Kycklingköttbullar och trauman

Js pappa och fru var hos oss på middag i går.

Det var jätte trevligt!

Jag gjorde stora kycklingköttbullar med Kanel, chili, kummin, salt, peppar och vitlök.
Sen fick de puttra i grädde och krossade tomater.

De tyckte att det var jätte gott och det tyckte jag med.
Blev lyckat! :)

Samtalet spårade in på mig, (både Js pappa och fru är ju psykologer/terapeuter.)

Vi pratade om min barndom.

De fick bara höra lite grann.
De sa att jag var ett typiskt maskrosbarn.

(Källa wikipedia: Maskrosbarn är barn som har det svårt hemma men som klarar sig ändå, ungefär som en maskros kan växa upp genom asfalten.)

De sa också att jag har hittat en styrka i att kunna prata om de trauman jag har gått igenom, utan att känna så mycket för dom.

I bland så ger de sig till känna, mina trauman, och jag skulle väl behöva prata om dem med någon.

De sa att det är tungt att bära själv.
De sa också att det är svårt att tro att jag har haft det så jobbigt.
Jag ger inte alls sken av en någon som har haft det jobbigt.

Ja, jag har fått en styrka av det istället.
Har blivit omtänksam och kärleksfull av det som har hänt.

Jag och J hade ett långt samtal i går om vår relation.

Det blev bra, vi nådde varandra och vill att denna relation ska fungera.

Man kommer väl alltid till vägskäl i ett förhållande.
Pratar och löser det.
I bland pratar man och går skilda vägar.

Livet är i ständig rörelse.