Sjukhusebesöket och beskedet

Jag hann knappt in  rummet innan tårarna började rinna.
De satte en kanyl i handen för att sen ge mig narkos i den.

Läkaren kom in och jag berättade kort om att jag har skov hela tiden, sover inte om nätterna och har ont i kroppen. "Oj då, du måste vara jätte stressad."

Hon höll min hand en stund och sköterskorna var jätte gulliga.
Min sambo  stod vid sängen och tog min hand då det var dags för narkosen.....

Alltid lika obehagligt.

När jag vaknade upp sen så kom den "personen" som jag försöker strida mot.
En sida av mig själv.
Min sambo satt vid sängen och jag tänkte genast.:
"Jag måste piggna till snabbt, han har säkert tråkigt här."

Jag var ju helt groggy efter narkosen och insåg på en sekund att det inte gick.
Så det är den sidan av mig själv som jag måste eliminera.
Måste tänka på min hälsa!

I vilket fall som helst så fick jag en preliminär diagnos av läkaren,
(som gjorde undersökningen)
och jag blev ledsen på nytt....

"Du har inte blödande sår längst ner som du jämt har haft innan....
Nu börjar det längre upp och fortsätter en bit..."

Min egen läkare ska ringa i veckan och så ska vi prata mer om behandlingsform.

Varför jag blev ledsen är att om man har inflammationen högre upp så är den mer svår behandlad, den kan påverka allmäntillståndet mer, de kanske finner mer anledning att sätta in cellgifter som medicin. mm. Plus att jag aldrig har haft på det sättet innan..... :(