En dörr öppnades och smällde igen av
sin tyngd.
”Vart har du varit?”
Rummet var becksvart men jag visste
ändå vem det var.
”Jag har varit här hela tiden.”
Det blev tyst
”Men.... jag har känt mig så himla
ensam i perioder....
det har varit så tungt, så mycket att
bära, så mycket smärta...
Jag har saknat dig.....”
”Men, jag har varit här hela tiden.”
Jag funderade.....
”Ok...men jag har inte hört dig...”
”Du har inte lyssnat....
Jag har funnits här hos dig, jämt,
hela tiden, varje sekund.
Jag har försökt att få dig att
lyssna.... när du inte lyssnade längre så var jag tvungen att
försöka stoppa dig på något sätt...
När du inte lyssnade så försökte
jag genom din kropp....
Det var drastiskt....och det var inte
kul att se dig med fysisk smärta....
i mer än tio år höll det på...
….men jag trodde att du skulle lyssna
då....”
”Gjorde jag inte det då menar du?”
”Nej Rebecca......”
Jag kunde höra sorgen i rösten....
”..... du härdade ut....men du
försökte att tränga bort smärtan och fortsatte framåt med full
kraft.
Du fortsatte att göra dig själv
illa....så jag var tvungen att gå ut hårdare....”
Det blev tyst igen....
”Det var då jag fick sjukdomen.....”
sa jag sorgset.
Rösten fortsatte
”Du var på väg för över nåt år
sedan....att börja lyssna, att tro på dig själv.
Men sedan trillade du dit igen....
...denna gång var jag tvungen att
stoppa dig, snabbt.”
Jag sänkte mitt huvud....
”Det var då sjukdomen blev väldigt
mycket värre...” sa jag med en klump av gråt i halsen.
”Ja, det var det....ändå, tog det
dig flera månader att lyssna...men du gör det nu i allfall.”
”Jag vet.... jag lyssnar nu, jag har
tillit till mig själv, jag inser nu att jag är stark!
Att jag är en underbar person!
Framför allt.... jag inser nu att jag
verkligen är älskvärd.....”
Stämningen i mörkret kändes lättare
”Du behöver vara snällare mot dig
själv...och det är du då du lyssnar på dig själv.
DU har rätt, DU är rätt, DU är du
Rebecca..... ingen annan.
Ha tillit till dig själv och vad du
känner, ingen annan kan tala om för dig hur det ska vara eller
kännas.”
Jag log och kände en värme sprida sig
i mitt inre
”Det är dags nu...det vet du eller
hur?”
Jag nickade
”Jag finns här hos dig hela tiden,
din resa har börjat och den är underbar.
Allt du vill ha, kan du få, den enda
som kan stoppa dig, det är du själv.
Tro på dig själv, stå upp för dig
själv och framför allt...Ta hand om dig själv,
på riktigt.”
Dörren öppnades
igen och det gnisslade i gångjärnen,
jag blev bländad av ljuset utanför.
Jag såg ingen som stod i dörren, bara
att dörren var öppen.
Jag tog sakta ett steg framåt....
förväntansfull, glad, lite...nervös glad.....
Jag kände att jag log för mig
själv... jag tog ett steg till, närmare dörren....
Jag hörde en massa ljud på andra
sidan dörren, fortfarande bländad av ljuset som fanns där.
Jag la min handflata mot
dörren...lät den vila där medans jag försiktigt kikade ut....
Jag kände värmen i min kropp igen och
rösten sa...
”Allt är som det ska....lita till
dig själv... allt kommer att bli bra...”
Med dem orden tog jag steget ut i
ljuset och lät dörren glida igen med en smäll bakom mig.