Träffen med mitt gamla ex i går var...... konstigt.
Han ser inte alls ut som han gjort, han har samma röst men jag blir förvirrad då jag ser på honom.
Då jag ser in i hans ögon så ser jag direkt att det är han dock.
Vi tog en promenad ner till vattnet, stod där länge med fötterna i vattnet och pratade.
Något i mig drog mig till honom.
Vi gick hem till mig och fortsatte att prata.
Då det var dags för honom att gå hem så kramades vi hej då.
Inge släppte kramen, där stod vi och gamla minnen sköljde över mig.
Efter ett tag så släppte vi och pratade lite till, sen kramades vi igen.
Då jag stod där i hans armar så sa jag till honom att det känns konstigt,
som att man slungas tillbaka i tiden.
Han höll med.
Vi var ju trots allt väldigt kära i varandra på den tiden då vi var 17.
Vi släppte kramen och jag ställde mig så att jag hamnade framför spegeln.
Han ställde sig bakom mig och la armarna runt min hals och axlar och lutade sin haka på mitt huvud.
Där stod vi och tittade in i spegeln.
Det kändes så bra.
Efter att han gick så messade vi varandra lite.
Båda hade känt massa känslor men undrade om det bara var nostalgi?
Han var också lite reserverad sa han, då han blivit bränd av förhållanden och speciellt av mig då vi var yngre. Så "rädslan" för mig verkar sitta kvar lite.
Så jag vet inte vart detta leder...
Han är väldigt snäll och har varit i relationer i flera år i hopp om att det ska bli en förändring.
Även då tjejen kanske inte var så snäll mot honom.
Det lustiga är att han är långt i från min stil och vad jag blir attraherad av.
Hade jag sett honom på gatan och inte visste vem det var, då hade jag nog inte ens sett honom.
Tänk vilken skillnad det kan bli då man känner till personens och ens personlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar