Barnen ringde på dörren.
Jag stod längst ned i trappan, sist.
Hon öppnade dörren och klev inte fram, så jag såg inte henne.
Jag gick sakta upp för trapporna och fram till dörren.
Där stod hon...
Jag räckte fram handen och förmedlade vänlighet, dåligt samvete och medlidande i min blick till henne.
Det kändes som att hon förmedlade lite ironi, att hon sa:
"Jaha.... då ses vi då, under dessa konstiga omständigheter."
Hon sa att vi skulle komma in.
Jag och J tog av oss skorna och jag gick sakta in i barnens rum.
På vägen dit passerade jag vardagsrummet och sa till henne:
"Oj, det var jätte snyggt här."
Utan att se henne i ögonen, jag kände mig osäker och ville inte kliva henne på tårna på något sätt.
Det var verkligen jätte snyggt.
Sen hängde jag mest med dottern som var i sitt rum och visade sina leksaker för mig.
Det kändes jätte spänt och jag kände kyla och avsky i luften.
Jag förstår henne.
Vi var väl där en kortis och när vi skulle gå så kramade barnen på mig flera ggr.
Dottern höll om mig och lutade huvudet mot mig.
Jag tänkte att det säkert är bra för henne att se att barnen gillar mig och att det samtidigt måste göra ont.
När vi gick därifrån så var J glad och lättad.
Han tyckte att det var så skönt att det var gjort, att vi har setts.
Att allt nu är avdramatiserat.
Jag kände mig lite lättare inombords jag med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar