"I ett förhållande"

Jaha..... Ytterligare en bekant på Facebook har träffat någon.

Det slår emot mig då jag öppnar upp sidan.

"I ett förhållande..."

Så en bild på de två som funnit varandra, glada...

Det svider faktiskt.
På sistone har det gjort det när jag har sett bilder på Facebook som handlar om graviditet eller nya förhållanden.
Speciellt när det är bekanta som har gått singlar länge.

Va fan är mitt då?

Ja, jag har tydligen en svacka igen....
Eller så har jag alltid det men den visar sig tydligare i bland.

När jag är dålig i tarmen så känner jag att jag inte orkar bry mig om killar.
Mitt mål är bara att bli frisk.

Dock tänkte jag på i går, att det vore så härligt att han någon att dela detta med.
När jag blir dålig.

Känna att man är två om vardagens händelser....
Någon som stöttar mig, någon trygg som finns där.

För ett tag sedan så sa jag surt till min kompis:

"3 killar jag känner, de verkar gå på dejter hela tiden! Eller så chattar de med flera på nätet!
Varför ska det vara så svårt för mig?? Varför gör inte jag det??"

Hon sa att jag är ju mer selektiv, hon kan ju inte tala för dom men att jag inte vill lägga energi på fel person och ser det tidigt.

Jo, det ligger nåt i det, jag vill ju inte "slösa" tid på någon kille som jag vet redan från början, är dömt att misslyckas.

På nätet så får jag mail och flörtar.

I bland är de för unga, i bland så väcker de ingen attraktion och i bland så skriver de bara konstiga mail.

När jag väl går så långt så att jag börjar chatta med någon så kanske han är väldigt kort i sitt skrivande. Hur ska vi då lära känna varandra? Det var ju hans som tog kontakt, varför underhåller han inte det? Eller så skickar de fler bilder och då ser det inte ut som den bilden på nätet som jag fastnade för. osv....

Så då rinner det ut i sanden eller så avslutar jag det snabbt.
Jag kanske är lite hård eller vad man ska kalla det.
Om en kille inte är speciellt "på" så brukar jag lägga ner.

Jag jagar ingen, jag visar ett intresse, får jag inte det tillbaka så lägger jag ned.

Jag vet vissa som kanske går på dejt en andra gång, fast de kände redan första gången att de inte var intresserade. De gör det för att personen var schysst.
Jag känner att det bara är slöseri med tid och inte så snällt mot den andre om de har fått känslor.

Jag är inte 25 år längre.
Det är ju det som styr också.

I bland har jag funderat på att jag ska skita i förhållande och bara träffa någon för att umgås.
Inte sex, bara att umgås med det andra könet.

Även om han är tex 10 yngre.
Han ser bra ut och verkar schysst.
Bara att ha någon att hänga med.

Men sen känner jag..."Nej...varför ska jag göra det? Jag är hellre hemma med min lilla hund och lagar god mat eller så." Något som betyder något. :)

Jag vet fan inte vad det är.
Ska det vara så jävla svårt att hitta någon?

Suck...