Julafton 2013

Innan vi åkte i väg till familjen tog vi en lång promenad med hunden.

Vi tittade oxå på Kalle Anka och öppnade paket.

Då jag öppnade hans paket så sa han:

"Ditt och mitt hjärta." :)

Sången med musikkillen

Jag var ju hemma hos den där musikkillen.

Han spelade en slinga av en låt han hade gjort och jag fick fria tyglar att sjunga någon påhittad text till det.

Jag gillar ju att skriva så jag hittade på några textrader och sjöng i mikrofon.

Han spelade in och då jag hörde det så blev jag imponerad av mig själv.

Det lät ju bra! :)

Även då det bara var improviserat.

Jag har ju jätte dålig självkänsla då det gäller sången.

De låtar jag har sjungit in förut, var ganska styrda.
Jag fick beskrivet för mig hur det skulle låta så då gjorde jag så.
Jag vågade inte sväva ut med rösten, så det låter ganska monotont i låtarna.

Sen var vi inget "band" utan den personen lånade in sångare för att sjunga materialet som hade gjorts.

I vilket fall som helst så kände jag mig obekväm då jag var där hos honom.
Jag vet inte varför.

Jag kände mig obekväm med honom.

Jag gick hem och vi bestämde att vi skulle ses nästa vecka.

Jag skulle skriva lite text under tiden.
Han ville oxå att man skulle lägga tid på detta, träffas typ varje vecka.

Då jag kom hem och dagarna gick så började jag att tveka.

"Vill jag verkligen detta?"
"Jag har velat sjunga i flera år, men nu kanske jag inte vill detta längre?"
"Kändes det inte bra med honom?"
"Vill jag verkligen lägga så mycket tid på detta?"
"Hur ska jag hinna med skolan, läxor, hunden, pojkvännen, jag funderade ju på att börja träna, hur ska allt gå i hop om jag ska börja lägga tid på sången?"

Jag kände mer och mer att jag inte ville, men jag visste inte varför jag inte ville.

Vi pratade i telefon häromdagen, jag och musikkillen, och jag sa som det var, att jag inte vet om jag vill lägga all denna tid på sång, att jag inte vet om jag vill överhuvudtaget.

Han sa:

"Jag tycker du är begåvad och det är synd att slänga bort det.
Jag tror att vi skulle kunna få i hop något bra av detta.
Jag tror oxå att du behöver detta, du verkar bara gå i skolan och jobba.
Att du inte gör något för dig själv.
Det verkar som att du ser allt som svart i ditt liv."

Jag tyckte hans första ord var bra men inte det sista, jag sa:

"Nä det sista håller jag inte med om, jag är inte nere och ser allt svart, tvärtom!
Jag känner mig lycklig i mitt liv."

Vi bestämde att jag skulle fundera över julen.

När vi hade lagt på luren så funderade jag på vad han hade sagt.....

Det kändes som att han sa som han sa för att försöka få mig att inte avsluta med honom.
Jag vet inte, men hans ord kändes lite konstiga.

Eller inbillar jag mig?

Just nu är det bara ett virrvarr och jag vet varken ut eller in.

Det lägger väl sig snart och jag kan tänka klart.

De flesta tjafsar

Vi har faktiskt inte guld och gröna skogar jämt.

Jag och killen.

Klart att vi tjafsar, det gör de flesta.

Förlåt till mitt ex, men då jag var tillsammans med honom så dök det upp sidor hos mig som jag inte hade sett förut.
Enorm ilska bubblade upp inom mig.
Jag kunde bli skogstokig på en sekund och explodera.

Han lockade fram den sidan hos mig.
Eller ja, man tar ju fram sina egna känslor, man väljer dem.
Med mitt ex så dök denna ilska upp i allafall som jag aldrig haft förut.

Bra eller dåligt, det vet jag inte...

Bra att visa sina känslor men dåligt att jag inte kan kontrollera ilskan än.

I detta förhållande så kan jag därför explodera på en sekund.
Jag skriker inte och så, men det är som ett krig i min kropp och jag visar det i blicken eller har hetsig röst.

Vilket inte är bra, det lockar ju fram ilska hos min nuvarande, han gillar ju inte det då han tycker att man inte ska såra varandra.
(Alltså han blir inte jätte arg, om ni nu uppfattade det så.
Men jag ser att min ilska väcker mer arghet hos honom.)

Som du bemöter, blir du oxå bemött.

Så jag jobbar på det och det går faktiskt framåt. :)

Saken är den att känslor verkligen är konstiga....

När vi tjafsar så kan jag verkligen känna en tomhet i mig.
Att jag inte bryr mig om han drar.

Några minuter senare så känner jag hur mycket jag älskar honom och känner att jag skulle gå i tusen bitar om han försvann.

När vi har tjafsat klart så visar vi varandra enorm kärlek och säger till varandra att vi aldrig vill släppa den andra.

Skumt hur det kan vara. :)

Vilken kille :)

Häromdagen så klädde vi granen och hade på julmusik.

När vi var färdiga så spelades en fin lung låt på radion.

Han tog tag i mig och började dansa tryckare med mig. :)

Dagen efter så kom jag hem efter extra jobbet med migrän.

Han bäddade ner mig, kröp ned bredvid mig i sängen och strök mig över ryggen.

Där låg han, bredvid mig, och strök mig över ryggen, sen somnade jag en stund och han gick upp.

Jag känner mig så glad över att jag har träffat honom.

Så omtänksam och så full av kärlek. :)

Han är en bra person :)

Min kille pratade i telefon.

Han sa till personen i telefonen:

"Nä det händer inget speciellt i livet just nu, det är som vanligt.
Eller jo, Livet med Rebecca är ju såklart speciellt."

"Ok, en kryssning...ok...Ja men du vet, jag är ju inte singel så jag kan ju inte bara sticka. Sånt där måste man prata med sin sambo om först."

Hahahhahahhahaha!

Han är en bra person han. Bryr sig mycket om mig. :)

Underkänt

Jag fick provsvaret från skolan i går.

Jag fick F.

Underkänt alltså.

Jag visste det.

Det var ju den där kursen jag berättade om, läraren som inte pratade tydligt och inte heller pratade ordentlig svenska.
Gör man inte det och dessutom otydligt så har andra svårt att förstå.

Sen så var det en 4 veckors kurs som egentligen var 8 veckor,
men som de hade tryckt ihop...

Bra, lätt att lära sig......när man aldrig hört vissa saker förut....Nej....

Men saken är oxå den, jag var inte den enda som fick underkänt....

Ingen i klassen har fått underkänt förut.

Nu var det 6 stycken.

Jag tycker det är ganska många och det säger en del....

Ja, ja..omprov om 1 1/2 vecka.
Det känns oxå fel, att vi inte fick reda på det tidigare så man hade längre tid på sig att plugga.

"Bullshit!"

Jag minns inte att jag någonsin har varit i hop med någon som är som min nuvarande kille.

Vi har små tjafsat i bland, och jag har haft en liten oro i mitt huvud då,
"Jaha, nu tar det snart slut."

Varför?

Jo, för att jag är van att det har varit så och har även hört det från andra håll i livet.

Så fort man tjafsar så börjar man ifrågasätta förhållandet.

"Vi kanske inte passar i hop, han är nog rätt barnslig, hon är så svartsjuk, han är svartsjuk, vi var oense om detta så då tänker vi olika och har därför ingen framtid i hop."

Osv, osv.

Detta är inte bara mina ord.

I dejtvärlden är det ännu värre.

Jag minns en gång då jag hörde en tjej säga:
"Man ska INTE viga en lördag åt en dejt. Det kan man ta nån annan dag."

Jag vet folk som börjat skriva på en dejtsida och pga en fråga/svar som tolkas fel så "försvinner" man.
Samma sak om man har träffats en gång eller börjat prata i telefon.
Minsta lilla grej så kan personen avbryta allt.

Folk säger oxå att ingen är seriös på dejtsidor, men alla vill ha något seriöst....

Konstigt hur folk tänker..... även jag har ryckts med av vissa saker i bland...

Jag personligen tycker att folk ger upp för lätt.

Som Eva Rusz skriver i sin nya bok, "Bullshit". Den handlar om relationer.
Jag har inte läst den personligen utan bara fått info om den.

Men hon säger blandannat att det liv vi lever nu, med materiella saker, gör vi oxå med relationer.
Tröttnar man så byter man ut den, fort.

Alltså, min erfarnehet, Strul i en relation? Då gör man slut!
Se om det finns nån annan som är bättre.

I vilket fall som helst så har jag tagit upp detta med min kille.

Han svarar då: "Va? vad är det för skitsnack? Göra slut för att man tjafsar? Alla människor bråkar. Det var det dummaste jag hört."

Typ så säger han, så för engångsskull så börjar jag känna mig mer och mer säker med honom. :)

Erfarenheter förstör och varnar

Jag har haft en annons ute på en musik sida.

Att jag vill sjunga. :)

Efter ett långt tag så var det en kille som hörde av sig.

Han gillade verkligen min röst.

Han gör musik och har studio hemma.
Han hade ett band för flera år sedan, sen låg musiken på is.

Vi träffades häromdagen och tog en fika i ett centrum.

Han är runt 50 år och var trevlig.

Han förstår inte att jag inte har gjort något med sång i livet.

Jag sa att det var ju pga min självkänsla vad gäller sång...

I vilket fall som helst så kunde jag inte slappna av helt.

 Varför?

Jo...skratta inte nu, men...jag tänker ofta att karlar ska typ, våldta mig.

Löjligt kanske... men jag har den rädslan i mig.

Jag tänkte att det kanske beror på vad jag har varit med om i livet.

När jag sen pratade med en kompis så sa hon att hon har samma tankar.

Hennes barndom är långt ifrån min och ändå så känner hon såhär?

Hm....

Vad beror dessa tankar på?

Att vi är oroliga människor och vill att våra liv bara ska innehålla positiva saker?
Så vi är så rädda för att något ska förstöra det?

Jag vet inte.....

Både bra och dåligt, denna känsla, den gör mig inte naiv men kan också hindra mig från saker.

Jag ska hem till honom nästa vecka, jag skulle vilja ta med mig min pojkvän...
Men det känns fånigt för alla parter....

Eller?

Kvinnan bakom flaskan

Häromdagen var jag och såg en film på bio.

"Mig äger ingen."

Den var tragisk men jag tyckte väl att den var lite tam.

Delvis för att det inte hände så mycket på två timmar, sen för att min erfarenhet av alkoholisthem inte är speciellt tam...

En scen i filmen gick ut på att hon letade fram pappans spritflaskor och hällde ut dem i slasken.

Jag mindes hur jag gjorde samma sak, tog fram mammas vinflaskor från skafferiet och hällde ut dem i slasken.

I en annan scen så öppnade hon kylen som liten, för att hon var hungrig.
I kylen möttes man av den starka lampan och det enda som stod i kylen var några burköl, smör och en ost.

Jag skrattade lite, precis så var det hos mig och mamma.
Smöret, det mindes jag, det fanns alltid där, inte mycket annat.

På väg hem så började jag att fundera.....

På min barndom, fast mest på min mamma.

Jag tänkte på att jag faktsikt inte kände henne.

Jag var ju ett barn då och såg bara henne som min mamma.

Hur var hon som person?
Varför började hon att dricka?
Vad tänkte hon?
Vad kände hon?
Hur kände hon inför mig, att vara mamma?

Alla dessa tankar framkallade ledsamhet hos mig, tårarna började rulla nedför mina kinder.

Jag kände ju inte min mamma...
Vad kände hon egentligen inför allt?

För första gången på över 20 år, så kände jag en saknad.

Saknad, som ett barn efter sin mamma?
Eller vad det så att jag kände saknad efter att få lära känna henne i vuxen ålder?

Ja, det sistnämda träffade mer rätt....

Jag undrar vem hon var och varför hon valde det liv hon levde.....

"Släpp honom lös"

Vi var hos veterinären.

Han klämde och kände och sa:

"Hunden säger ju inte ett pip. Jag tror inte att något är fel, sluta med medicinen och släpp honom fri igen."

Han sa oxå:

"Om något är fel så tvingar vi fram det nu genom att han får promenera som vanligt.
Hör av dig om något förändras."

Så min hund får äntligen springa lös och gå långa promenader efter 2 månaders stillhet.
Även jag har saknat att få promenera. :)

Ord som värmer

Häromdagen så sa han:

"Jag är så lycklig med dig och hunden." :)

Killen, skolan och hunden

Jag skriver inte lika ofta nu som förut.

När man är singel så har man mer tid för funderingar, eller vad då?
hahhahaha

Nä, jag vet inte.

Här går det bra, jag är faktiskt sambo nu och det flyter på.
Fortfarande mycket kärlek och han är så snäll så. :)

Dock har jag, som i vanliga fall är så organiserad och ordningsam, blivit "strulig".
Glömmer saker, kommer försent till saker osv...... :)
Beror det på kärlek?
Hoppas att det går över snart... :)

Skolan är tuff, denna kurs i allfall.
Läraren kan ju inte ordentlig svenska så då är det svårt att hänga med.
Speciellt när han pratar om saker som man inte har hört talas om förut.

Sen är det mycket matte, många säger att man inte behöver detta när man väl är ute och arbetar som elektriker.
Men det kommer ju på provet....

Jag kommer att hoppa över den mesta matten på provet, för jag kan inte.
Så får vi se hur jag klarar mig, annars får jag bara göra om provet.

Min hund går fortfarande på medicin för sitt ben, han har gjort det i 3 veckor nu.
Ingen skillnad....
Ska till veterinären i dag igen för återbesök.

Skumt alltså.... Hans ben....Om det inte har gjort någon skillnad att ge honom antiinflamatoriskt och lite smärtstillande i tre veckor.

Jag undrar ju vad det är med benet, eller foten, eller vad det nu är.
Får se vad läkaren säger i dag.

Nästa vecka ska jag till en dietist på sjukhuset.
Vill se hur hon är, om hon är insatt i det här med att avstå från gluten hjälper folk med Ulcerös kolit.
Då kan det bli intressant.
Annars kommer jag nog inte att fortsätta att gå.

Samma dag ska jag till öron, näsa, hals läkare.
Minns ej om jag skrev om det för länge sedan i bloggen...
Skulle ju kolla mina polyper mm med en kamera genom näsan, då upptäckte hon att jag hade en lite cysta i halsen.

Det var ett år sedan, nu ska jag tillbaka för att se om den är kvar.

Jaha...då är det bara att plugga och plugga..har prov på fredag.

Medicin för hunden

Nu ska jag börja med antiinflammatorisk för hunden.

Hans ben verkar inte bli bättre av vila.

 

Jobbigt i skolan

Denna kurs är helt åt helskotta!

Läraren pratar otydligt och inge bra svenska.

Så vi är flera i klassen som inte hänger med.

På 4 veckor ska vi lära oss något helt nytt.

Dessutom är det massor med uträkningar och jag som inte kan matte......

När jag inte kan så känns det verkligen som att jag vill lägga ner allt.... :(

Kulturkrock?

Jag blev stött i går.

Vi tog en massa roliga bilder på oss själva, jag och killen, I.

Jag har ändrat min status på facebook från singel till förhållande och ville då lägga upp en bild på honom och mig.

Jag gjorde det och han tog illa upp.
Över bilden alltså.

Saken är den att hans familj inte får veta att vi har ett förhållande, de får inte ens veta att jag existerar.
De vill att han gifter sig med en tjej från hans land.
Speciellt hans mamma.

Så jag tog bort bilden från facebook och tog illa upp.

Han sa att jag kunde tänka lite på honom, tänk om någon hittar bilden och berättar för hans föräldrar.
Han vill inte såra dem, han vill inte gifta sig med en tjej från sitt land men han vill inte såra sina föräldrar.

Saken är den att hans mamma är dålig och att bli upprörd förvärrar hennes tillstånd. Han vill inte vara en bidragande faktor till att hennes hälsa ändras.

Sen har vi bara träffats i 2 månader, jag vill ge det lite mer tid.
Vi får se vad som händer framöver.

I vilket fall som helst så krockar detta lite med mina känslor....
Men samtidigt känns det som att det är egoistiska känslor från min sida.

Jag tänker bara på vad jag vill.

Jag vill att han ska skrika ut till hela världen att han älskar mig.
Att han vill visa hela världen att jag är hans tjej.

Jag tänker på hur svårt det har varit att träffa någon, att jag så gärna vill ha familj mm.

Detta gör så att jag kopplar i hop det här med "problem".
Varför kan inte jag ha ett problemfritt förhållande?

Typ så tänker jag.

Men är inte det lite att göra sig till ett offer?
Han är jätte kär i mig och gör jätte mycket för mig.

Men egentligen, vem fan bryr sig om facebook?
Han visar ju mig kärlek, han vill ju vara med mig.

Borde det inte räcka?

Jag tror att människan ofta brottas med sina egoistiska tankar.
Jag, jag, jag.

Istället för att försöka förstå en annan person.

Kärleken sprudlar

Det jobbiga med att vara kär är att man har svårt att koncentrera sig jämt. :)

Jag kan sitta i skolan, läraren pratar på och visar något på tavlan.

Jag lyssnar....sen börjar tankarna att vandra i väg, jag tänker på honom...och hur vi skrattade dagen innan...sen helt plötsligt kommer jag på mig själv med att inte lyssna och undrar hur mycket av lärarens ord jag har missat. :)

Häromdagen sa han igen:

"Jag önskar att jag hade träffat dig för länge sedan, du är en underbar person på alla sätt."

Vi är väldigt kära i varandra och han har praktiskt taget flyttat hem till mig.

Japp så är det... :)

Mr. Australien och killen I

"I have been meaning to contact you but a lot of things have happend.
My dog have died, i had her for 17 years, its not an excuse for not calling you,
but a lot of stuff has been going on."

Så skrev Mr. Australien häromdagen.

Jag svarade att jag var ledsen för hans skull....

Sen gick det några dagar, han skrev till mig igen.
Han skrev att han kanske skulle komma till Sverige och gifta sig med mig.

Jag kände att jag behövde berätta för honom....

" I really dont like this, but i have o tell you that i met somebody...." skrev jag.

Han svarade:

"Good luck to you. I wont text you or call you anymore.
You could have called me and tell me."

Då skrev jag att jag väntade, för det hela började ju med att han tog illa vid sig av min fråga och han sa att han skulle höra av sig.

Det tog flera veckor och under den tiden så träffade jag, I.

Så jag väntade på att han skulle höra av sig, jag ville inte bara slänga det i hans ansikte.

Hans svar på allt detta var:

"Whatever..."

Kroppen minns länge

Tänk att det man har varit med om i livet sätter sina spår så djupt.....

Även då jag har bearbetat massor från förr så finns det vissa saker som är svåra att bli av med.

Tex, en annan person kan inte skoja med mig och sätta sin hand runt min hals, inte ens en arm av misstag kan ligga mot min hals.

Jag stelnar direkt och känner obehag.

Eller om jag är med en kille, om han är intensiv när han kysser mig så börjar min kropp att stelna och backa, kroppen känner "fara". ( i början av ett förhållande, det blir bättre sedan då jag lär känna personen mer.)

Jag har ju varit med om killar, då jag var yngre, som varit våldsamma, hotat mig, strypt mig, jag har blivit slagen som barn i samma veva fått höra,
"jag älskar dig."
Jag har ju även blivit sexuellt utnyttjad, inte grovt men mot min vilja, då jag var ung och då jag var barn.

På olika sätt har jag blivit utsatt för maktmissbruk och det har lämnat kvar sina ärr...
Även då jag har kommit över det psykiskt och inte är ledsen för det i dag så sitter spärrarna kvar i kroppen.

Jävligt trist att man får lida för vad någon annan människa har gjort.

Förkylning vs. Ulcerös kolit

Jag var förkyld för ca 2 månader sen.

Hostan höll sig kvar i ca 4 veckor.

Jag fick ju återfall i sjukdomen innan förkylningen.

Jag började sen att göra framsteg med att bli frisk i tarmen.

Då kom det en till förkylning....

Och vad händer med magen?

Jo, den visar sig ostabil igen.....

SUCK!

Skov (utbrott i sjukdomen)= lättare att bli förkyld el likn.

Förkyld med skov= Tar längre tid att bli frisk.

Jag som sällan är förkyld......

På måndag ska jag till sjukhuset och göra en liten undersökning.

Fortsättning följer.......

Prov i skolan, datorteknik

Fan!!
 
I skolan hade vi nyligen en kurs som hette datorteknik som var på 3 veckor.
 
På dessa tre veckor så fick vi MASSOR med information om hur en dator fungerar, inuti, utanpå, hur delarna inuti fungerar specifikt, hur det fungerar ute på internet osv.
 
Vi fick informationspapper av läraren ang datorns funktion, nätverk, internet mm. mm
 
Vi skulle köpa en bok som handlade om allt detta.
 
Mycket info på 3 veckor att ta in.
 
Vi fick 4 st läxor, på dessa 3 veckor, man skulle skriva om datorns delar, förklara vissa ord, rita en lokal i CAD program, titta på flera filmer på youtube om vad som är viktigt att tänka på då man bygger en dator.
 
Förkyld, släpade jag mig till skolan, för att göra dagens prov.
Jag kände mig lugn då jag gjort läxorna bra och lagt fokus på det.
Men tydligen så skulle jag lagt fokus på ALLT.
 
På 3 veckor.
 
Nä... provet var svårt och det var flera i klassen som var besvikna för de hade lagt fokus på läxorna och det var inte det som kom på provet.
 
De som kom på provet fanns att läsa sig till, absolut, men vad skulle man lägga sin fokus på när det var så kort om tid?
 
Suck....
 
Får väl se hur det gick... får man underkänt så får man en chans att göra omprov

Att visa respekt för varandra

Jag har fått jätte mycket känslor för honom.......

Jag tänker ofta på vilken fin människa han är när han säger saker.

Vi har haft lite "meningskiljaktigheter" och jag har höjt rösten. ;)
Som jag kan göra då jag blir frustrerad, inte ens nåt jag tänker på.

Men, han sa då att han inte vill att jag gör det.

Han tycker, att om man har något problem i en relation, så pratar man om det i normal ton.
Han skulle aldrig prata till mig på det sättet, sa han.

Man ska alltid tala till varandra med respekt och aldrig fräsa eller liknande åt varandra.

Han har ju rätt, varför ska man fräsa åt sin partner för att man är sur?
Varför ska man lägga det på den andra?

Vilken kille säger jag bara, tänk om alla tänkte så. :)

Vacker höst

Denna höst är verkligen vacker.

När jag går ute så brukar jag tänka på hur många löv i olika färger det ligger på marken. :)

Sista bilden är från google.

 

Tänk.....

.........I dag är det nästan 3 veckor sedan Mr.Australien sa att han skulle ringa mig.

Besök hos veterinären

I går var jag hos veterinären i Haninge.
Jag gillar dem.

Har varit där två ggr nu.
Förut gick jag jämt i Bagarmossen.

I Haninge är det fräscht, lagom med folk, de har snabba tider plus att de verkar ta sig tid att lyssna.

Jo, såhär är det, min vovve gör "omtag" (som jag kallar det) med sin ena framtass.

Det verkar vara jobbigt att belasta det benet så när han står upp, stilla, så lyfter han den tassen från marken nån halv millimeter och ställer ner den igen samma sekund.
Detta gör han några ggr.

Svårt att beskriva utan att visa.

Veterinären kände och klämde.

Kunde inte hitta något märkbart.

Troligtvis så har han skadat sig då han har lekt eller sprungit nån dag för flera månader sen utan att jag har märkt det.

Jag har sett att han gör "omtag" för flera månader sedan men nu på senaste så har han gjort det oftare.
Därför åkte vi till veterinären.

Hon rekommenderade stark vila i 2-3 veckor.
Promenader med koppel i 10-15 min.
Inget hopp och lek, inget springa osv.
Lätt med en aktiv hund som alltid vill busa och springa.... :)

Sen så rekommenderade hon antiinflammatorisk medicin.
Jag var lite tveksam...
Jag gillar ju inte mediciner om de verkligen inte behövs.
(min hund har ju inte ont på det sättet, han leker och äter och är precis som vanligt. Annars skulle jag inte tveka såklart att lindra hans smärta.)

Min hund har ju under dessa 7 år alltid varit frisk och inte fått medicin.

Hon sa då att jag kan ta honom till en sjukgymnast istället.
Valet var mitt och jag ska bestämma mig på dessa veckor.

Jag ringde till Agria och frågade om friskvårdstillägg.
De sa att man kunde skaffa det tillägget och även medicintillägg för 20 kr mer i månaden.

Så det var inget snack om det, såklart sa jag, ja, till det.

Dock.....så gällde det inte om man behövde friskvård INNAN man skaffade tillägget.
Då får man bekosta det själv.

Flugan

Min hund fick en present i dag av min vän. :)

 

Nya vinterstövlar

Jag har köpt vinterstövlar!! :)

Jag har haft likadana förut en gång, nu hittade jag några till nedsatt pris.
Det var inte märket, sånt bryr jag mig inte om.

Men de brukar ligga på 700 kr och dessa fick jag för 350 kr. :)

Min pappa frågade om jag skulle besöka månen.
hahahhahahahahah!!!
De är jätte sköna, varma och de är bra på is.

 

Han tog mitt ansikte i sina händer

Jag sitter här i vardagsrummet hemma hos mig och väntar otåligt med kurrande mage.

Han står i köket och lagar mat åt mig. :)
Till sig själv oxå såklart.

För två dagar sedan så tog han mitt ansikte i sina händer....
Tittade mig djupt i ögonen....

Han sa det sakta och väldigt allvarligt:

"Rebecca......"

Jag förstod vad som skulle komma. :)

"Jag älskar dig." sa han.

"Jag vet att det har gått väldigt kort tid, men det är så jag känner...."

:)

Rosor igen!

Nu har jag fått rosor två ggr av killen, I. :)

Mr. Australien uppdatering

Ja, just det.....
Ni kanske undrar vad som hände med honom.

Jo, en dag så pratade vi i telefon och jag frågade:

"Hur kommer det sig att du inte har gift dig?"

Han svarade med en argare ton:

"Hur kommer det sig att DU inte har gift dig???"

Jag frågade då honom om han tog illa upp av min fråga, det var bara en enkel fråga och jag menade absolut inget med den.

Han sa att han inte tog illa upp.

Sen gick det flera dagar utan att vi hördes, kände på mig att något var fel så jag messade och frågade:

"Something wrong?"

Han svarade:

"I was offended with your question before."

Då skrev jag till honom att jag frågade ju förut om han tog illa upp.
Hur ska en annan person veta om man sårat någon om denna inte säger det?
Jag skrev oxå att ofta tar man illa upp av någons ord pga dålig självkänsla eller att man har ett dåligt minne relaterat till det den andre säger.
Men att han måste ge folk en chans och faktiskt tala om att man sårade.

Han tog mina ord bra och skrev att han skulle ringa ang detta och inte skriva om det.
Jag svarade, ok.

Sen gick det två veckor....

Under denna tid så dök killen, I, upp.

Efter lite mer än två veckor så messar mr. Australien till mig:

"Hej, hur mår du?"

Jag svarade att jag mådde bra och frågade hur han mådde.

Han svarade att han mår ok.

Sen visste jag inte vad jag skulle skriva mer...

Vi hördes inte på ett par dagar, sen messade han:

"Varför skrev du inget mer efter att jag svarade dig på hur jag mådde?"

"För att jag inte visste vad jag skulle säga...du skulle ju ringa mig för flera veckor sedan sa du, och vi skulle prata om det här med att du tog illa upp förut. Sen när du väl skriver så skriver du bara, "hej hur är det?" så jag visste inte vad jag skulle skriva mer."

"Ok, jag ringer dig någon dag framöver, men jag vill inte säga när.
Jag har lite av mitt eget "skit" att ta hand om." skrev han

Jag frågade vad hans "skit" var, men jag fick inget svar på det och nu har det gått lite mer än en vecka.

Så så ligger det till med Mr. Australien.....

Jag har inte sagt än att jag har träffat någon och han har inte sagt nåt om att komma hit till Sverige.
Så jag vet inte...just nu verkar det ha runnit ut i sanden....

Jag gillar mig själv när jag är med honom

Jag får honom ofta att skratta, bara av att vara mig själv.
Han säger ofta att han tycker att jag är rolig.

Är inte det underbart att kunna få en annan människa att skratta? :)

Jag frågar honom ofta om han har fått middag i sig då vi inte ses.
Jag säger oxå i bland att det är kallt ute då vi pratar i telefon och att han ska klä sig varmt.

"Förlåt om jag är mammig i bland." sa jag.

"Mammig?" sa han
"Det är inte mammigt, det visar bara att du bryr dig om mig och det gillar jag mycket, det är en jätte fin gest av dig att bry dig om."

Tänk att jag har hört andra säga att jag är "jobbig" då jag är så, men med denna kille får jag verkligen vara mig själv och han tycker jag är underbar som jag är. :)

Jag hörde en mening i en film en gång som verkligen har etsat sig fast:

"Jag gillar mig själv när jag är med honom."

Ja, så är det och borde vara jämt. :)

Passionerad kärlek, killen, I

Oj, vart ska jag börja....

Har så många ord/känslor i mig.... samtidigt vet jag inte vad jag ska säga...

Har ni sett filmen "The notebook/Dagboken"?

Så är det mellan oss, nästan.

Jag och killen, I.

Jag har aldrig träffat någon som får mig att känna så som han får....

Min stora kärlek i vuxen ålder som jag hade för ett par år sedan, hade jag en jätte bra relation med och han var som sagt min stora kärlek.

Men...han var inte som denna själ som har klivit in i mitt liv nu....

Han, killen I, får mig att känna mig jätte viktig för honom.
Att jag är den enda tjej han ser och vill ha.

Han säger att jag är som en drog för honom.

Och jag känner samma sak....

När jag är med honom så får jag inte nog av honom och då jag inte är med honom så tänker jag på honom hela tiden, jag saknar honom och det känns nästan som en abstinens.....

Han känner samma sak.

När han ska gå så håller han mig hårt och säger:
"Vad jag kommer att sakna dig..."

Fast vi ses varje dag...knäppt va? :)

Han är så vacker att se på.....
Han ger mig så mycket omtanke och känslor....

Men vi har ett "MEN"........

Han vill inte ha barn och det vill jag.

Han är dock en hel del år yngre än mig........ han är 27 år.

Kanske beror det på åldern, inte vet jag....

Jag sa till honom att vi då inte kan träffas så länge till....
Eftersom vi vill olika saker.
Jag är ju inte 25 år längre, som tjej har jag ju ett bäst före datum vad gäller ålder och barn...

Då jag sa det till honom så blev han ledsen.

Han höll om mig hårt och sa, "Men jag vill inte förlora dig, jag har aldrig träffat en tjej som dig förut, du är en så fantastisk människa, ett liv med dig skulle vara ett underbart liv."

Jag blev oxå ledsen för jag vill inte heller släppa honom....

Han frågade häromdagen om jag skulle avsluta allt mellan oss snart.

"Jag vill helst inte tänka på det...." sa jag.

"Inte jag heller..." sa han.

Så...vi får se....
Jag tar en dag i taget.....

Läkaren ringde...

Läkaren ringde i fredags.

Inflammationsprovet visade, 204

För en månad sedan var det, 143

Men i våras var det, 5400

Så jag är rätt glad ändå :)

Det var bara att höja dagsdosen av underhållsmedicinen och köra lokalbehandling.

Hon skulle ringa om två veckor igen för att kolla hur allt är då.