Varför lever jag?

I går hände något med mig psykiskt.

Det började med ihållande smärtor i magen som jag inte haft denna gång.
Då jag gick på muggen så kom det blod och åter blod varje gång.
Suck...

Humöret började sjunka...
Offertankar och alla  dessa negativa tankar började att komma åt mig....

Där jag låg i sängen för att försöka sova så började tankarna att snurra.

"Varför har jag träffat en kille i Malmö? Det är ju ingen skillnad mot att träffa en kille som flyttar hit direkt eller som bor här som jag bråkar med konstant. Vad är skillnaden? Jag vantrivs ju med både och."

Sen kom de mörkaste av de mörkaste...

"Varför var min pappa och mamma tvungna att ha sex just den där kvällen?
En engångsföreteelse och så blir jag till, varför? Varför ska jag leva? Jag bad inte om att bli född.
Född till vad? Ensamhet? Jag är ensam utan barn. Med en jävla sjukdom som begränsar mig, jag är defekt."

"Vad händer i mitt liv då? Inget, det står stilla, samma sak varje dag, varje dag....Borsta tänderna, äta mat, gå ut med hunden, duscha, tvätta, se på tv, diska, osv. Vad ska jag jobba med då? Hur ska jag få jobben utan utbildning?"

"Varför i helvete ska jag leva för? Just nu är det inge kul att leva och jag förstår inte vitsen med att jag finns."

Sen grät jag en skvätt...blev tom...och det ända jag tänkte var:
"Jag lägger ner just nu, jag orkar inte...jag orkar inte ens tänka..det får gå som det går."

Sen somnade jag.

Det är inte likt mig att ha sådana här tankar....
(jag vill inte väcka någon oro med min öppenhet, inget kommer hända.
Detta är bara väldigt ärliga tankar.)

I dag då jag vaknade kände jag mig tom men glad, jag noterade att solen sken.

Det var allt.

Det känns som att jag inte orkar tänka på nåt just nu....
Eller rättare sagt, lägga någon värdering eller känsla bakom tankarna.

Det får gå som det går, solen skiner...det är väl härligt!