Jag behöver verkligen skingra mina tankar...
Försöka att förstå mina tankar och min irritation...
Jag var på den 2:a intervjun i dag och fick träffa en tredje person.
Innan intervjun så pratade jag med arbetsförmedlingen om min sjukdom, jobbet och lönebidrag.
Eftersom det är osäkert HUR Imurel kommer att påverka mig och NÄR den kommer att verka så kanske de måste sätta in mig på praktik innan de kan börja med lönebidrags anställningen på detta företag.
På intervjun så tog arbetsgivaren upp det också och frågade mig hur jag ställde mig till det.
Ja, just nu mår jag ju helt ok och kan tänka mig att arbeta 100% men jag har ju inte en aning om hur det kommer att bli eftersom jag inte varit med om detta tidigare.
Men vad jag vet så är biverkningarna väldigt få och inte så kraftfulla.
Jag sa att jag inte var så positivt inställd till praktik eftersom min ekonomi då skulle bli jätte dålig.
Företaget ringde mig senare under dagen och sa att de pratat med min handläggare på A-F.
Företaget sa att A-F ville ha mig på praktik först i 3 månader innan de kunde bevilja lönebidrag, just eftersom det är så osäkert med Imurel och vad den kommer att göra.
Jag ringde a-f direkt men hon hade gått för dagen, så jag pratade med kundtjänst.
På de anteckningar de hade i datorn så såg det ut som att min handläggare kanske inte alls ville ha praktik på mig så länge som 3 månader.
???
Hon var åter i morgon så jag får ringa då och ta reda på mer fakta.
Så vad blir jag irriterad på?
Här har jag chansen att få ett arbete, med arbetsförmedlingens hjälp då de går in och ger företaget ett bidrag för mig.
MEN
Eftersom allt är så osäkert med Imurel och sjukdomen så vågar de inte ta in mig direkt och då blir jag erbjuden praktik i 3 månader.... med en inkomst, efter skatt, på 10.300:-
Det är vad jag skulle få om jag bara gick på a-kassa också.
Om ca en vecka så hävs min avstängning från a-kassan och jag kan börja gå på a-kassan igen.
Om jag nu har räkningar för 10.000:- ?? Hur gör man då??
Så för att jag ska kunna leva normalt och kunna äta och så..
Så måste jag jobba på mitt extrajobb varje helg för att få in extra pengar.
Men...jag är ju inte helt frisk nu...och bara tanken på att behöva jobba extra för att leva normalt gör så att jag får ont i magen. Jag skulle ju ta det lugnt pga sjukdomen...
Att få ett arbete med lönebidrag för att det ska underlätta för mig med min sjukdom...men det gör det ju inte om jag måste jobba extra utöver en heltid.
(I slutet av december, om allt är som det ska, så får jag börja jobba på mitt extrajobb igen. Eftersom jag har gått ner i kortison då.)
Det jag blir sur över är att jag inte har valt denna sjukdom,
jag har inte valt att den tidigare medicinen inte biter på mig.
Men ändå känns det som att jag får sota för det.
Eller hur fan ska jag göra??
Tackar jag ja, till detta så har jag ett jobb som kan bli normalt efter 3 månader.
Vad har jag för val annars?
Tar jag det andra jobbet...då måste jag få i hop 8 timmar på det, jag vet inte om det skulle finnas så mycket jobb där. Kanske...då skulle jag tjäna ungefär en tusenlapp mer än praktiken....
Men efter 3 månader så skulle jag gå upp i lön på nätföretaget...
Suck...
Just nu ser jag saker mer negativt än positivt...
Är det någon som har lite åsikter att komma med???
Så att jag kan se detta ur andra vinklar också.
Just nu är jag bara arg och ledsen för att denna sjukdom begränsar mig i livet och krånglar till allt!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar