Varför är människor så försiktiga?

I dag då jag vaknade så kände jag mig ensam.

Tänk vad man, inte alla, är i behov av andra människor då man är sjuk.

Från att inte ha varit speciellt social till detta jag känner i dag.

Folk vill nog inte "tränga" sig på.

Sen har det oxå med en själv att göra.

Jag bör be om det för att få det.

Vilket oxå kan vara svårt...för man vill inte belasta andra...
Sen tänker jag oxå:

"Äh...jag klarar mig själv....jag är ju inte döende lixom...det går över."

Så biter man ihop och så går det över....fast med en viss tomhet i sitt bröst.

Sen har ju alla sina liv och sina egna problem.
Därför är det så viktigt med familj.
Jag har ju min pappa, men han bor inte här.

Det betyder så mycket...att folk visar sin omtanke, speciellt i sådanahär situtationer.
Det skapar så mycket glädje, att känna sig omtyckt.

All ära, sms, jag visar oxå omtanke genom sms, men... de är ganska tomma ändå....man blir glad då man läser dem men så fort man läst klart så är känslan borta.

Tråkigt att vi, även jag, är så försiktiga.
Man vill inte "störa", man vill inte fråga om det onda, osv.
Tänk om man kunde vara mer rakt på. tex.
"Hur känns det eg? Vill du dela med dig?"
Det skulle kännas rätt skönt ändå, för min del, jag vet att en del inte vill dela med sig.

Ja, ja.... jag får väl hitta saker att göra i dag i hemmet.
Jag kan vågar ju inte gå utanför dörren eftersom jag inte litar på magen.