Jag tillhör ingen - svårt att vara styvmamma

I går så ringde J upp sitt ex.
Han hade samtalet på högtalare eftersom barnen skulle sjunga för henne.
Hon fyllde år.

Det var första gången jag hörde hennes röst och det blev konstigt.
Jag gick runt i huset och plockade med saker istället för att stå stilla.

I slutet av samtalet, som var kort, sa hon:

"Jag har lagt julklappar under granen!"

Barnen skrek i kör: "JA!!!"

Där stod jag, i rummet intill, och hörde allt...
I samma sekund så blev jag sååå ledsen.

Jag höll masken och sa god natt till barnen och stängde sen in mig i badrummet.
Där ställde jag mig i duschen och grät.

De ord som fanns i mitt huvud, sekunden efter att hans ex hades sagt sådär var:

Det är inte mina barn.

Jag blev så ledsen.

När jag sen kom ut till J så märkte han att det var något som var fel och ville få mig att prata.

Det satt långt inne men till slut så viskade jag fram det jag hade tänkt, för att gråten kom så var det lättare att viska...

Jag berättade:

"När ditt ex sa sådär... så kände jag, det är inte mina barn.

Det är inte mina barn.
Det är inte min familj.
Du delar det med ditt ex.
Vem försöker jag lura.
Jag tillhör ingen."

Sen brast jag i gråt.

Han blev rörd och höll om mig och tröstade mig.
När jag tystnade så blev han nästan arg när han pratade.

"Fattar du inte att det är faktiskt du som är här nu. VI är en familj.
Såhär ser dagens familjer ut nuförtiden.
Det är ju DIG jag vill leva med.
Barnen trivs verkligen med dig.
De vill ha dig här."

Jag sa:

"De skulle välja sin mamma tusen gånger om framför mig.
Jag betyder ingenting."

J: "Jo det gör du! Du är viktig i deras liv.
Vi är en familj nu, det här är en familj."

Vi satt tysta en stund och sen bytte jag samtalsämne.
Det kom inte något av detta i alla fall och det värsta la sig.

Jag fylls av tusen tankar som styvmamma....Det är fan inte lätt.