Sången med musikkillen

Jag var ju hemma hos den där musikkillen.

Han spelade en slinga av en låt han hade gjort och jag fick fria tyglar att sjunga någon påhittad text till det.

Jag gillar ju att skriva så jag hittade på några textrader och sjöng i mikrofon.

Han spelade in och då jag hörde det så blev jag imponerad av mig själv.

Det lät ju bra! :)

Även då det bara var improviserat.

Jag har ju jätte dålig självkänsla då det gäller sången.

De låtar jag har sjungit in förut, var ganska styrda.
Jag fick beskrivet för mig hur det skulle låta så då gjorde jag så.
Jag vågade inte sväva ut med rösten, så det låter ganska monotont i låtarna.

Sen var vi inget "band" utan den personen lånade in sångare för att sjunga materialet som hade gjorts.

I vilket fall som helst så kände jag mig obekväm då jag var där hos honom.
Jag vet inte varför.

Jag kände mig obekväm med honom.

Jag gick hem och vi bestämde att vi skulle ses nästa vecka.

Jag skulle skriva lite text under tiden.
Han ville oxå att man skulle lägga tid på detta, träffas typ varje vecka.

Då jag kom hem och dagarna gick så började jag att tveka.

"Vill jag verkligen detta?"
"Jag har velat sjunga i flera år, men nu kanske jag inte vill detta längre?"
"Kändes det inte bra med honom?"
"Vill jag verkligen lägga så mycket tid på detta?"
"Hur ska jag hinna med skolan, läxor, hunden, pojkvännen, jag funderade ju på att börja träna, hur ska allt gå i hop om jag ska börja lägga tid på sången?"

Jag kände mer och mer att jag inte ville, men jag visste inte varför jag inte ville.

Vi pratade i telefon häromdagen, jag och musikkillen, och jag sa som det var, att jag inte vet om jag vill lägga all denna tid på sång, att jag inte vet om jag vill överhuvudtaget.

Han sa:

"Jag tycker du är begåvad och det är synd att slänga bort det.
Jag tror att vi skulle kunna få i hop något bra av detta.
Jag tror oxå att du behöver detta, du verkar bara gå i skolan och jobba.
Att du inte gör något för dig själv.
Det verkar som att du ser allt som svart i ditt liv."

Jag tyckte hans första ord var bra men inte det sista, jag sa:

"Nä det sista håller jag inte med om, jag är inte nere och ser allt svart, tvärtom!
Jag känner mig lycklig i mitt liv."

Vi bestämde att jag skulle fundera över julen.

När vi hade lagt på luren så funderade jag på vad han hade sagt.....

Det kändes som att han sa som han sa för att försöka få mig att inte avsluta med honom.
Jag vet inte, men hans ord kändes lite konstiga.

Eller inbillar jag mig?

Just nu är det bara ett virrvarr och jag vet varken ut eller in.

Det lägger väl sig snart och jag kan tänka klart.