Senaste nytt, osäkerhet & sjukdomen

Som ni alla vet, som följer denna blogg, så har jag ju utvecklats i tanken.
Jag är mycket mer positiv i dag, skrattar lättare och analyserar inte så mycket.

Även då det gäller den fysiska biten och Ulcerös Kolit så är jag väldigt positiv och tar inte så hårt på saker och ting.

Men.....

Även då jag har kommit långt med allt detta så finns det fallgropar....

I dag vet jag dock ett annat sätt att tänka och känna så när fallgroparna kommer så går det fortare att ta sig ur dem.

När jag gick i terapi så sa hon till mig att vissa saker kan man inte läsa sig till osv, hjärnan måste "lära om".

Min stora fallgrop är känslan "övergivenhet".
Frågan är om den måste, "läras om".
Det kan man bara göra genom att träffa en kille som bevisar motsatsen.

Nu då jag har en relation så aktiveras den ofta.
Det går så jäkla fort så jag hinner inte ens tänka, "Stopp, den tanken är ju helt galen."
Innan den tanken kommer så ligger jag säkert 30 minuter före med destruktiva tankar.

Men, fördelen är ju att jag är medveten och jag har oxå levt med det positiva ett tag nu, så jag kan sedan bearbeta och gå vidare.

Men.... Det kan oxå förstöra för mig....
I går var det jobbigt...
Jag blev osäker, jag sa det och han kände sig obekväm.

Vilket jag fattar....
Dock så är det jätte bra att vi ka prata öppet om detta, men jag måste, måste göra nåt annat då tankarna börjar snurra. Tankarna blir så jäkla verkliga.

Vi pratade om det så allt är som vanligt.

Sen är det oxå såhär....
Sjukdomen har visat sig de senaste två veckorna.
Av det blev jag låg, självkänslan fick sig en rejäl törn, jag tänkte,
"vem fan vill ha mig nu?"

Knäppt va......

Så jag måste TVINGA mig själv nu att tänka extra positvt, ta reda på vad som triggade sjukdomen att visa sig.
Vad åt jag som var fel? Eller är det för att jag har börjat hos en sjukgymn, vi jobbar med magmusklerna som folk ofta inte tänker på att de har.
De nedre, som sitter allra längst ned i magen innan låren.
Tarmarna är ju där...inte vet jag.

Men jag måste skilja på sjukdomen och min person.

Ja, men det är nog pga den, sjukdomen, som alla andra osäkra tankar kommer, kom jag på nu när jag tänker efter.

Jag önskar att det vore en person, sjukdomen, så jag kunde slå den jäveln riktigt hårt på käften!!
Flera gånger, slå, slå, slå, tills jag blir svettig!
Känner sån ilska emot den!

Försvinn och sluta att förpesta mitt liv!!