Äppelkaka, recept

I går då jag lagade mat, bakade jag samtidigt. :)

Ett recept på en äpplekaka, ja jag har äpplen kvar....

200 g margarin
2-3 dl socker
1tsk bakpulver
3 dl vetemjöl
2 st ägg
ca 6 st äpplen

Blanda margarin, socker och ägg med elvisp.
Blanda mjöl och bakpulver tillsammans.
Skala och skiva äpplen, blanda med strösocker och kanel.

Rör i hop margarin, ägg, socker med vetemjöl och bakpulver.
Häll det i en form, lägg äpplena ovanpå och in i ugnen.

170 grader i 60 minuter längst ned i ugnen.

Kom på sen att man kan ha nötter i smeten också. :)

Resan: Första yogadagen

"Vi vill gärna träffa dig på en intervju i morgon om det går bra?"

Fem minuter efter att jag hade skickat i väg jobbansökan så mailade de tillbaka. :)

Berättar mer sen om jag får jobbet.

I dag var jag på yogaterapi. Två timmar tog det.

"Yoga som disciplin har utövats i ca 5000 år och har under tiden samlat på sig stor kunskap om människors mentala, fysiska och andliga förmåga. Som yogaterapeut ser vi på klientens problematik utifrån det yogiska perspektivet. Vi utgår från samtalet mellan terapeut och klient. Därefter utformar vi personliga övningar och meditationer."Först fick jag slappna av och sedan så ställde hon en massa frågor.

Vi gick från mamma till min födelse till tonåren och sen till vuxen ålder.

Då vi kom upp i vuxen ålder så fick jag värdera saker hos mig själv på en skala från 1-5. Min självkänsla, mina relationer osv.

Efter det så berättade hon om chakran.
Som jag skrev tidigare så är ju kroppen uppbyggd av energi och sen av celler osv, osv.
I cellerna så lagras dåliga saker man varit med om i livet och det i sin tur skapar en obalans i ens chakran. Kropp och själ hör i hop.

Chakra (sanskrit: चक्र, skrivs cakra med IAST-transliteration, betyder "hjul"), är ett begrepp inom hinduismen och i vissa besläktade asiatiska kulturer, som även tagits upp i New Age-rörelsen. Chakra, som kan kallas "livshjul", anses uppstå som ett slags knutpunkter där nadi med flödande prana, eller "livsenergi", korsar varandra.
Chakrasystemet är centralt inom "teorin" för yoga. Enligt denna är kroppen sammanlänkad genom kanaler i människans olika kroppar (det påstås finnas flera, som delas upp genom deras olika andligt-mentala och fysiska egenskaper). Schematiskt löper en huvudkanal längs ryggraden, detta är kroppens centrala kanal för pranan - den livgivande andliga "energin". Mellan den eteriska och fysiska kroppen finns sju chakror, som representerar olika delar av människan. En skada eller sjukdom i människokroppen förmodas påverka flödet genom olika chakror. Likaså hävdas det att kroppens andliga och fysiska funktioner påverkas av flödet genom olika chakror. För att uppnå jämvikt i kroppen måste flödet i alla chakror vara fritt och ohämmat.
"Chakrabalansering" är en metod som förmodas skapa jämvikt i chakrasystemet. Detta skulle ske genom andliga och fysiska övningar av olika karaktär, företrädesvis med olika asana, kroppsligt gymnastiska övningar men också med meditationsövningar och pranayama, det vill säga andningsövningar. Källa: Wikipedia

Jag har mest "problem" i mitt rotchakra= grundtrygghet, mamma, osv.
Sedan Sakralchakrat och även hjärtchakrat.

Jag ska sedan gå medicinsk yoga hos henne.
http://yogaliv.se/medicinskyoga.asp

Om man nu ska tro på detta...och det jag skrev tidigare om själen.....
så blev jag glatt överraskad i dag.
Om man gör själen glad, sig själv, så får man små gåvor, tecken.
Det gäller bara att se dem.

I morse innan yogan så kollade jag min kalender. Jag la märke till mötet nästa vecka ang att bli godman. Jag tänkte att det var trist att det var en så tidig tid den dagen, det hade varit skönare med en senare tid. Sen gick jag till yogan.
Då jag var på väg hem sen så slog jag på min telefon....där hade jag ett medelande på min svarare.

"Hej, det gäller din tid nästa vecka ang god man, jo det funkar inte med den tiden du fick men jag undrar om du kan komma samma dag fast efter kl 15.00?"

www.yogaliv.se

Nostalgi

Lite härliga bilder från hustiden!

Öppna spisen i vardagsrummet

 Utsikt genom köksfönstret på fågelhuset och fåglarna

Sidan av huset och trädgården

Vägen utanför huset

Hunden busade i snön i trädgården

Huset!

Promenad i naturreservatet utanför knuten

Ängen utanför huset, mitt ex med på bild och hunden såklart!

Jag och hunden! Julaftons förmiddag 2009

Mitt hus

De senaste dagarna har jag slagit av på takten.
Takten i min kropp.

Enligt det jag nu har lärt mig är att man ska välkomna minnen.
Känna dem ordentligt och gå igenom alla skikt de kommer i.

Jag har sen sjukskrivningen börjat tänka massor på det hus jag bodde i.
Jag saknar det massor.

Jag saknar det så mycket så att det gör ont i mig.
Jag minns varje rum, doften, känslan.....

Att titta ut genom köksfönstret på morgonen med kaffe i handen.
Daggen över ängen....

Tystnaden...

Ljudet och känslan av att ha en brasa tänd i vardagsrummet i öppna spisen.

Att på kvällen titta ut över trädgården och se full månen och alla stjärnor på himlen, se en räv sitta på staketet.

Känna detta lugn som jag gjorde.....

I flera dagar, flera gånger om dagen så har jag saknat huset...
Enormt. Jag inser vilket misstag jag gjorde då som släppte huset.

Men jag har också insett att jag vill tillbaka! :)
När jag kom på mig själv med att inse att jag vill tillbaka till den typen av boende så kände jag en enorm glädje i kroppen, ett lugn.

Jag hade ju kunnat bo där själv just då, hyran var inte alls hög och det var en vanlig hyresrätt.

Så letandet börjar nu!

Min resa!

Det började med att jag köpte boken "Drömliv" av Kajsa Ingemarsson & Karin Nordlander.
Den lärde mig om själen.

Jag har haft svårt på senare år att föreställa mig att vi har en själ.
Jag har velat köra på med mitt förnuft och inte lyssnat så mycket på vad min kropp faktiskt försökt att säga mig.

Då jag läste boken så tänkte jag ge det en ärlig chans, på riktigt. Som boken oxå heter.
"Drömliv, på riktigt"

Jag läste den saaakta och det tog mig längre tid än vanligt att läsa igenom en sida, jag ville verkligen förstå. Sakta började jag att känna mig glad då jag läste den.
Det var som att den var skriven helt och hållet till mig. Läskigt och samtidigt underbart.

Boken gav mig en spark i baken om att säga upp mig.

Det handlar om att lita till sig själv, till själen och att följa sin känsla.
Även om det är skrämmande och folk runt omkring en säger att man är ansvarslös eller våghalsig, känns det rätt i kroppen, då ska man göra det. Jag gjorde det, det var skrämmande men jag ville!
Innerst inne kändes det harmoniskt ang detta beslut.

Sen kom sjukdomen med all kraft.
Enligt boken så försöker själen tala om för en att stanna upp, att något är fel. Kör man bara vidare, utan att lyssna på själen, ja...då drabbas man av sjukdomar. I bland kan det vara en enkel förkylning och i bland, om det går för långt....då drabbas man av allvarligare och kroniska sjukdomar.

Dåliga saker i ens liv lagras i ens celler.
Därav sjukdomar mm.

Det är bara att titta på "The Secret" i den säger de att om man bryter ned kroppen så är det dna, sen celler  (kanske omvänd ordning men i allfall) och sen energi.
Även i dessa andra två böcker så står det så. Även i en bok från Kaj Pollak, "Att välja glädje", där står det också!

Det är själens sätt att säga "STOPP!! Du måste lyssna nu!"

En dag så tittade jag genom min samling av böcker på jakt efter något nytt att läsa.
Jag hittade genast en bok som talade direkt till mig.
Jag hade köpt den men jag hade inte läst den konstigt nog.

Den heter "Resan" av Brandon Bays. En verklig historia.
Den handlar om en kvinnna som får en jätte stor tumör i magen.
Läkare säger att hon måste operera bort den, men hon är fast besluten om att ta hand om sig själv först.
Hon går på massage av olika slag, yoga, ordnar sin kost, letar upp lugn och harmoni i sitt liv osv.
Det visar sig att tumören faktiskt krymper.

Dessa båda böcker handlar om att man ska ta hand om sig själv och verkligen göra sådant som känns bra för en.

Jag har genom dessa böcker och min sjukdom, insett mitt egenvärde, hur viktigt det är.
Genom åren har jag bortsett från mig själv, alltid funnits där för andra, aldrig lyssnat på vad jag själv vill utan jag har lyssnat väldigt mycket utåt.

Alltså, insett att jag har lyssnat mycket utåt när jag egentligen har haft svaren inom mig hela tiden. :)

Så!

Jag vände mig till en tjej som jag känner som håller på med olika sorters yoga.
Jag bad verkligen om hjälp, vilket man oxå måste göra för att detta ska funka.

Det visade sig att hon ska börja med medicinsk yoga.
Vad hände?
Jo, jag får gå den kostnadsfritt. :)

Jag gick också förbi ett massageställen där jag bor.
(som jag har tittat på varje gång som jag har åkt förbi och tänkt på att jag borde gå in...)
Hon ska både ge mig klassisk massage och Kinesiologi.
Vad hände?
Jo, jag fick det till halva priset!

När man börjar välja rätt, det kroppen och själen vill ha, så kommer man att få saker i livet.

Ofta får man tecken, jag tex har haft yoga folk i mitt liv i flera år.
De har nämt det för mig och frågat om jag inte ska gå.
Jag har sagt nej....
Men det har funnits en orsak till att det har funnits så nära mig hela tiden.
Bara jag som inte har förstått det.

Det finns många tecken där ute, det gäller bara att se dem.

Även negativa, som jag skrev om tidigare.
Tackar du ja till att fika med någon, gå på en fest eller vad det nu må vara, fast du egenligen inte vill. Ja, då kommer tunnelbanan att vara sen, din hårfön går sönder, kör du bil så möts du av ständiga rödljus osv.  Om du inte väljer det som känns rätt, att säga nej i detta fall, så kommer yttre faktorer att göra sin röst hörd, eftersom du inte lyssnar på ditt inre.

Kanske tycker många att detta är humbug.
Det funkar för mig!
Jag blir lyckligare och ser verkligen resultat!

Så detta blir min resa! :)

Rädd

I går la jag mig i soffan direkt då jag kom hem.
Efter nån timme så gick jag upp för att laga middag.

Jag kände mig lite konstig som vanligt men fortsatte.
Då jag hade ätit upp nästan allt så började det kännas jätte konstigt i kroppen.

Jag trodde jag skulle tuppa av!
Det var en jätte obehaglig känsla.

Jag la mig på sängen och tårarna började rinna.
Blev både rädd och kände att jag inte alls mådde bra.

Precis då ringde en vän till mig.
Hon har alltid haft en trygg inverkan på mig.
Hon har varit undersköterska i flera år förut och hon passar verkligen som det! :)

Jag förlitar mig väldigt mycket på henne när det gäller kroppen och hur man mår.

Jag ringde sjukhuset som har jour på helgerna.
Vi pratade ganska länge och som jag visste så kan kortison ställa till mycket i kroppen.

Han sa att jag skulle åka in direkt om jag tuppade av eller om jag började blöda igen.
Han frågade om jag hade en tablett som var snäll mot magslemhinnan.
Eftersom kortison inte är en snäll medicin..

Nej det hade jag inte, han skulle skriva ut ett recept. 
Så då kommer jag att ta 13 st tabletter om dagarna....

Ja ja, det trappas ned i allafall och blir mindre tabletter med tiden.


Blodproverna som jag tog i torsdags visade sig vara ganska bra.
Jag svarar fortfarande på medicinen och blir bättre antar jag. :)

Sjukdagarna

I dag lät jag mig själv ligga kvar i sängen en stund efter att jag vaknat.
Jag brukar alltid gå upp direkt och tänka på mitt nästa steg inför dagen.

Nu tar jag sjukdomen på allvar och bryr mig om mig själv, så jag har börjat tvinga mig själv att ligga kvar och sträcka på mig och känna mig avslappnad.

När jag sen duschade så satt jag säkert 30 min under det rinnande vattnet.
Skönt! :)

Jag åkte i väg och lämnade en mobil till låns till min vän, hennes är trasig.
Jag tänkte som vanligt att lite luft kan göra mig gott.

Efter en stund ringde telefonen. Det var min vän som jag nyss hade träffat.

"Jag tycker att du ska åka hem på en gång! Jag blir ju orolig, det syns på hela dig att du inte mår bra!"

Jag var tvungen att ta kort på mig själv....
Nä...jag är nog inte speciellt snygg just nu :)

Det får återigen bli soffan.

I går var jag och hunden ute i solen. Vi gick en liten längre promenad, jag lovar! Det gick sakta och jag vilade på en bänk i solen. :)

Förlängd vila

Läkaren ringde i dag.

Hon ville veta hur jag mådde.
Darrig, svag, svettas, fryser, hårda hjärtslag, matt, orkar inte gå upp för en trappa osv.
Bara att gå ner till affären i dag var ansträngande. :)
Jag svettades och gick jätte sakta.
Ovant som fasiken att vara såhär, men humöret är glatt ändå!

"Det är ju för att du har en så hög dos kortison och för att du är väldigt sjuk. Jag förlänger sjukskrivningen 1 eller 2 veckor till och sen sjukskriver jag dig 50 % i nån vecka efter det.
Det är jätte viktigt att du tar det på allvar att du vilar ordentligt."

Jag fick absolut inte gå tillbaka till mitt extra jobb förrän i slutet på oktober.
Får inte anstränga mig fysiskt alls.
Då jag var nere i 3 tabletter var det ok, nu har jag precis gått ner till 7 st om dan.

Jag blev paff men kände ändå en enorm lättnad. :)

Det börjar sjunka in nu, att jag är sjuk och att jag måste vila.
Det känns helt ok att ta hand om sig själv.
Det finns ju bara en Rebecca av mig och henne måste jag vara rädd om! :)

Familjerådgivningen

Jag bestämde mig för att avboka samtalsterapin och åka med hunden till veterinären.
Då vi hade varit ute en liten stund så verkade han bättre.

Då vi kom in igen så var han precis som vanligt.
??

Så jag och min sambo åkte i allafall till familjerådgivningen.

Nervös som bara den var jag, inte för mig själv, har ju gjort detta förut i livet, jag var mer nervös på hur min sambo skulle ta det.

På vägen dit sa han att det kändes fånigt att gå och prata.
Jag kände lite samma sak, tror att det bara är rädsla för det man inte känner till.

Väl där inne så flöt det på bra.
Förvånansvärt bra!?

Min sambo pratade på massor och då terapeupten frågade om vi ville ses igen så sa min sambo,
"Ja absolut!"

Han hade gillat det. :)

Efter samtalet så var han väldigt kärleksfull och tyckte att vi skulle gå och äta lunch i hop på söder ist för att åka hem direkt. Mycket bra resultat av det hela! :)

Hunden var på väldigt bra humör då vi kom hem och jag tog honom på en extra liten runda förbi djuraffären.
(Dock i väldigt långsamt tempo...sjukdomen hos mig gör sig påmind...)
Han fick en aktiveringsleksak att ha hemma.

En platta med små "lock". Man gömmer godis under vissa och hunden måste skrapa med tassen eller nosen för att locket ska flytta på sig och godisen ska titta fram.

Han löste det på en minut........ :)
Men...det var nedsatt pris på dem och han tycker säkert det är en kul grej att göra i bland. :)

Nu ska jag VILA och sen ska jag se om jag orkar åka till kören.
Det vore ju bra för själen men vi får se om kroppen orkar. :)

I morgon ska jag på jobbintervju...

Vad händer?

I natt sov jag dåligt igen.
Jag var orolig för hunden.
Han lät dock mindre än förut.

I dag ska vi på familjerådgivning, som det heter, jag och min sambo.

Hunden mår inge bra...han bara ligger där, han lägger inte ens ner huvudet... :(

Jaha...åka in och röntga honom i dag då kanske...

Vila eller inte...

Känner mig rätt tom....
Inga speciella känslor eller tankar....
Jo, lite irritation sen några dagar tillbaka.
Varför vet jag inte.

Jag är nog rätt dålig, klarar ju inte ens att gå hemifrån.
Börjar alltid må dåligt då jag gör det. Svettas, fryser, darrig, svag.

Annars hemma så känner jag mig lite svag och får ont i magen till och från.

I går var vi en sväng hos en vän och det dröjde inte länge förrän jag började att må dåligt.
I bilen så längtade jag hem så innerligt och la mig direkt under filt när jag kom hem.

Det komiska i det hela är att jag inte kan få slappna av helt och vara sjuk.
Min hund hade ju fått någon klåda vid ögonen, troligtsvis av pencilin kuren.

Så jag var där för ett par dagar sedan, hos veterinären, för att få en kortison salva för att stryka på ovanför hans ögon. Sen i går var det dax igen...

Han åt gräs ute och började sen att harkla sig.
Jag trodde att han tillfälligt hade satt i halsen men det fortsatte.
Även i natt vaknade jag av att han höll på.

Så... jag släpade mig till veterinären med hunden.
Hon upptäckte ett sår långt ned på hans tunga.

Så frågan är om han har svalt något vasst.

Jag skulle avvakta och ge honom mjuk mat.

Ingen vila, ingen ro....

Pust...

Vila är svårt :)

Sjukhusstatus i går, fredag:

Enligt blodproverna så har jag börjat svara på medicineringen, kortisonet.
Dock så ställer kortisonet till det för andra saker i kroppen.
Så jag fick utskrivet Kalium eftersom jag har fått brist på det.

I dag hade jag låg feber så jag prövade att åka till mediamarkt.
Köpte ett usb minne.

Det var rätt jobbigt, om jag kände mig relativt pigg hemma så blev det jobbigt ute bland folk.
Svettas, fryser, svag, ont i magen, ont i halsen och darrig. Så tråkigt och bara åka hem och VILA....
Vill ju göra saker :)

Jag var i allfall på apoteket och hittade en ny dosett till min medicin.
Den var jätte söt. :)

Lillvovven är med, han ligger och fösöker sova bredvid mig nu i soffan. :)

Tillbaka till sjukhuset

Klockan var 21.00 i går, torsdag, och telefonen ringde.

"Hej det är från sjukhuset, vi blev oroliga för dig då du hade ringt in i dag och sagt att du hade feber. Du har ju haft det sen i tisdags och det är inte bra. Vi vill att du kommer in för blodprovstagning i morgon förmiddag."

Lite roligt i mitt liv också :)

Jag var ju och plockade en massa äpplen. :)

Så jag har gjort marmelad och äppelmos än så länge. :)

Marmelade blev hemskt söt, knappt så att man kan äta den, då hade jag bara hälften av sockret ändå. (Syltsocker med petkin)

Äpplemosen blev jätte god! :) Jätte enkelt att göra också.
Äpplebitar i en kastrull, ca 1 eller 2 dl vatten, koka upp, handvispa och tillsätta lite vanligt socker, klart!

Sen har jag börjat i kören ju, som jag skrev om tidigare. Det verkar kul. Vi ska tydligen sjunga in en cd och även uppträda i en kyrka. Spännande!

Sen så så sökte ju jag som godman förut, nu vill de träffa mig för en intervju.
Det är ju bara en "fritidssyssla" att hjäla andra som har svårt att veta hur de ska betala sin räkningar mm. Folk som fått en stroke, handikappade eller äldre.

Det är nåt som står mig varmt om hjärtat. Att få hjälpa folk som inte kan eller vet.
JAG VET! :) Jag ska ta hand om mig själv också :)

Medicin fakta

I går efter sjukhusvistelsen så var jag helt sänkt.
Jag hade feber och då jag skulle gå ut med hunden så gick det inte.

Det blev en jätte kort promenad.
När jag sen skulle gå upp för trappan till min dörr så började jag att skratta. :)

Jag var nämligen tvungen att stanna mitt i trappan för att jag ORKADE inte gå upp för hela.
Hahahahhaha! Allt blev så komiskt. :)

Ursäkta de som tycker detta är äckligt men blodet praktiskt taget rinner ur mig....
(bara när jag går på muggen såklart..)
MEN, kortisonet lär värka snart. I dag är det dag 2 med kortison.

2 st Colazid, morgon och kväll,
De omvandlas i tjocktarmen till en substans som heter mesalazin som är ett sk aminosalicylat. Mesalazin hämmar inflammation i tjocktarmen vid Ulcerös kolit.
Den används också som underhållsmedicin.
8 st Prednisolon 5 mg (kortison) morgon,
Läkemedlet används vid tillstånd då man behöver dämpa kroppens reaktion som tex inflammatoriska reaktioner vid ledgångsreumatism, sjukdom i bindväven (SLE), inflammationer i kärlväggar, astma, svår inflammation i tjocktarmen (ulcerös kolit), vissa blodsjukdomar, vissa allergiska besvär och tumörbehandling.
1 st Calcichew, morgon och kväll,
Kalcium och vitamin D3, som är viktiga ämnen för nybildning av ben.
(äter dessa pga att jag äter kortison som inte är snällt mot skelettet och kortison har en massa andra biverkningar som jag inte ens vågar gå in på, läskigt.)

Inte fan trodde jag att detta var hur min framtid skulle se ut. Jag tyckte att vid 30 års ålder så skulle man ha man och barn. Ja, man vet aldrig hur livet blir. :)

Jag kan heller inte skaffa barn då jag är dålig.

Men detta SKA försvinna! Jag SKA besegra sjukdomen så gott det går.

Sjukskriven

På vägen till sjukhuset, i bilen, så drabbades jag plötsligt av stor sorg.
Jag höll mig från att inte börja storgråta men det var svårt.

Då jag kom till sjukhuset och fick gå in till sjuksystern som skulle ta blodprover på mig,
det var då det brast.

Jag grät som ett barn!
Tårarna bara forsa ner.

Hon frågade om jag var ett äldre syskon.
"Nej, varför?" undrade jag.
Hon undrade vad det kom i från att jag verkade bry mig så mycket mer om allt runt omkring och att jag satte mig själv i andra hand.
Jag sa då att jag vuxit upp med en alkoholist mor och att hon gick bort då jag var ca 13 år.
Hon frågade om jag hade någon mormor, farmor osv.

"Nä, ingen direkt, jag vet att min pappa skulle finnas där om jag verkligen behövde det men vi har inte nån jätte nära relation."

Hon tyckte det var sorgligt, hon hoppades på att jag fick stöd i livet trots det som hänt.

Jag fick sen sätta mig i ett rum med fåtöljer, jag fick en filt, te, macka och näringsdryck.
Efter ett tag så fick jag träffa en läkare, ytterligare en ny då min egen läkare var fullbokad.

Hon sa:

* "Eftersom du har haft utbrott av sjukdomen sen 2007 men bara ett par månaders "vila" så har du varit mer sjuk än frisk på dessa 4 år. Inte undra på att din kropp kollapsar."

*Om kortisondosen inte hjälper så ska jag läggas in på sjukhuset.

* Hon sjukskrev mig i 2 veckor.

* Hon beordrade mig vila.

* Mina blodprover visade att de var sämre, de visade också att jag hade en inflammation högre upp.

*Jag ska höja underhållsmedicinen jag har nu. Även om de inte har hjälpt helt plus att de kan vara dom som orsakar att jag fått tunnare hår, så tänkte de att medicinen kunde vara bra.
Men jag skulle bestämma själv. (De är ju cellhämmande eller vad det heter, man kan nämligen få cancer av denna sjukdom längre fram i livet)

*I slutet av oktober kommer provsvaren på vävnadsproverna.

Då jag kom hem, helt slut... så ringde telefonen, ett numer jag inte kände ingen, jag orkade inte svara.
Sen kom det ett mail.
Ett jobb som jag sökte för ca 2 veckor sedan var det.
En gammal klasskompis från IT utb hade kontaktat mig och ville att jag skulle skicka in en ansökning.
De vill träffa mig.

Såg på tv att en person hade besegrat cancer.
Det måste vara fruktansvärt att ha den sjukdomen...
Dock finns det många fler sjukdomar, bland annat min, där man även ger cellgifter. ( för att bara prata medicin)

Min sjukdom är inte "dödlig" på det sättet som tex cancer och liknande.
Därför forskar de inte så mycket på den...
Vilket, för mig och andra med min sjukdom, är ledsamt.

Jag kan inte "besegra" denna sjukdom och då man är riktigt dålig så proppas man full med mediciner för att se vilken som biter bäst...för att sen bli frisk.
Hela ens liv påverkas, jobb, vänner, samlivet osv.

Kanske är du frisk i en vecka, kanske är du frisk i 10 år.
Men det är en kronisk sjukdom som man måste "lära" sig att leva med....

Men jag vill inte bagatellisera cancer eller något annat dödligt, alla sjukdomar är hemska!
Jag har en vän som lider av SLE och det måste vara fruktansvärt...

Jag tycker bara att det är synd att det inte studeras mer om min sjukdom.

Fight mot sjukdomen

Nu har läkaren ringt.

Hon vill inte spekulera i varför jag har utbrott på ett nytt ställe.
Hon vill vänta på provsvaren. (de tog ju vävnadsprov)
Provsvaren kommer om ca 4 veckor.

De ska sätta in kortison...
8 veckor ska jag äta det, en stark dos.
(kommer se ut som en fotboll i ansiktet..)

De vill gå in agressivt mot sjukdomen.
Jag kommer oxå att få en vitamintablett med bla kalk i.
För att vara rädd om mitt skelett, eftersom kortison inte är så snällt mot kroppen.

Jag ska in redan i morgon bitti och lämna en massa prover.

Dålig...

Jag vaknade halv nio.
Då hade jag sovit i 10 timmar, utan att vakna....
Förvånad jag blev.

Magen satte i gång direkt!

Sån jäkla smärta...
Denna smärta hade jag 2008, då var jag riktigt dålig.

Sen somnade jag om och sov ytterligare 2 timmar.
Försökte gå upp nu men känner mig jätte svag och kallsvettas.

Ska gå och lägga mig igen, hoppas läkaren ringer snart.

p.s tack för kommentarerna :) glad jag blev.

Sjukhusebesöket och beskedet

Jag hann knappt in  rummet innan tårarna började rinna.
De satte en kanyl i handen för att sen ge mig narkos i den.

Läkaren kom in och jag berättade kort om att jag har skov hela tiden, sover inte om nätterna och har ont i kroppen. "Oj då, du måste vara jätte stressad."

Hon höll min hand en stund och sköterskorna var jätte gulliga.
Min sambo  stod vid sängen och tog min hand då det var dags för narkosen.....

Alltid lika obehagligt.

När jag vaknade upp sen så kom den "personen" som jag försöker strida mot.
En sida av mig själv.
Min sambo satt vid sängen och jag tänkte genast.:
"Jag måste piggna till snabbt, han har säkert tråkigt här."

Jag var ju helt groggy efter narkosen och insåg på en sekund att det inte gick.
Så det är den sidan av mig själv som jag måste eliminera.
Måste tänka på min hälsa!

I vilket fall som helst så fick jag en preliminär diagnos av läkaren,
(som gjorde undersökningen)
och jag blev ledsen på nytt....

"Du har inte blödande sår längst ner som du jämt har haft innan....
Nu börjar det längre upp och fortsätter en bit..."

Min egen läkare ska ringa i veckan och så ska vi prata mer om behandlingsform.

Varför jag blev ledsen är att om man har inflammationen högre upp så är den mer svår behandlad, den kan påverka allmäntillståndet mer, de kanske finner mer anledning att sätta in cellgifter som medicin. mm. Plus att jag aldrig har haft på det sättet innan..... :(

Inför sövningen

I dag ska jag bara inta flytande kost.

Så jag ska dricka  buljong, äpeljuice utan fruktkött, sportdryck, saft, och tugga på druvsocker.

Fy fan vad jobbigt. :)

Ska vara på sjukhuset kl. 8.30 i morgon, måndag.

"De finns de som har det värre!"

Jag har börjat inse en sak...
Vart går min smärttröskel?

I hela mitt liv har jag "lärt" mig att det inte är bra att visa sig svag.
Man ska vara stark och aldrig är det synd om en.

"Bit ihop och kämpa på!"
"De finns de som har det värre!"

Jag var ute med hunden i morse.
Jag kände att det var jobbigt i benen, jag blev också anfådd snabbt.

När jag kom hem så diskade jag och sen så gjorde jag rent i barummet.
När jag hade kommit halvvägs med att göra rent toaletten så värkte det i kroppen och jag kände mig helt slut.

Jag stannade upp och tänkte efter....

I hur många år har jag haft smärta i ryggen?
Vad har jag gjort åt det? Tagit en ipren och fortsatt mitt liv.

Vad har jag gjort när jag fick min sjukdom?
Jobbat på med allt vad det innebär i vardagen.

Då jag har kännt mig trött, värk i kroppen, anfådd...vad har jag gjort då?
Fortsatt med det jag höll på med och tänkt: "Jag är klar med detta snart, sen kan jag sätta mig i soffan." "Det blir bra när jag får lägga mig för kvällen och sova, i morgon är en ny dag."

Jag har bara kört på!?

Jag blev helt paff då jag insåg detta nu...
Det är ju helt sjukt!!
Inte undra på att kroppen säger i från på olika sätt, den skriker ju efter vila!

Men har man gjort såhär hela sitt liv så är det svårt att stanna upp och bry sig om sig själv.

Speciellt då man i huvudet hör: "Men sluta att vara en sån vekling! Det är väl för fan bara göra det! Oj vad synd det är om dig nu, ska du börja gråta nu? Är du hemma från jobbet så är du en vekling och vilken arbetsgivare vill ha dig då? Vilken arbetsgivare vill ha någon som har en sjukdom?"

"Nä du ska vara skitsnygg jämt, ordentlig som bara den, jävligt nogrann, Såå duktig på allt, gärna jobba över och ta jobb pass så fort nån ringer och frågar, aldrig vara svartsjuk, aldrig ställa för mycket frågor, aldrig vara jobbig för nån annan, alltid ha håret rätt, alltid ha fina kläder, alltid ha städat, ALLTID vara glad för vem vill umgås med en suris? Alltid tacka ja till saker för annars är du en tråkmåns och såna vill man ju inte umågs med."

AAAAAAAHHHHHHH!!!

STOPP!!!!!
:)

Orkar inte mer....

På måndag ska jag in till sjukhuset och sövas.
Jag ska då prata med läkaren om detta, hur jag mår egentligen.
Jag hoppas på något sätt att jag blir sjukskriven en vecka eller så.

Det är något nytt för mig...svårt som fan att kämpa emot tankar som "herre gud Rebecca, vad svag du är som inte klarar av att jobba" men det är kanske precis det jag behöver...VILA!!!

Vila!

Nu är jag hemma! :)

De ringde upp efter en timme, mitt bemanningsföretag.

De: "Vi har ingen att sätta in i dag, kan du härda ut?"

Tårarna började rinna igen.

Jag: "Nej...jag fryser och mår inte alls bra."

De: "Ja..du kan inte ta en tablett då?"

Jag: "Nej"

De: "Ja jag vet inte vad jag ska säga...vi har ingen som kan hoppa in i dag..."

Jag var tyst, jag grät och hade inget att säga.

De: "Men, jag hör av mig under dan om det finns nån lösning. Ha det bra så länge...hej då"

En på jobbet kom in där jag försökte att inte synas, hon såg att jag var ledsen.
Jag berättade. De sa att jag skulle gå hem, de förstod, de skulle lösa det själva.

Så nu har jag även ringt och avbokat mitt extra jobb som jag har i morgon.

Jag ringde även sjukhuset, de rådde mig till vila.
Eller rättare sagt, beodrade mig.

Jag känner mig glad nu, över att äntligen få vila.... :)
Ja gär sååå trött.... så trött...
:)

slutkörd...

När jag klev upp var jag helt slut igen.

Blödde i morse och hade smärta...

Ju närmare jag kom jobbet, dessto jobbigare blev det.

Väl framme så började jag gråta...

Det var ingen som såg det.
Jag ringde mitt bemanningsföretag och kunde inte stoppa tårarna.

J: "jo jag sa ju att jag inte kan sova om nätterna och jag blöder oxå nästan varje dag, jag är helt slut"

"så du vill gå hem?"

J: "Ja"

"ja det är svårt att hitta någon i dag, jag ska kolla, men ställ in dig på att det inte går."

??

Ska jag sitta här och gråta?

Autopilot

När jag lägger mig, somnar jag ca 21.30 eller 22.30

Jag vaknar till nästan varje natt en gång mellan kl 03.00 -05.00
I bland flera ggr per natt.

Av vad, vet jag inte alltid, jag är väldigt, väldigt lätt väckt av små saker.
Kan vakna av att hunden ligger och slickar sig.

Jag går upp kl 06.00 och är mega trött...

Jag blöder nästan varje dag, min sjukdom.
Verkar aldrig bli frisk.
Är super trött på dagarna, får jätte ont i kroppen av att bara sitta.
Är jätte trött på kvällarna och orkar ej göra nåt och har skit ont i kroppen.
(det visar sig mer på kvällarna)

Går och lägger mig tidigt för att kunna sova ordentligt men vaknar på natten ändå...
och så börjar allt om igen....

Tyvärr...

Jag fick inte jobbet.

De hade möte med VD:n i dag och hon sa nej.

De vill hyra in personal på timme istället då de är högt belastade.

Undra varför det jämt är såhär?
Vissa saker kan jag säkert påverka själv men ofta så snubblar jag alltid på mållinjen....