"Det kanske är psykiskt..."

Det kändes väl sådär hos läkaren.

Jag kände mig stressad och fick inte allt sagt.

Alltid samma sak hos läkare, man hinner inte prata ordentligt och de drar sina egna slutsatser istället för att lyssna på patienten.

Han tyckte att jag skulle röntga ryggen först, vanlig slätröntgen.
Sen framöver så går man vidare med magnetröntgen.

Jag skulle också ta några blodprover.

Sen ska jag tillbaka i maj.

Han lyssnade på mig men tänkte även egna saker, det kändes inte som att han tog emot det jag sa. (Till en viss del, absolut, eftersom jag skulle röntgas.)

Han tyckte att man bara skulle röntga svanken, nacken kändes inte som att det hade med saken att göra. sa han.

Även då jag sa att jag är jätte stel i nacken och att de turas om, svanken och nacken.....

Han sa också att om man är arbetslös så kan man skapa en stress och må dåligt och få muskelspänningar.

Detta sa han när tiden nästan var slut och då hade jag hade suttit där och sagt allt.
Allt som tyder på att det INTE handlar om stress mm.

Så jag sa till honom:

"Jag förstår vad du menar, och det kan absolut vara så."
"Men jag är väldigt trygg i mig själv och mår bra."

Blir så irriterad på sånt, måste de alltid tro att man mår dåligt psykiskt?