Snart börjar jag att jobba!!

I morgon ska jag till elföretaget och skriva papper.

Sen börjar jag att jobba, på måndagen den 5 oktober.

Det enda jag behöver lösa är hundvakt.

Jag har hundrastning i en månad.
Sen efter det har jag en bekant som rastar honom 2-3 dagar i veckan, men det räcker ju inte.

Jag känner mig spänd över jobbet och har redan börjat i huvudet. :)

Mitt första jobb som elektriker blir ju på samma ställe där jag var vaktmästare.

Mina vaktmästarkollegor blev jätte glada när de fick höra att jag skulle vara kvar på stället ett tag.

Jag har fixat saker som behövs för att jobba på det där företaget, de har sina säkerhetsregler.

Jag vet om dem sen innan och gillar att vara förbered.
Min nya chef vet inte än att jag har fixat det där redan.
Men då sparar det in tid till att behöva fixa det sen. :)

WIII, så spänd och glad! :)

Alkoholberoende smyger sig på

En kväll fick jag samtal från en på mitt jobb.

Hen var onykter.

Beklagade sig och sa att hen hade bråkat med ett av sina barn.
Att barnet var så arg och hen förstod inte varför barnet hade sådan ilska.

Jag kände hur jag blev illa till mods och ville lägga på.

Jag sa till hen att de borde prata, att ta reda på vad som ligger bakom hens barns ilska.

Några dagar senare så berättade hen för mig att barnet hade blivit så arg för att hen alltid var onykter och det tyckte inte barnet om.

Vi pratade och hen sa att hen måste sluta att dricka.
Hen hade blivit lite skrämd då hen hade fått ont i levern.

Tårarna började att leta sig upp i ögonvrån hos mig, och jag sa till hen:

"Min mamma dog av alkohol, hon söp ihjäl sig!
Förstår du? Hon dog av detta!

Hon drack inte starksprit, hon drack öl och vin mest.
Hon satt inte på någon parkbänk som all tror att man måste göra för att vara alkoholist. Alkoholberoende smyger sig på, man vaknar inte upp en dag och tänker att man kanske dricker för mycket, då är det ofta redan försent.
Då har man ofta redan fått ett beroende.

Jag gick fram till personen och omfamnade hen, vi stod och höll om varandra ordentligt och jag sa: "Du måste verkligen ta hand om sig själv."

Personen har slutat att dricka nu.

Tydligen så har personen dragit ned på drickandet förut i perioder men detta är första gången som hen slutar helt.

Att vara blind för något som är så tydligt

Häromdagen så hörde jag en duns från en granne.

Sen hörde jag flera.

Det är ganska lyhört här så jag hör till och med en grannes barn som inte ens bor vägg i vägg med mig och inte heller ovanför eller under.

I vilket fall så blev jag lite nojig.

Jag hörde sedan att de tjafsade och att den ena grät.

De höll på en stund.

Jag har hört dem förut men inte såhär.

Det var som att slungas tillbaka i tiden....

Det här måste ju min granne ha hört när jag hade så med ett av mina ex.

Eftersom jag blev lite orolig så ringde jag upp den ena av dem dagen efter.

Jag frågade om personen var ok, sa att jag blev lite orolig.

(vi har pratat flera ggr och jag har även varit hemma hos dem, så vi känner till varandra.)

När personen lättade sitt hjärta så var det som att det var jag själv som pratade för några år sen.

"Jag berättar inte allt för mina föräldrar." "De gillar inte min sambo."
"Om min sambo rör mig så kommer min pappa att fysiskt slänga ut min sambo."

Sen kom de klassiska orden:"Jag gör också en del fel."
"Jag triggar ju min sambo i bland." osv.....

Ursäkter, ursäkter....

Hen hade lite ont i bröstet för att hen hade fått en liten spark där.

Oj, oj, oj säger jag bara....

Då jag fick säga mina åsikter så sa jag det vanliga....

Du är inte värd att ha det såhär, detta liv går inte i repris, du måste respektera och älska dig själv, du är värd bättre, det finns inga ursäkter för din sambo, bara för att jag har haft en jobbig uppväxt ska jag gå runt och vara elak mot folk då? De manipulerar och vänder allt till att det är ditt fel. Så till slut så börjar man att ifrågasätta sig själv. "Det kanske är jag som gör fel? Hade jag inte gjort sådär så hade aldrig min sambo reagerat." osv.....

Hen sa mest,"Jag vet."

Jag berättade om mitt ena ex.
Att man stänger andra människor ute.
Man slutar att berätta saker för sin nära, för att skydda sin partner.
Men vad skyddar man?

Det enda man gör är att isolera sig själv mer och mer från de som älskar en och vill en väl.
För att välja någon som inte är bra för en.

Det man borde göra är att välja dom och välja bort sin partner.

Vanligt att man säger: "Min partner har faktiskt bra sidor också, du har bara inte hört om dem för jag har bara sagt det dåliga till dig jämt."

Jo, men om man har det bra och mår bra i förhållandet...då har man inte bara en massa dåliga saker att säga.

Jag har sagt precis så själv en gång i tiden.

En sak jag har insett, folk må ha åsikter om ens liv, men när det kommer till att någon inte är bra för dig så har de oftast rätt. De ser allt utifrån. De ser klart och tydligt hur du mår.

Hen berättade om en kompis som hade valt sin partner framför vänner. Kompisens partner är kontrollerande och pratar dåligt om kompisens vänner och familj, osv. Hen kunde inte fatta att kompisen gjorde såhär.

Jag var tvungen att stoppa hen och säga:
"Hör du vad du precis sa?
Allt detta sa du just till mig att din partner gör mot dig."

Jag sa också till hen att den dagen hen är med om något speciellt så kommer hen att fatta.
Tills dess så kommer hen att leva med sin sambo och tro att allt är som det ska vara....

Något speciellt kan vara:

Att någon nära vän eller i familjen är med om något som har med hälsan att göra.
Något allvarligt så att man inser där och då att livet är skört och det är värt att må bra.

Eller att man möter en person som inte är en nära, som säger något om ens förhållande eller egna erfarenheter, som får polletten hos en själv att trilla ned.

Osv.....

Det tråkiga är att hens sambo kanske gör hen riktigt illa någon dag....

Det är inte ovanligt att det brukar eskalera....

Det jag känner i dag är att jag önskar att någon kunde ha berättat vissa saker för mig då jag var yngre.

Jag sa det till hen också.
Det är jobbigt att sitta där som äldre och det redan har gått en massa år av ens liv som man har slösat bort på skit. Man kan inte spola tillbaka något. Åren går.
Det gör ont att se tillbaka på smärta.

Livet ska vara underbart att leva. Man ska må bra. Man vill kunna se tillbaka och känna glädje.

Jag sa också att alla har ett val i livet.
Du väljer helt själv hur du vill att ditt liv ska se ut.

Det finns en massa dörrar framför en och man väljer vilka man vill öppna, gå igenom, gå tillbaka och välja en ny, osv.

Man väljer helt själv hur man vill forma sitt liv och man väljer själv vad ens liv ska innehålla.

Vi hade ett bra samtal och hen vet det mesta redan.

I slutet av samtalet så var det som att allt kändes bortkastat då hen sa, taget ur sin kontext:

"Ja, om vi ska fortsätta att bo i hop så kan ju inte min sambo göra si eller så. Jag fattar inte att min sambo ska gå på fest i dag och skiter i mig och vårat husdjur. När ska min sambo förstå att vissa saker...." osv.

Så jag insåg att hen inte hade några som helst tankar på att göra slut, bygga upp sig själv, osv.
Hen såg bara det som var framför näsan.
Det kändes nästan som att hen inte hade lyssnat på mig eller sig själv under samtalet, som att allt vi pratat om var bortkastat.

Men jag kommer inte säga något mer, jag ringde mest för att jag blev orolig, jag vet att de tjafsar och har ett stormigt förhållande.

Som sagt, man kan inte göra så mycket mer förrän personen själv inser.

Jag såg sen bilder på fb från dem, de hade gått på festen tillsammans.

Det finns en mening

Jag tror ju på att allt händer av en orsak.

Att det finns en mening med allt.

Att jag började på det där företaget som vaktmästare, har fått mig att undra vad meningen var.

Jag trodde en bra stund att meningen var för en annan.

I somras så var jag en inserationskälla till en som jobbar där.

Den personen frågade hur jag hade lyckats genom livet.
Hur jag kunde vara så positiv trots allt tråkigt som hänt mig genom åren.

Så vi hade långa pratstunder på rasterna om det.
Hur jag hittade vägar genom medicinsk yoga, böcker, affirmationer, osv.

Jag trodde att det var det som var meningen, att jag skulle dyka upp där och ge denna person inspiration och en hjälpande hand.

Kanske var det så, men jag vet nu säkert att meningen med att jag började jobba där, var för att jag skulle springa på rätt person på det där elföretaget som ville ge mig jobb. :)

Redan då jag sökte första gången hos dem så kände jag att jag ville dit.
Det hade en bekant känsla.

Sen mötte jag en kvinna på en fest i början av året.

Hon sa till mig spontant, att jag kommer att möta min man då jag börjar jobba med el.

Vi får väl se. ;)

Göra sig en lina

Minns ni när jag skrev om den där killen som stod och pratade med mig på en nattklubb?
Nu senast, han som inte ville ha något seriöst.

Jag fick höra några dagar efter att han och hans kompis hade följt med några andra hem på efterfest.

När de kom dit, de körde bil...... så bad de om en tallrik....

Sen drog de fram droger (kola?) och gjorde en lina.

På riktigt?! (som min kompis brukar uttrycka sig) ;)

Hur galet är inte det?

Är det så jäkla vanligt med droger i dag?

Läskigt.....

Jag är så tacksam över jobbet.

För tre dagar sedan var jag på en "intervju" hos elfirman.

Han hade ju redan sagt att han ville anställa mig, så vi satt och pratade om jobbsaker.

Visst han ville väl kolla grejer med mig också, även om han hade bestämt sig.

Vi pratade väldigt lite om vad jag hade gjort förut.

En hel del om jobbet, vilka aktiviteter de gör utanför jobbet, hur många de är där, osv.

Han sa också att jag skulle hamna på servicesidan, vilket jag vill.
Men att jag måste gå på entreprenad också.

Alltså byggen.

På byggen så är det tex nybyggda hus och elektrikerna där som gör allt från grunden.

Man jobbar fasta tider, äter fasta tider och kan göra samma sak på jobbet, varje dag, i flera månader.

På servicesidan så är det mer fritt och inte så monotont.

Jag sa till honom att jag är tacksam vad jag än får göra.

Han tog mina kläd och skostorlek.

Han sa också att han verkligen tror på mig, det känns bra hos honom och han vill ge mig denna chans.

På onsdag ska jag dit och skriva papper och måndagen den 5 oktober så börjar jag.

I går på morgonen så kände jag att jag ville gråta.

Inte för att jag var ledsen utan för att jag kände mig så lättad.

Det känns som att jag har kämpat så mycket, med olika saker, och att få ett heltidsjobb med en ordentlig lön.... Jag är så tacksam, jag är så lätt om hjärtat nu.

Tack! :)

Spekuleringstime

Sms och chatt är inge bra.

Jag skrev med några tjejkompisar på fb chatten.

Då den ena inte svarade och/eller att ingen kommenterade då jag hade skrivit att jag fick ett tråkigt besked i måndags, så trodde jag ju genast att de inte brydde sig och att de blev sura.

Jag började att granska mig själv om jag hade skrivit nåt som kunde gjort dem sura.

Jag granskade alla skriverier och förstod inte varför de bara svarade/kommenterade varandras saker men ingen sa nåt om det jag hade skrivit.

Är det för att de inte bryr sig?
Har de verkligen missat det jag skrev när de skrollade ned?
De kanske inte vet hur de ska tackla det jag skrev?
Är det för att de har egen smärta i livet som de inte kan ta in andras?

Tänker de att jag är helt ok för att jag skriver och är med i vardagen, så det är inte så allvarligt?

Bra fråga.

Dagens känslotillstånd hos en själv påverkar ju, hur känslig man är just då.
Det är säkert inget som är fel alls.

HUR man skriver, påverkar på olika sätt.

Om man är stressad och läser snabbt, påverkar hur man uppfattar.

Personer har själva en kamp i sin vardag och kanske inte kan lägga allt på en annan.

Det finns många faktorer, så jag ska inte bry mig så mycket.

Men lite bryr jag mig...

Delvis för att det kanske är en öm punkt hos mig.

Att jag har stött på folk i mitt liv som får mig att tro att de inte bryr sig.
Jag har oxå vuxit upp med att det inte är synd om mig, det finns de som har det värre.

Jag minns, tror det var 2011, vi satt ca 10 personer i en ring på golvet med tända ljus och pratade om känslor mm.
Alla kände varandra, vissa mer och vissa mindre.

Jag tog mod till mig och berättade att det var jobbigt att ha en sjukdom och att jag åt cellgifter just då.

Några tårar rann nedför mina kinder.

När jag hade berättat klart så var alla tysta i några sekunder, sen började de att prata om något annat.

Det var hårt.

Alla sådana här saker i livet påverkar mig till att inte dela med mig.

Jag har blivit mer och mer försiktig.
För att jag inte vill riskera att bli sårad.

Jag önskar, att folk kunde reagera så som min kompis gjorde då jag låg på akuten, eller som min granne häromdagen, då jag berättade om mitt hår.....

Det är att öppna sitt hjärta, att blotta sig.

Men det är nog läskigt för många i dag... att blotta sig.

Sen tror jag att det är en bidragande faktor att om jag är med om något jobbigt, så fortsätter jag att leva min vardag.
Jag kan skratta, gå och jobba, osv.

Jag tror då att folk tänker att jag klarar mig.

Undra hur det skulle vara om man blev helt apatisk och slutade att äta mm.

Skulle andra bry sig då eller skulle det vara precis samma?

Ja, ja... Nu har jag analyserat, spekulerat och funderat färdigt. :)

Det här är anledningen till att jag vill ha en familj.

Jag menar inte bara att man ska skaffa en egen familj, det kan ju vara föräldrar och syskon, mm.

Förhoppningsvis, finns de där för en mer än vänner kan.

Jag tror att vänner har sina egna liv och "orkar" inte alltid finnas där för en vän.

Familjeband kan ju vara så starka.

Det bra i det dåliga

Gud jag vet inte var jag ska börja......

Jag tog ett prov, förut, för att se hur mycket inflammation jag hade i tarmen.

Plus att jag fick en remiss till en hudläkare ang mitt hår.

Jag var där i måndags och det besöket var jobbigt...

I dag känns det något bättre och det har hänt positiva saker direkt efter.

I alla fall... i måndags...

Läkaren tittade på min hårbotten i 30 sekunder och sa:

"Du har Androgen alopeci, med andra ord, manligt håravfall."

Jag fattade nog inte vad han sa....

Mötet var kort, han skrev ut en salva att smörja på hårbotten i några veckor, som ska bromsa upp håravfallet.

Sen sa han: "Man kan ansöka om att få bidrag till peruk."

Jag fattade nog fortfarande inte, för jag var som vanligt.

När jag gick därifrån så ringde jag en vän och berättade.

Jag kunde inte sluta att gråta....

Jag gick in på apoteket för att hämta ut medlet och när kassörskan började fråga om jag visste hur jag skulle använda det så kom tårarna igen.

Jag fortsatte in på affären för att handla lite mat och kämpade för att hålla tårarna tillbaka.

Sen grät jag hela vägen hem i bilen.....

Kommer jag att tappa allt?
Har det med min sjukdom att göra?
Är det helt kört?
Hårtransplantation?

Jag vill träffa en annan hudläkare och få det konstaterat till hundra och dessutom bolla lite mer.

Dagen efter, tisdag, så åkte jag till mammas grav med hunden.
Jag planterade blommor, satte mig på en filt framför graven, och bara var i nuet.

Jag bestämde mig sen för att gå en skogspromenad i närheten med hunden.

Då jag kom dit så fanns det en jätte stor skidbacke där.

Jag kände att jag ville gå upp för den och se hur det såg ut däruppe.

Jag gjorde det, men det var jobbigt. :)
Jag fick stanna flera ggr på vägen upp.

Den var brant i bland....

Jag vände mig om i bland och tittade ner.

Bilder från toppen. :)

När jag precis kom upp på toppen, så ringde min mobil.

Det var projektledaren från elfirman....

"Hej, det är G..... Jag vill ta in dig som lärling."

Jag fattade ingenting... Vad sa han?

Han fortsatte:

"Jag vill träffa dig i dagarna här och gå igenom lite, jag tror på dig, jag gillade din energi."

Han måste ha hört att jag lät förvånad för i slutet av samtalet sa han:

"Ja, alltså även fast du kommer in och pratar så har jag redan bestämt att ta in dig, bara så att du vet."

När vi la på så både grät jag och skrattade medans jag ringde en vän och berättade.

I dag då jag vaknade så kände jag mig lite sorgsen...
Det började kännas bättre under dagen och på eftermiddagen så ringde de från sjukhuset.

De mätte ju inflammationen i tarmen och det har legat högt.

Sist så låg det på 400 och gången innan det så låg det på 676.

Jag kunde inte ta in vad läkaren sa....

"Va?!" sa jag.

"Jo, det ligger nu på 110." sa hon.

När vi la på så grät och skrattade jag igen och ringde genast min pappa för att berätta nyheten.

Alltså. fatta!
LCHF is da shit! :)

(minus negativ stress) ;)

Så nu känner jag mig mest glad faktiskt...

Jag vill bara ha en kram, känna att jag inte är ensam....

Samtidigt som jag vill skriva här för att ventilera....

Så vill jag inte göra det, för det gör ont....

I morse vaknade jag klockan 05.
Jag kunde inte somna om, tankarna snurrade.
Så jag gick upp strax före klockan 06.

Jag fick ett tråkigt besked om min hälsa i måndags....

Det fick mig att inaktivera mig på facebook och stänga av ljudet på min mobil.

Jag orkar inte med "bruset", sociala medier, jag vill bara va...

Försvinna lite....

Jag mötte en granne i går kväll, då jag skulle gå ut med hunden.

Hon förstod att något var fel och frågade.

Jag försökte att låtsas att det inte var något men hon var ihärdig.

Så jag berättade....

Hennes spontana reaktion var att omfamna mig direkt.

Ordentligt.

Hos stod och höll om mig länge.

Jag grät och grät....

Det kändes så bra att någon höll om mig.

Jag känner mig ensam och rädd.

Hon förstod det, hon sa: "Du som redan har en sjukdom... Det är inte lätt att tackla allt detta ensam."

Jag kan inte riktigt prata i telefon med folk.
Det är tungt....

Vad ska jag säga?
Vad kan de säga?

Ord... bara ord... de lindrar inte min smärta, oavsett om det är snälla ord.

Jag vill bara ha en kram....
Känna att jag inte är ensam....

Man behöver inte säga nåt, bara krama mig....

(jag har inte cancer och kommer inte dö av detta... men det gör ont och det kommer att ta ett tag att smälta.....)

Det går upp och ned....

Några timmar kan det vara ok.
Jag tittar på tv och skrattar lite.

Jag ser något på hundpromenaden som får mig att le.

Sen kommer det stunder, helt plötsligt, som får det att kännas tungt i bröstet.
Som får mig att gråta, bli rädd eller stanna upp.....

"Äter du ordentligt?"

När jag fick synbortfall och de fick veta om det på jobbet, ja då började de att spekulera. :)

När jag kom dit så frågade två stycken, vid olika tillfällen, i fall jag åt ordentligt.

"Får du i dig mat ordentligt? Dricker du ordentligt, det här är ju ett väldigt tungt jobb."

Jag skrattade lite....

Det är inte första gången som folk säger så i mitt liv.

Jag är smal, och har alltid varit det, alltid.

Jag äter mycket, eller normalt, inte vet jag vilket av dem två det är, men jag äter.

Folk har dessutom sagt till mig att jag äter stora portioner.

Sen äter jag mer på kvällarna än vad jag har med mig till lunch i matlåda.

Till lunch blir det inte riktigt så mycket jobb, det blir rester.

Häromdagen var jag så trött efter jobbet.

Jag hade matrester hemma och då blev det ingen matlåda till dagen efter.

Så jag tänkte att jag tar med en tonfiskburk och köper sallad på jobbet.

När jag ställde fram tallriken på bordet på jobbet, så sa en:

"Men blir du mätt på det där då?"

Hahaha, ja... de är allt lite oroliga.

Jag var ju bara tvungen att ta en bild.

Ingen dejt med den unga

Det blev ingen dejt med den unga killen.

Jag har kommit på mig själv med att jag gärna tar till ursäkter till att slippa träffa killar.....

Antingen är det inte rätt eller så har jag börjat skärma av mig från killar....

Time will tell...

Projektledaren på elfirman, del 4

I går på jobbet så gick jag förbi projektledaren på elfirman.

Han stod där med två andra från samma företag.

Jag vill inte vara mer "jobbig", hahaha, så jag räckte bara upp handen som en hälsning då jag gick förbi.

Han ropade:

"Jag kommer att ringa dig, vi har nåt på G."

Det var kul att höra! :)

Hus vid vattnet

Jag och några vänner som inte har setts på väldigt länge, åkte hem till en annan vän.

Hon och hennes familj har nyligen flyttat till ett stort hus vid vattnet.

Herregud säger jag bara!

När jag kom dit tappade jag andan, vad vackert det är!

När hunden fick gå fritt på deras tomt så sprang han som en galning.

Runt, runt, runt.

Som en raket! :)

Han brukar göra så när han är i naturen.

Lite skillnad från att ofta gå i koppel och runt på asfalten....
Även då det finns lite grönt här omkring så är det verkligen inte samma sak.

Det var jätte fint och jag vill verkligen bo sådär. :)

Tänk att ha den utsikten. :)

Sovit 11 timmar

Nu har jag fått tid hos en hudspecialist nästa vecka som ska kolla mitt hårbortfall.

Jag har även lämnat prover så jag får se hur tarmen mår.

De ska ringa mig nästa vecka.

Jag mår mycket, mycket bättre.
De som vet sa att det tar tid att bli frisk.

Det har tagit mig ca 4 månader att bli friskare sen jag började med Lchf.

Jag började med LCHF i maj.
I början så åt jag ju nästan ingenting, som jag skrev, för att lugna tarmen, för att sen succesivt lägga till ett livsmedel då och då.

När jag åkte in till akuten förra veckan så kände jag smärta i magen, där jag brukade ha ont när jag hade skov. Tänk att det kom bara nån timme efter att jag hade åkt in.

Jag mådde ju dåligt psykiskt, blev ju rädd, och att tarmen reagerade direkt.
Lustigt.

Så det psykiska mående har ju såklart inverkan också.

Det jag skulle komma fram till var att man kanske alltid kommer att känna sig lite "sjuk".

Vad vet jag.

Nu när jag har varit ledig i två dagar så har jag sovit 11 timmar per natt.

Tecken på att kroppen inte mår hundra.

Undra om det alltid kommer att vara så eller om det också går över ju längre tid jag är frisk.

Amanoräkor

I går var jag och köpte amanoräkor till mitt akvarium. :)

Jag är riktigt nöjd med mitt akvarium nu. :)

Det ser naturligt ut tycker jag.

 

 Sen fick jag några fler sniglar av en bekant. Äppelsnäckor.

 

 

 Blev inte en jätte bra bild då fönstret bländar...ja, ja. :)

Projektledaren på elföretaget, del 3

I går stod jag och en kollega i postrummet på jobbet.

Då rusade projektledaren på elföretaget förbi.

Jag ropade "HEEJJ!" efter honom.

Han backade och tittade in i rummet.

"Jaha, hej, det är ju du som tjatar." :)

Han gick in i rummet och fram till mig för att skaka hand med mig.

"På onsdag va?" sa han

"Japp!" sa jag.

Min kollega, som stod bredvid mig, sa högt och tydligt:

"Rebecca är jätte duktig, hon jobbar på bra!"

"Ja, sånt kan man se i en persons ögon" sa han.

"Vi hörs, hej." sa han och rusade vidare.

Vaddå? att man ser i en persons ögon om de är alerta?
Ja, jo.. :)

Den unga killen

I dag ska jag träffa den där yngre killen.

Han som jag träffade ute.

Om jag bara ser till hans ålder så tvekar jag mycket.

Men jag har ju sett honom i verkligheten, jag trodde ju att han var ca 35 år.

Så jag blir förvirrad.

Tänkte ge det en chans i alla fall, till att ses.

Han har inte gett sig, även då saker kommit emellan och vi fortfarande inte har setts, så hör han av sig regelbundet och vill träffas.

Synen

I dag ska jag till optikern.

Jag har svårare att fokusera blicken bland.

Plus det här so hände med synbortfallet.

Tänkte kolla hur det står till med synen.

Jag har ju linser och synen kan ju ändras med åldern.

Hemlarmföretaget sa nej.

Jag hade ju tagit beslutet att jag inte ville jobba på hemlarmföretaget.

De ringde mig och sa nej.

Han sa att de hade valt en annan.

Han sa att om jag var intresserad, så kunde han prata med sina franchisetagare på andra sidan stan.

(Franchisegivaren är den aktör som äger varumärket och ansvarar för licensiering av franchisetagarna. Franchisetagaren investerar i franchiselicensen och driver på så vis ett eget företag under franchisesystemets varumärke.)

Det skulle vara bättre för mig med trafiken och allt. Sa han.
Det var bara att ringa honom då.

Ja, det var ju snällt av honom att ändå säga så.

Han gillade min personlighet, sa han.

Projektledaren på elföretaget, del 2

Projektledaren, på elföretaget, hade fortfarande inte ringt mig då det var fredag och klockan var 15.00.

Så jag ringde honom.

Han sa att de ska anställa folk och att de ska prata om det på onsdag.
Jag är en av dem som de ska prata om.

Han frågade också om jag var intresserad av att arbeta med svagström: larm, passerkortsystem, övervakningskameror, data, osv, eller om jag bara var intresserad av starkström.

Jag sa att jag var intresserad av båda.

För mig själv tänkte jag:
Jag är intresserad av ALLT! Ge mig ett jobb hos er nu!!! :)

Han sa också:

"Det vore väl kul om vi blev kollegor."
"Du verkar ju vara hungrig."

Det sa han förut till mig också.
Han menade att eftersom jag pluggade i den ålder jag är i.

Då har man tänkt noga och valt det för att det är intressant.

Inte som kanske en tonåring som väljer den linjen i gymnasiet för att deras pappa är elektriker.
Inte för att de vill själva.

Så i alla fall, jag jobbar där, har jag sagt det? Jag jobbar som elektriker. ;)

Låt veckan gå fort. :)

De pratar om varandra på jobbet

Oj vad de pratar om varandra på jobbet....

De är ju tre vaktmästare och den i receptionen brukar hänga med dem.

När jag är med två av kollegorna så pratar de om den tredje.

Hen är si och så.

När jag är med den tredje kollegan så pratar hen om de andra två.

När jag är med en av de tre så pratar hen om den i receptionen.

Undra vad de säger om mig när jag inte är där. ;)

Det blev en konstig kväll

I går var en konstig kväll....

En tjejkompis och hennes kompis skulle gå ut och frågade om jag skulle med.

Jag bjöd med en kompis till mig och hon var med två vänner till sig.

Först så tänkte jag att jag ville vara där innan 22 för att det var då gratis inträde.

Jag vet inte vad jag gjorde men jag hann inte till 22....

Jag skulle åka och hämta 3 tjejer, men jag hittade inte gatan direkt...

På väg till nattklubben så mådde den ena tjejen inte så bra.
Hon bad om ursäkt till mig och sa att hon inte går ut så ofta.

När vi kom fram så gick hon ut och satte sig på trottoarkanten.

Så det blev väl för mycket innanför västen, som man säger. :)

Vi stod med henne en stund.

Min kompis frågade mig om vi skulle gå någon annanstans.
Kanske till vårat stammishak.

Tanken lockade lite, men jag hade inte varit på denna nattklubb på ett tag, och vi var ju ändå där då.

Till slut så gick jag och min kompis till nattklubben och de andra två tjejerna åkte hem.

Väl där så var det väldigt lite folk.

En annan kompis ringde min kompis och hon ville möta upp oss.
Men hon ville inte komma till denna nattklubb, då den låg utanför stan.
Förstod henne, det var ju inte runt hörnan direkt.

Jag fick frågan om vi skulle åka till stammishaket istället.

Då hade vi varit på nattklubben kanske i 30 minuter.

Jag sa, senare, då jag hade betalat inträde och ville vänta lite till.

Men det blev inget senare, då kompisen slutade att höra av sig.
Hon ville väl inte vänta antog jag.
Förstår det.

Jag och min kompis stod och dansade och då dök min andra kompis upp med två kompisar.

Det började att strömma in mer folk men ändå inte jätte mycket.

De som var där var väldigt unga....

Efter ett tag så kom det fram en kille.
Han var trevlig och han och hans kompis stod med oss större delen av kvällen.

Vi pratade om något och han "skämtade" och sa: "Ska du hem till mig?"

Jag stannade upp och tittade på honom...

Har han varit bredvid mig länge, dansat och pratat, bara för att han vill ha ett onenightstand?
Många killar brukar få det överstökat ganska snabbt, tala om att de bara är ute efter en sak.

Det brukar märkas ganska snabbt också, att de bara vill en sak.
På deras sätt eller hur de pratar.
Men inte på denna kille.

Jag sa till honom att jag inte fungerar så, att jag inte gör sånt.

Han sa då att han inte är någon dålig människa för det.

"Nej det sa jag inte, men då borde du gå och leta efter någon annan tjej."

Så han gick.

Han hade slösat några timmar. :)

Min kompis kände sig trött och ville åka hem.
Så hon åkte.

Jag var kvar med den andra kompisen och hennes två vänner.
De flängde runt rätt mycket så vi var inte med varandra speciellt mycket.

Jag hade väl inte så jätte kul men jag drog ut på det ändå.

Det var en konstig känsla och hela kvällen hade varit skum.

Sen ca tjugo minuter innan de stängde så åkte jag hem.

En tanke som slog mig då var: vi borde ha åkt till stammishaket direkt istället. Hade varit ett säkert kort.

Jag somnade klockan 04 och väcktes av grannar klockan 09.
Jag försökte att somna om men det gick sådär....

Så man mår som man förtjänar i dag. ;)