Facebook avundsjuka

Jag anser ju nuförtiden, (tänk att jag kan säga detta nu) :) att jag har en bra självkänsla, är trygg i mig själv, vet vad jag vill och är väldigt tacksam för det jag har i livet.

Bara en sådan sak att jag har en bil och att jag kan köra den, jag kan köra den, fantastiskt!

Att jag har en egen lägenhet, som är bara min, jag kan duscha hur länge jag vill, strunta i disken, fylla mitt kylskåp med vad jag vill, att jag har rinnande vatten i kranen, att jag har tak ovanför huvudet då det är kallt.

Jag har verkligen tänkt på detta, och mycket mer, på senaste tiden och verkligen känt tacksamhet.

Därför blir jag lite förvånad över mig själv när jag upptäckte att jag hade dessa känslor som jag ska berätta om....

De handlar om facebook.

För flera månader sedan så sa de på radion att facebook skapar avundsjuka och att folk får dålig självkänsla och känner sig misslyckade.

Jag höll inte med, för jag tyckte att det var kul för andras skull, jag kunde glädjas åt andra.

Vad jag menar?

Jo, folk lägger ut bilder på sin solsemester i ett annat land, de lägger ut bilder på sina små barn, de lägger ut bilder på sin kärlekspartner, de lägger ut bilder på sitt hus och sin fina utsikt från huset, de lägger ut bilder på hur de grillar på sin altan som dessutom har pool.

De skriver saker såsom, "Jag och min man."  "Jag har förlovat mig."
"Jag är gravid." "Äntligen har vi kommit till detta land och sitter i solnedgången och äter god mat." "Jag fick dessa blommor av min partner i dag." osv..osv...osv...

Jag brukade glädjas åt folk, jämt, jag blev genuint glad för andras skull, säkert!

Men så började det sakta att krypa på mig...

Måndag: Jag kollar facebook... "åh, nu badar vi i havet och njuter av solen."
Tisdag: Jag kollar facebook.... "Nu är äntligen poolen klar hos oss."
Onsdag: Jag kollar facebook.... "I dag ska vi grilla igen på vår fina altan i vårat fina hus."
Torsdag... Ja, ni fattar.... ;)

Tillslut så fick jag nog en dag!

Jag matas av detta VARJE dag jag går ut på facebook.
Varje dag!

Ja, jag känner en viss avundsjuka, jag trodde inte att jag skulle känna så...
men det gör jag nu.

Är det för att andra har allt jag drömmer om?

Att det tar sån JÄVLA tid att få till nåt i mitt liv med en karl? :)

Tänk.... i en annan del av världen eller en annan del av Stockholm så sitter någon just nu och avundas att vissa har ett hem, (även om det skulle vara en etta.) ett eget krypin, ett arbete, rinnande vatten, en dörr att stänga om sig, element som håller en varm.

Hm....

Inte vet jag, men jag trodde inte att jag skulle hamna där, bland avundsjuka, för jag funkar ju inte så...
Men sakta kom det krypandes för varje dag som gick......