

Skillnaden är att jag och många andra skriver öppet om det, och vissa inte.
Men det finns hos alla.

Ingen har ett felfritt förhållande.

Har dom det, så tror jag att nåt är fel. ;)

Men, det är min åsikt.

Flytta hem

Jag fick ett sms av hundrastaren i går.

Hon har fått ett jobb och börjar redan nästa vecka.

Det innebär att jag måste flytta hem igen.
Det känns väldigt konstigt men dock skönt också.
Mycket eftersom jag har varit lättirriterad på J.

Han däremot tyckte att det var jobbigt.

Jag tänker fan inte engagera mig

Nästa vecka har barnen avslutningsfika på skolan.
Jul fika.

J ska dit, hans ex ska dit.

Har han frågat mig?

Nej.

Jag har sagt att jag vill vara delaktig i barnen på alla dess sätt.
Många ggr.

Vad som sägs på samtal, läxor, mm, mm.

I bland glömmer han bort det och jag får påminna honom.

I bland så lägger han mycket på mig.
Vill höra mina åsikter och vad som vore bäst att göra, mm.

Men ang fikat, nej han har inte frågat.

Jag blev jätte besviken och sa:

"Du ska gå på det där jul fikat va? Du har inte ens tänkt på att fråga mig om jag ska följa med?"

Han: "Nej... för det känns fortfarande konstigt för mig att du och exet ska ses."

Han tycker att det känns konstigt??

Det gör mig arg och ledsen.

Tyvärr är jag väldigt svart eller vit då...
Jag kommer strypa all min hjälp ang barnen och tänker fan inte engagera mig i nåt i hans liv.

Jag kan ju inte bara finnas i bland.
Antigen så är det fullt ut eller inget.
Punkt!

Livet är rosenskimrande på sociala medier

Sociala medier...

Facebook och instagram, mm....

Allt är så jäkla rosenskimrande.

I bland tycker folk att det är jobbigt att se alla så lyckliga på sociala medier och att de verkar göra så mycket saker i livet.
Så känner även jag i bland.

I bland blir man också glad för andra.
Det har väl lite med sin egen dagsform att göra.

Det verkar som att ingen har problem i en relation.

Tillåt mig skratta.....

I natt, tex, så sov jag på soffan.

Varför?

Jo, för att jag var irriterad på J.

Jag blev det precis när vi skulle lägga oss.

Han sa något och det brann i huvudet på mig.
Så jag vände på klacken och lämnade sovrummet.

Jag har varit irriterad på J väldigt ofta den senaste tiden.

Jag vill ha mer uppskattning för det jag gör och för den jag är.

Han älskar mig, säger han.
Han säger också att han uppskattar saker jag gör, enormt mycket, när jag frågar.

Men han säger det inte till mig.
Han visar ingenting när jag har gjort eller köpt något.

(ja, det smittar av sig på barnen.)

Då känns det jätte kul...not...att göra något för honom.

Jag blir irriterad på mycket saker hos honom.
Han är inte närvarande.
Det känner jag ofta.

Allt resulterar i att jag inte vill vara fysisk med honom.

Han saknar min närhet, säger han.

Allt detta är en ond cirkel.

Jag behöver fan prata med någon.
Få ventilera.

Inte gör jag det med mina närmsta längre.

Vet inte varför, vi har kommit i från det.

Ja, han är ju som han är.
Han har mycket fina sidor också.

Jag känner ju att jag vill ha detta, denna relation.

Men jag känner mig ändå missnöjd.

När jag tar upp det så tar han det jätte hårt och blir låg.

Så vi når inte varandra just nu.

Jämföras med exet

J:s dotter är nog förvirrad.

Separationen går nog upp och ner för barnen.
De visar inget tydligt längre, att de mår dåligt mm, men det kommer små saker...

Hon har, den senaste tiden, sagt saker till mig som hon inte har sagt förut.

När jag har gjort något för barnen så brukar hon säga:

"När mamma gör sådär så brukar hon..."

Jag har inte brytt mig, faktiskt, så känslig är jag inte, men det finns ju en gräns för hur mycket man kan ta.

I går så rann bägaren över.

Jag hade köpt små chokladpuddingar i går.
Dottern har förut sagt att hon tycker jätte mycket om chokladpudding.

Dessutom hade jag köpt ett klädesplagg som hon behövde.

Hon sa knappt tack när hon fick det.
När jag sen överraskade med chokladpuddingen så sa hon ingenting.

Hon visade inte glädje över att faktiskt få det hon ville ha.

Det hon sa när hon fick den, var: "Min mamma brukar göra hemmagjord."

Då blev jag irriterad och svarade: "Jaha, jag har gjort köptpudding!"

Killarna skrattade.

Efter en stund så bad jag J att stänga av ljudet på tvn så jag kunde prata.

Jag förklarade för dottern att det inte känns nåt kul att köpa saker till henne, eller göra saker för henne när hon inte visar uppskattning.

Jag förklarade och gav exempel.
Jag sa också att det inte spelar någon roll om hennes mamma eller kungen gör samma sak som mig. Det är jag som gör det just nu.

Jag fick hålla i mig då jag pratade. Hade det varit en vuxen så hade jag sagt:
"Jag SKITER fullständigt i att..."

Hon sa att hon förstod det jag sa.

J tyckte att det jag sa var bra.
Han tycker att jag säger saker på ett bra sätt och det var bra för att dottern behöver lära sig sådant.

Men förutom att dottern har börjat jämföra med sin mamma och säga det, så har hon även blivit väldigt klängig på mig.
Så...hon är väl förvirrad.

Barnens mamma försöker anstränga sig

Dock måste jag tillägga att jag har det ganska bra som "styvmamma".

Än så länge fungerar det mesta smärtfritt.

J:s ex har kommit på för länge sedan att hon inte kan visa sin ilska mot mig så att barnen ser.
Han säger att hon inte har pratat dåligt om mig framför barnen, men att hon har haft en ilska.

Han säger att hon har en ilska mot honom också, men det märks inte tycker jag.

Tex så ringde hon en dag och sa:

"Brukar ni titta på netflix?"

Vi hade netflix, men det var hennes egentligen.
De har haft det under deras förhållande.

Men det går ju att titta på fler ställen.

Han svarade ja, och då sa hon:

"Det är ok om du och barnen tittar, men jag tänker inte betala för att Rebecca ska titta."

Nu senast sa hon att hon verkligen försöker och kämpar för att acceptera mig.

Så jag har samlat mod och bjudit till genom att låta J hälsa till henne då de pratar i telefon.

Även när barnen och jag bakade pepparkakor så frågade jag om inte de ville ta med pepparkakor och bjuda sin mamma, som de gjorde.

Jag sa också till barnen att de kan ge henne, mig och J en julklapp, genom att göra den i skolan tex.
(Jag sa att de också kan ge julklappar, så som vi ger dem.)
De kan slå in mammans paket hemma hos oss så att hon inte ser vad det är.

Så jag vill inget hellre än att ha en fungerande relation.

Jag vill vara mer delaktig i barnens liv.
Följa med till skolan när de har något speciellt.

Jag fick inte komma på barnens skolavslutning för J.

Deras mamma skulle vara där och då ville han inte göra henne illa.

I bland vill jag vara väldigt delaktig.
I bland så vill jag bara skita i allt och bara vara hans tjej.

I alla fall så skulle jag säga att det mesta fungerar smärtfritt.
Som tex att barnen tycker jätte mycket om mig.

De är väldigt kramiga och tar mitt parti mot J när vi skojbråkar.

Hans ex har inte klagat på något som vi gör eller säger när vi har barnen.

Dessutom så tycker jag om hans barn.

De lyssnar också på mig när jag säger till dem.

Det kunde ha varit värre....

I bland känner jag att hon och jag borde prata om allt som varit.

Jag tillhör ingen - svårt att vara styvmamma

I går så ringde J upp sitt ex.
Han hade samtalet på högtalare eftersom barnen skulle sjunga för henne.
Hon fyllde år.

Det var första gången jag hörde hennes röst och det blev konstigt.
Jag gick runt i huset och plockade med saker istället för att stå stilla.

I slutet av samtalet, som var kort, sa hon:

"Jag har lagt julklappar under granen!"

Barnen skrek i kör: "JA!!!"

Där stod jag, i rummet intill, och hörde allt...
I samma sekund så blev jag sååå ledsen.

Jag höll masken och sa god natt till barnen och stängde sen in mig i badrummet.
Där ställde jag mig i duschen och grät.

De ord som fanns i mitt huvud, sekunden efter att hans ex hades sagt sådär var:

Det är inte mina barn.

Jag blev så ledsen.

När jag sen kom ut till J så märkte han att det var något som var fel och ville få mig att prata.

Det satt långt inne men till slut så viskade jag fram det jag hade tänkt, för att gråten kom så var det lättare att viska...

Jag berättade:

"När ditt ex sa sådär... så kände jag, det är inte mina barn.

Det är inte mina barn.
Det är inte min familj.
Du delar det med ditt ex.
Vem försöker jag lura.
Jag tillhör ingen."

Sen brast jag i gråt.

Han blev rörd och höll om mig och tröstade mig.
När jag tystnade så blev han nästan arg när han pratade.

"Fattar du inte att det är faktiskt du som är här nu. VI är en familj.
Såhär ser dagens familjer ut nuförtiden.
Det är ju DIG jag vill leva med.
Barnen trivs verkligen med dig.
De vill ha dig här."

Jag sa:

"De skulle välja sin mamma tusen gånger om framför mig.
Jag betyder ingenting."

J: "Jo det gör du! Du är viktig i deras liv.
Vi är en familj nu, det här är en familj."

Vi satt tysta en stund och sen bytte jag samtalsämne.
Det kom inte något av detta i alla fall och det värsta la sig.

Jag fylls av tusen tankar som styvmamma....Det är fan inte lätt.

Jag vill sova!

Jag vaknade och klockan var 03.00.

Låg och vände och vred mig till 04.00.

Jag började också känna en stress/panik i bröstet.
Även stress i benen.
Det blev tungt att andas.

Jag gick upp.

Väl uppe så la jag mig i soffan, då blev jag jätte hungrig....

När klockan var 05.00 så blev jag lugn i kroppen och somnade.

06.00 blev jag väckt av J som klev upp och skulle i väg till Praktiken.

Jag tog något litet att äta och lyckades somna igen i soffan klockan 08.00

Jag vaknade 11 och gick upp.

Då kände jag mig stressad för att jag har "sovit bort" hela förmiddagen.

Suck..

Såhär kan jag ju inte hålla på om jag ska börja jobba sen.
Då går jag ju upp 04.30 varje dag.

Jag hoppas att jag kan glesa ut medicinen tills dess.
Det är ju den som gör detta.

I dag ska jag lämna prover.
Får se nästa vecka vad de visar.

Vaknar mitt i natten av medicinen

Jaha...
Då var man vaken 04.30 utan anledning.

Jag gick upp istället för att ligga och vända och vrida mig i sängen.

Jag väckte J av mitt vändande i sängen.

Jag tar ju en mildare form av kortison så det är orsaken.

I går vaknade jag 03 och var vaken till 04.
Sen lyckades jag somna.

Jag är ju jätte trött och det svider i ögonen men jag kan verkligen inte sova.

Tusen tankar snurrar runt då också.

Jag var inte riktigt nöjd med undersökningen i går.
Det var ju återbesök.

De ringde på läkaren som gjorde den förra veckan, men hon svarade inte.
Tanken var att hon skulle ha varit med.

Det kom in en manlig läkare istället.

Hade de bara tagit någon annan som var ledig just då?

Jag fick ju panik på en gång och hälsade knappt på honom utan sa bara:
"Va? ska du göra undersökningen??!" hahaha stackarn.

Han visste inte att jag inte klarade av en man som gjorde undersökningen, så han jagade rätt på en kvinna.
Det visade sig att kvinnan som kom dit, var min egen läkare, som jag inte har haft så jätte länge.

Jag kände av att hon var stressad.

Undersökningen för mig är väldigt jobbig mentalt och även för att det gör så fruktansvärt ont till och från.

Jag kan ju undra varför det blir såhär. Jag har gått där i 10 år.
Borde det inte stå i mina journaler att jag inte kan ha en manlig läkare?

Plus att det borde ju stå hur jag upplever undersökningen så de borde vara lite mer mjuka och pedagogiska vid tillfället.

(Jag sövs vid större undersökningar.)

Den som jag hade sist, förra veckan, hon var jätte mjuk till sättet när hon insåg hur jobbigt det var för mig. Pratade lugnt och var lugn.
Hon frågade mig efteråt om jag hade blivit utsatt för något och jag sa ja.
Hon sa: "Jag förstod det."

Under undersökningen sa hon också, att det var jätte viktigt att vi tog detta i min takt så att de inte förvärrade allt.

I alla fall, åter till i går, när min läkare var klar med undersökningen så fick jag sen träffa den manliga läkaren igen.

Vi pratade om hur det hade sett ut och hur jag skulle fortsätta med medicinen.

Han hade fått muntlig information av min läkare, hur det hade sett ut i tarmen.
Varför kunde inte hon prata med mig?

Antagligen för att hon var stressad och hade annat att göra.
Men det kändes konstigt att de gjorde som de gjorde.

Jag var fortfarande inflammerad men det positiva var att det inte såg några sår.
Det bör ju stämma, då jag inte har blött på nån vecka.

Han tyckte i alla fall att jag skulle ta kortisonet både morgon och kväll istället för en gång om dagen.
Egentligen ville han att jag tog de starka kortison tabletterna, men sa att det var ok att pröva den milda varianten först.

I dag ska jag pröva att baka glutenfria lussebullar.
På mandel och kokosmjöl.

Jag ska också pröva att göra raw bollar med pepparkakskrydda.

Pepparkakor

Jag är såååå trött när jag vaknar.

Det är jobbigt att vara så groggy.

Ja, ja... en mildare form av kortison intas och så får vi se framåt.
Jag ska på återbesök på sjukhuset om några dagar.

Det är helt galet vad det kostar.
350 kr för ett besök.
3 besök på 3 veckor.
Jag hade 500 kr kvar till frikort i alla fall....

I söndags, på första advent, så bakade jag pepparkakor med barnen. :)

Jag har ju varit en väldigt pysslig person.
Dock så var det inte så kul att göra sådant själv jämt, så jag slutade succesivt.
Det kanske kommer tillbaka nu då man har några att pyssla med. :)

Jag var också i väg och handlade på dan, och kunde inte låta bli att köpa ett klädesplagg till dem.

Hon fick en söt julklänning och han en snygg skjorta.

De blev jätte glada.

J fick tandkräm.
Hahahha, spännande, nä men hans egen har varit slut i ett par dagar.

Förra gången jag var sjukskriven så ville jag göra saker hela tiden.
Även då jag kände mig trött, men inte såhär...

Nu är jag väldigt trött i kroppen och helt ärligt inte orkar... vill bara sooooova. :)
Jag måste ju hem och mata mina fiskar.

Sjukskriven åter igen...

I måndags, tisdags och onsdag, gick jag till jobbet.

Jag hade lite svettningar och kände lite yrsel.
Extremt trött var jag.

Jag trodde att det var efterdyningar från sjukdomen.

I torsdags morse så gjorde jag mig iordning för att gå till jobbet.

Jag var tvungen att gå på muggen och satt där en stund....

Jag fick extrema kramper från tarmen och efter ett tag så blev det för mycket så jag kräktes....

Jag la mig under en filt och frös och hade fortfarande ont i tarmen.

Insåg att jag inte kunde gå och jobba...

Jag ringde till läkaren och fick prata med en läkare som inte var min egen.

Det kändes inte riktigt som att hon trodde mig, när jag sa att jag måste bli sjukskriven längre.

Hon sa att jag skulle komma in till dom för undersökning och innan det så skulle jag ta blodprover.

"Vi kan ju inte bara sjukskriva dig utan att se hur det ser ut.
Att du säger att du känner dig trött kan ju vara vad som helst, det behöver ju inte vara sjukdomen." sa hon.

Jag sa att jag vet ju själv hur jag reagerar när jag får ett skov.

Men i alla fall så åkte jag in i går för tester.

Jag fick träffa läkaren som jag hade pratat i telefon med.

"Oj, ja, nu förstår jag att du var trött, du har ju en inflammation i tarmen, jag som tänkte skicka dig till vårdcentralen." sa hon.

Så....

De sjukskrev mig och ville sätta mig på kortison.
Men jag fick min vilja igenom att pröva en mildare variant av medicin först.
Prednisolon klysma.

Sen kan jag absolut gå på kortison om det inte fungerar.
Men jag vet att det har fungerat förut, så jag ville pröva det först.

Kaos i hjärnan

Mycket har hänt, känslomässigt under en kort tid.

Jag har tänkt att skriva blogg, har stakat ut i huvudet vad jag ska skriva, men sen har jag inte kommit till skott.

Jag insjuknade, var hemma 1 vecka, jobbade sen 1 vecka, 6 timmar om dagen, för att sen bli sjukskriven helt på 100% i 2 veckor.

Jag var rädd för att inte hinna bli frisk på denna tid.
Men det värsta verkar ha vänt.

Jag blöder inte längre, jag har inte jätte mycket ledvärk, jag måste inte springa på toa, jag sitter inte på toa med kramper så att jag nästan kräks eller gråter av smärta, jag går inte på toa mer än 1 gång per dag, mina händer och nagelband är inte torra längre på samma sätt.

Dock är jag inte helt stabil i magen och jag sover fortfarande mycket.
Jag blir också fort trött om jag gör nåt fysiskt.

När jag har gått lite längre med hunden så är det ansträngande.
Eller dammsugit, då är krafterna helt slut och jag vill sova. :)

Så jag är kanske redo för jobb nästa vecka.

Jag har under en tid tänkt på min uppväxt.
Har känt mig ledsen och matt.

Droppen var när jag tittade på mitt hår....
Jag var så ledsen...

Varför jag?
Har jag inte haft tillräcklig smärta i livet?

Jag började tänka på min uppväxt, allt jag har gått igenom, dumma män, dumma killar, dåliga relationer, lögner, svek, smärta, övergivenhet, osv.

Jag läste lite för J om min uppväxt här i från bloggen.

När jag läste om att min mamma brukade låsa in mig på kvällarna för att gå på krogen och jag stod där i nattlinnet, i mörkret och grät...
Då grät J lite.
Han tänkte på sina egna barn, han undrade hur någon kunde vara så elak.

(Här kan man läsa om allt, första delen av fler: http://tribe75.blogspot.se/2012/04/min-uppvaxt-mammas-historia.html )

Nu hoppar jag lite här, men i alla fall, jag tror att lugnet runt mig skapar tid för de andra tankarna att komma upp.

Jag har bearbetat min uppväxt men som jag har skrivit förut, det är klart att de finns kvar i minnet och att man kan bli ledsen för dem i bland.
Det går ju aldrig att sudda ut.

Jag har ju mina ärr kvar.
Det jag har blivit utsatt för, går inte att prata bort.
De kan göra mindre ont i dag men de kommer alltid att finnas kvar i minnet.

Nu vandrar jag bort igen, åter till det jag skulle skriva. :)

Jo, när jag nu har ett fungerande förhållande, vilket jag typ aldrig haft.
Jag har ett fungerande arbete som jag ville ha.

Då blir det kaos i hjärnan.

Jag har alltid varit van att kämpa.
Med kärlek, med ekonomin, med jobb, osv....

Nu är allt lugnt kring mig och det blir då fel i huvudet. :)

Nu får jag helt plötsligt vara sjuk utan att må dåligt över ekonomin, tex.
Bara det är ju helt galet. :)

Men jag har kvar lite panik, när jag ligger i soffan och vilar, då får jag lite stress över att jag borde göra nåt.
Typ söka jobb... nä? jag har ju ett jobb!
Men borde jag inte... Nä jag borde bara vila! :)

Ja, och jag tror att detta är en omställning för mig, allt detta.

Plus!
Eftersom jag inte är van att ha ett bra förhållande så vet jag inte vem jag är riktigt.
Vilket ben jag ska stå på, hur jag ska vara, osv.
Jag har lite identitetskris nu, i allt som är i mitt liv just nu.

Jag har tappat bort mig själv, känner mig vilsen och försöker att hitta mig själv i denna nya situation.

Så det är klart att det blir tumult bland känslorna. :) 

Jag vill inte särbehandlas pga min sjukdom

I lördags var vi på familjemiddag.

De flesta vet att jag inte kan äta vad som helst.

De som höll i middagen höjde glasen för en skål och presenterade maten.

Jag väntade spänt och med glädje att de sen skulle säga min mat, men det gjorde de inte.

Jag haffade den ena när hon var på väg ut i köket och frågade:

Jag: "Vad blir det för mat för mig?"

Hon: "Du får en sallad, och sen får du ta det som står på bordet, som du kan äta."

Jag smet in på muggen och höll mig från att gråta.

J kom efter.

Han frågade vad det var och jag berättade.

Jag förstår att de inte gjorde detta av elakhet.
De tänkte inte på hur jag upplevede det.

Jag är känslig just nu.
Det är väl inte hela världen att de inte presenterade min mat.
Det är väl inte hela världen att de gav mig sallad.

Men jag har varit med om detta sååå många ggr i mitt liv.

Varför ska jag särbehandlas?

Varför kan inte jag bli behandlad som de andra?

Är inte jag lika speciell?

Varför kunde de inte, stolt, presentera min mat också?

Som min ena kompis sa, det finns massor med recept på LCHF eller Paleo som man kan hitta på nätet.

Att man kan anstränga sig för mig också.

Det är inte så krångligt som vissa tror.

Det känns som att jag är "jobbig".

Det är absolut ingen kul känsla, jag lovar.

Jag känner mig utanför.

Jag har en sjukdom och jag vill inte ha den.

Det är ju inte kul om ni tror det.

Jag har inte valt den.
Vi kan byta om ni vill?

Därför är det viktigt för mig att få känna mig viktig, precis som alla andra.

Det räcker väl med den smärta som sjukdomen ger mig på annat sätt.