Lycka och funderingar

Jag känner mig så himla lycklig just nu!

Min pappa och hans man ska flytta ner till Sthlm igen!

Om en månad eller två.
Det känns så jäkla bra!
Jag saknar honom emellanåt så att jag blir galen. :)

Det ska bli så härligt att ha dem i min närhet igen!

Sen ang killen så fungerar det sjukt bra.

Jag vet inte vad som har hänt men helt plötsligt så visar han mer.
Han gör ju det när vi ses men har inte gjort det per tele förut.
(och det är jobbigt om man inte ses på två veckor)

Nu känns förhållandet väldigt verkligt och tryggt.

Vi pratade lite framtid i går, blandannat om vad jag ska göra.
Plugga, jobba, osv.

Han sa:

"Vi skulle kunna bosätta oss i Japan i ett år, plugga och jobba."
Han menade faktiskt något allvar med det.

Men han menade oxå på att allt är möjligt.

Han är snäll mot mig, han visar, även genom ord nu, att han verkligen vill vara med mig.
I alla lägen.

Jag är inte van....
Tyvärr så hänger sig de gamla minnena kvar....
Att jag inte var så rolig att vara med, att det inte var så kul att göra saker med mig, inga komplimanger, någonsin, inge direkt kärlek, ömhet och beröring.

Det jag fick höra dock, var små negativa saker om min personlighet och mitt utseende och till slut började jag att tro på att det var så.

Nu har jag lärt mig att det inte var hos mig det satt.
Det var inget "fel" på mig.

(Jag vill dock påpeka att jag inte hyser något som helst agg mot mitt ex.
Han är ingen elak människa.)

Men det tar lite tid att "reparera" mig och att faktiskt börja tro på att en kille kan tycka att jag är helt fantastisk på alla plan.

Ang att plugga och jobba.
Jag kan få en idé sen håller den i sig i några veckor för att sedan ebba ut.

Jag vet inte vad det beror på.
Jag önskar att någon kunde ge mig svar.

Jag vill, skådespela, sjunga, skriva, kunna fixa och koppla i hop datorer el likn. osv
Men inget av dem brinner jag för, vissa personer säger att det är deras dröm!
Att de verkligen brinner för ditt eller datt.
Jag har aldrig känt så, jag gillar verkligen vissa saker, men inte så att jag skulle kunna dö för dem! :)
Vissa dagar känns det dock starkare och vissa dagar känns det svagt.

Jag vet att jag gillar att hjälpa människor, att föra talan för andra som inte kan själva, jag gillar att leta fram info och fakta åt andra. Jag gillar att hålla ordning och få fram resultat.

Vad är det för jobb??

Många människor i mitt liv har lagt märke till , (även sådana jag bara har träffat ett par ggr i mitt liv), att jag är väldigt observant, "men gud, att du ser sånt", att jag kan ifrågasätta saker, ord, händelser osv som de inte ens har haft en tanke på. De säger att jag analyserar och de frågar mig hur jag kan hålla reda på vad som sagts emellan två personer för två veckor sen.

Det är egenskaper jag har och jag undrar om man kan sätta det i ett yrke.

Om någon som läser detta får en idé, skriv till mig då! :)

Nä, nu ska jag ut i solen med hunden.

Ha en underbar dag!

Puss!

Återbesöket

Hur det gick?

Bra! :)

Från att inflammationen har legat på 40, som jag skrev tidigare, så låg det nu på 20. :)
(fick höra i dag att 40 är väldigt, väldigt högt..)

Så jag ska fortsätta med lokalbehandlingen i 2-3 veckor till, sen glesa ut det för att sluta.
Den dagliga medicinen som jag tar, ska jag fortsätta med.
Om det fortsätter att vara bra om en månad, när jag ska träffa läkaren, så får jag ev trappa ned till 2 om dan.
Lägsta dosen.
Nu tar jag 3 om dagen.

Om jag blir sämre igen så ska jag såklart höra av mig.
Men jag ska ju bara bli bättre. ;)

Den läkare jag träffade har jag inte sett förut.
Jag berättade att jag blev frisk då jag arbetade med mig själv psykiskt och ändrade kosten.

Jag blev glatt överraskad!

Han höll med, han sa att han vet flera studier/forskningar som visar på att hjärnan och immunförsvaret hänger i hop.
Alla placebo forskningar det har gjorts.

(När folk tro sig få medicin fast det är ett sockerpiller och att de blir friska ändå)

Precis det jag säger och sagt, tankens kraft är så stark.
Vi kan skapa oss så mycket krämpor och allvarliga sjukdomar.
Vi kan oxå få dem att försvinna.

Kroppen och hjärnan är helt fantastiska och kan utföra underverk.

Men såklart tror jag på mer, själen finns där, vi är vår själ.
Kroppen har vi till låns och den tuffar på och gör allt för att vi ska må bra.

Det handlar oxå om att vi tar hand om och vårdar vår kropp.
Med mat, sömn, lugn, göra saker för oss själva, osv.

Den gör ju allt för att saker och ting ska fungera för oss, så det är det vi kan ge tillbaka.

En sak som jag har lärt mig genom tiden är att vara sann emot sig själv.
Att ha ett rent hjärta.

Att säga rakt ut vad som känns bra för en och vad som känns dåligt.

Vi vågar ofta inte alltid vara helt ärliga, tänker för mycket på andra så vi glömmer oss själva.

Jag pratar inte om att vara elak mot andra, men att faktiskt kunna säga nej, att våga säga ja.

Att älska helt villkorslöst, även folk som vi stör oss på, känn kärlek och ha förståelse.

Då tror jag iallfall att man kan ha att lyckligt liv. :)

"Bättre och bättre dag för dag"

I går så kom jag på att jag inte hade behövt att gå på muggen på ett tag.

Jag blev jätte förvånad och var tvungen att kolla på klockan.
Det var kväll.

Det stämde.... Jag hade inte alls gått lika ofta som jag brukar.

Leendet spred sig i ansiktet. :)

På mornar, dessa veckor med sjukdomen, brukar jag vakna runt klockan 04-05, av mig själv, och rusa upp!

I går vaknade jag av klockan som ringde kl 07.00.
Så jag sov tills klockan ringde...
(var ju tvungen att gå upp för att ta prover)

I dag vaknade jag av klockan som ringde 07.00 och jag kunde tillomed ligga kvar i sängen och sträcka på mig! :)

Jag kom oxå på mig själv i går när jag stod och skärde grönsaker.

"Vänta här nu..... Jag står och lagar mat?!"

Hahahhaha min aptit är tillbaka!

I dag klockan 10.00 ska jag vara på plats på sjukhuset.

Jag kommer att få provsvaren....
Spännande....

Lätt i sinnet

I dag känns det bättre.
Jag känner mig på bra humör.
Lätt i sinnet.

Om jag börjar gräva efter känslan, "vad har ditt liv för mening?
Vad ska du göra i livet?"
Ja, då känns det inte som att jag kan ge ett sprudlande svar.

Men just nu så känns det jag känner i dag som att det räcker gott och väl.

Jag var ganska negativ i går... :)

Men alla har väl sina dippar, sjukdom kan bryta ner den starkaste personen anser jag.

Jag har varit och tagit prover i dag.
I morgon ska jag till sjukhuset och få svar på hur de är.

Pratade länge med killen igår, han sa blandannat:

"Jag längtar efter dig."
"Ge inte upp mig."

Så de orden kändes jäkligt bra, precis vad jag behövde höra.

En god vän och hennes sambo kom förbi mig i går.
De tänkte ta med min hund på promenad.
Men jag ville följa med, om det var en kortare promenad.
Så blev det, vi stannade en stund i solen.

Det kallar jag omtanke!! :)
Att de åkte hela vägen hit för att underlätta för mig.
Det värmde!

Värmde gjorde också solen, faktiskt, den gjorde det.
Det märks då att våren är på väg. :)

Varför lever jag?

I går hände något med mig psykiskt.

Det började med ihållande smärtor i magen som jag inte haft denna gång.
Då jag gick på muggen så kom det blod och åter blod varje gång.
Suck...

Humöret började sjunka...
Offertankar och alla  dessa negativa tankar började att komma åt mig....

Där jag låg i sängen för att försöka sova så började tankarna att snurra.

"Varför har jag träffat en kille i Malmö? Det är ju ingen skillnad mot att träffa en kille som flyttar hit direkt eller som bor här som jag bråkar med konstant. Vad är skillnaden? Jag vantrivs ju med både och."

Sen kom de mörkaste av de mörkaste...

"Varför var min pappa och mamma tvungna att ha sex just den där kvällen?
En engångsföreteelse och så blir jag till, varför? Varför ska jag leva? Jag bad inte om att bli född.
Född till vad? Ensamhet? Jag är ensam utan barn. Med en jävla sjukdom som begränsar mig, jag är defekt."

"Vad händer i mitt liv då? Inget, det står stilla, samma sak varje dag, varje dag....Borsta tänderna, äta mat, gå ut med hunden, duscha, tvätta, se på tv, diska, osv. Vad ska jag jobba med då? Hur ska jag få jobben utan utbildning?"

"Varför i helvete ska jag leva för? Just nu är det inge kul att leva och jag förstår inte vitsen med att jag finns."

Sen grät jag en skvätt...blev tom...och det ända jag tänkte var:
"Jag lägger ner just nu, jag orkar inte...jag orkar inte ens tänka..det får gå som det går."

Sen somnade jag.

Det är inte likt mig att ha sådana här tankar....
(jag vill inte väcka någon oro med min öppenhet, inget kommer hända.
Detta är bara väldigt ärliga tankar.)

I dag då jag vaknade kände jag mig tom men glad, jag noterade att solen sken.

Det var allt.

Det känns som att jag inte orkar tänka på nåt just nu....
Eller rättare sagt, lägga någon värdering eller känsla bakom tankarna.

Det får gå som det går, solen skiner...det är väl härligt!

Varför är människor så försiktiga?

I dag då jag vaknade så kände jag mig ensam.

Tänk vad man, inte alla, är i behov av andra människor då man är sjuk.

Från att inte ha varit speciellt social till detta jag känner i dag.

Folk vill nog inte "tränga" sig på.

Sen har det oxå med en själv att göra.

Jag bör be om det för att få det.

Vilket oxå kan vara svårt...för man vill inte belasta andra...
Sen tänker jag oxå:

"Äh...jag klarar mig själv....jag är ju inte döende lixom...det går över."

Så biter man ihop och så går det över....fast med en viss tomhet i sitt bröst.

Sen har ju alla sina liv och sina egna problem.
Därför är det så viktigt med familj.
Jag har ju min pappa, men han bor inte här.

Det betyder så mycket...att folk visar sin omtanke, speciellt i sådanahär situtationer.
Det skapar så mycket glädje, att känna sig omtyckt.

All ära, sms, jag visar oxå omtanke genom sms, men... de är ganska tomma ändå....man blir glad då man läser dem men så fort man läst klart så är känslan borta.

Tråkigt att vi, även jag, är så försiktiga.
Man vill inte "störa", man vill inte fråga om det onda, osv.
Tänk om man kunde vara mer rakt på. tex.
"Hur känns det eg? Vill du dela med dig?"
Det skulle kännas rätt skönt ändå, för min del, jag vet att en del inte vill dela med sig.

Ja, ja.... jag får väl hitta saker att göra i dag i hemmet.
Jag kan vågar ju inte gå utanför dörren eftersom jag inte litar på magen.

Sjukhusets beslut

Jaha....

Jag hade enligt blodproverna och undersökningen en inflammation.

Normalvärdet för att inte ha inflammation ska ligga på under 3, sa läkaren.
Mitt värde låg på 40.

Läkaren ville:

Att jag skulle köra lokalbehandling.
Att jag skulle börja med Pentasa igen.
Att jag skulle vara sjukskriven i två veckor.

Hon nästan krävde att jag skulle vara hemma och vila.

"Jag vill komma åt det här på en gång med tanke på att du har varit väldigt sjuk förut."
"Om vi lyckas hejda detta nu så slipper du kortison."
"Det är jätte viktigt att du vilar och får läka."

Pentasa......dagligen.... jag som äntligen har börjat att få tillbaka mitt hår....
Det var riktigt jobbigt...med håret...jag som redan har tunt hår. :(

Läkaren sa också att om man har varit sjuk och sen blir frisk, så kan man tappa håret 2-3 månader efter det. Då har det inte med medicinen att göra.
Kroppen har bara inte tid med att ta hand om hår och naglar när kroppen är dålig. Vi får se...

Jag hade också tappat nästan 2 kilo i vikt och mitt närings...vad det nu hette, testet, var inte så bra.
Så jag fick med mig några näringsdrycker hem.
De är jäkligt goda.

Läkaren ville att jag skulle lämna nya prover redan på måndag.
Hon vill verkligen se i tid att det går åt rätt håll.

Jag vet inte vad jag ska känna.
Känner mig inte så deppig faktiskt....

I väntan på svar

Då har jag varit på sjukhuset i förmiddags och lämnat blodprover.

Sen ska jag tillbaka igen under dagen för att träffa en läkare och göra undersökning.

Så i eftermiddag så lär jag veta hur det står till.

Det som är positivt, än så länge, är att jag inte har blödit så mycket i dag....

Entocorten har börjat kicka in.

Ringde sjukhuset och berättade

I dag kände jag att jag behövde ringa till sjukhuset.

Sjuksystern som tog emot mina uppgifter blev väl inte så glad.

"Du vet att du ska ringa till oss direkt när du blir dålig?"

Jo, jag vet ju det....

Men eftersom jag har varit frisk ett tag nu utan läkemedel så tänkte jag att det bara var ett litet bakslag.
Men nu har jag blödit varje dag, flera ggr om dan i nästan 3 veckor.
Plus feber.
Plus att jag inte har någon aptit, så jag äter nästan ingenting.

Tvingat i mig 4 skedar glutenfri musli med laktosfri fil eller sojamjölk med frysta blåbär på morgonen.
Vill inte ens ha mitt morgon kaffe...

Sen till lunch försöker jag tvinga i mig sojamjölk med blåbär och kiwi, men jag klarar bara ett par skedar. Försöker dricka mycket, har juice hemma.
Det går lite bättre.
På kvällen blir det samma sak.

Jag har sovit 12 timmar i två dagar nu, plus att jag ligger på soffan hela dagarna.
I går kände jag mig faktisikt hungrig så jag gjorde pytt i panna och ägg.
Jag blev nöjd då jag klarade att äta halva maten.

Det blir att man inte orkar göra mat och inte heller har aptit.
Det är svårt då.

Enligt vågen imorse så har jag gått ner 2 kilo.
Men jag litar inte på den. Vi får se.

Det ska ringa en läkare i dag i allafall.
Vi kommer då gå in på allt mer och så får vi se om de vill att jag kommer in och lämnar akutprover.

På något märkligt sätt....lite, lite grann...så känns det som att det är något bättre.
Fast knappt märkbart, men ändå...

Rädslan försöker få fäste i mig...

Det känns så jäkla surt.....

Jag har inte velat skriva om detta....
Inte göra det verkligt.

Jag har fått tillbaka sjukdomen....

Jag väntade ut den och använde lokalbehandling varje dag.
Lokalbehandlingen brukar ju hjälpa efter bara några dagar förut.

Nu har detta pågått i ca 2 veckor.... och det blir värre.

Muggen flera ggr om dan, inget är fast, en hel del blod och feber.

Nu ska jag vara hemma denna vecka från jobbet och vila.
Jag hade fortfarande recepet kvar på apoteket från sjukhuset, så jag beställde en annan lokalbehandling. De hade inte den hemma då så jag har fått vänta 3 dagar.

Ska hämta den i dag och förhoppningsvis biter den, den går högre upp än den andra.

Nu är jag blek, orkeslös, smärtor.
Jobbigt att ens gå runt i lägenheten och värre att gå ut med hunden.
Det är vid sådanahär tillfällen jag önskar att jag inte bodde själv....

Men, men.....

Jag har inte velat ringa läkaren ännu.
Jag ska pröva först med denna lokalbehandling.
Vet att jag måste få i mig järn, vätska, salter och vitaminer.
Och att jag måste vila....legat på soffan hela dagen.

Men jag ska inte måla fan på väggen än.

Jag fick i mig något jag inte tålde, jag vet inte om det var gluten eller det nästan röda köttet jag skrev om förut.
Det blev inte bättre av att jag kände mig osäker och nervös inför relationen jag har fått.

Så jag har släppt det nu, osäkerheten och nervositeten.
Ens hälsa blir mycket sämre om man mår sämre psykiskt.
Jag måste bry mig om hur jag mår, det är för mycket som står på spel annars.

Jag försöker också att inte gå in i detta för mycket.
Tårarna är nära vissa gånger.
Det är rädslan...den kan bli jätte kraftig, rädslan.

Rädslan för sjukhuset, att vara själv, att få starka mediciner, att inte kunna arbeta, osv, osv.
Men som sagt.... inte måla fan på väggen....
Andas lungt och försöka att må så bra som möjligt.

Sång

Häromdagen så gick jag emot mina rädslor.

Kanske hjälpte det till när en operasångare sa att jag sjöng jätte bra.

Så, jag är med på en musiksida, där kan man annonsera om man söker sångare, trummis osv, osv.

Så......Jag la ut en annons om att jag vill sjunga! :)
Med hänvisning till min sida på myspace där mina låtar finns.

Redan dagen efter så fick jag  mail av två intresserade!

Det är verkligen skitläskigt!!!
Men spännande! :)

http://www.myspace.com/tribe75

"Vet du vad jag älskar hos dig?"

I går då vi pratade, så sa han:

"Vet du vad jag verkligen älskar hos dig? Att du alltid säger det du tänker, det är många som inte gör det, som håller inne med saker, men man märker att det är något."

Det som hände idag känns otroligt.....

Alltså, det här är inte alls så som jag trott, jag har hoppats på det innerst inne men inte trott att det har funnits....

Jag känner mig fortfarande förvirrad...aningen paff....men någonstans, försiktigt glad.....

Vi pratade i dag.

Vi kom in på min osäkerhet, jag sa till honom att jag inte alltid vill säga mina tankar till honom.
Att jag har lärt mig sen flera år tillbaka, att man inte ska berätta alla sina osäkra tankar för en partner i början.

Det kan skrämma bort dem.
Jag hörde det senast i dag av en person, "Skulle jag dejta dig så skulle jag gjort slut för länge sen, orka."

Han svarade:

"Du.....du ska inte lyssna så mycket på andra. JAG vill att du säger allt du tänker på, alla dina osäkra tankar. Jag vill veta dem."

???????

Helt målös blev jag och är fortfarande.

Jag har aldrig, aldrig hört det av någon kille, aldrig.....

Vad skapar hans ord?

Jo, det gör mig mer avslappnad.

Hade det inte varit för att en del av mina vänner hade träffat honom, så skulle jag tro att jag bara drömmer.

Han är.... full av överraskningar...och underbar! :)

Beslut

I dag är jag så trött......

Jag känner mig på lite dåligt humör.
Fast jag vet inte varför....

Allt med killen är bara bra, vi pratade i telefon i över 5 timmar i går.

I går träffade jag oxå en gammal vän som jag inte har haft kontakt med på ca 1,5 år.
Vi hade massor att prata om och det kändes som vi inte hade varit i från varandra.

Båda vi kände sorg i hjärtat över den brutna kontakten men sånt är livet i bland.
Det hade sina orsaker då.

Känns bra att ha henne vid min sida igen, vi förstår varandra.

Så...jag har inget att vara små sur över.....
Hm... är det tröttheten må tro?
Ja, kanske det...

Jag kollade distansutbildningar.
Hittade en om skrivande (webben, bloggar, medier, osv) och en om datorer (hårdvara, felsökning mm)
Jag anmälde mig till dem.

Men några dar senare så kom det en tanke till mig, helt plötsligt, som att någon tände en lampa.
Hahhahaha

Jag ska plugga till kostrådgivare!

Först ska jag plugga näringslära.

Det är dock en djungel där ute!

Vilken kurs ska man välja? Vilken skola? osv, osv.

Vissa kostar massor med pengar som jag inte har.
Vissa kostar mindre, vissa kanske är gratis.

Måste kolla nogrannare, vill ju ha poäng, bevis på att man har utbildat sig.

Sen tänkte jag att man kunde gå vidare med kostutbildning, att man riktar in sig på allergikost.

Jag kände bara med hela mitt hjärta att detta kändes rätt.
Är nog för att jag har egen erfarenhet av det. :)

ps. Har ni som läser detta något tips, så säg till!

Livsyoga

I dag ska jag börja på yoga igen!

Jag kände att jag behöver hitta min balans igen.

Så jag pratade med den som jag gick hos förut, på medicinsk yoga.

Det visade sig att de skulle börja med en ny yoga och behövde en person till.

Livsyoga heter det.

Vem är jag? vad vill jag? vilken väg ska jag gå?

Ungefär det, handlar det om.

Vill hitta min balans igen och min egen kärlek.
Vill också få mer klarhet i vilken väg jag vill gå i yrkeslivet.

Känns vädligt bra!

Att våga blotta sitt hjärta

I går hände något magiskt!

Under helgen var jag vädligt osäker ang killen.
Mina egna hjärnspöken.

Vi hördes bara en kort gång på lördagen av olika anledningar.

Det räckte för att trigga mina tankar.

Jag försökte ignorera dem, det gick inte så bra men jag höll dem för mig själv iallafall.

Under kvällen i går, helt plötsligt, så uppenbarade sig en tanke för mig.

"Människor kommer in i ens liv av en anledning, man ska ofta lära sig något från dem eller situationen."

Det kändes så klockrent!
Jag vet ju detta redan egentligen, jag har ju kännt så med mitt ex och andra saker i livet. Men i bland tar det en stund innan tanken innfinner sig.

Jag kände sådan djup tacksamhet över att han har trätt in i mitt liv.
Varför?

Jo, för att jag behöver jobba med min övergivenhetskänlsa och det är PRECIS vad jag får göra i denna situation.

Alltså, man har ju alltid ett val i livet.
Mitt val är att ge efter för mina hjärnspöken eller att se detta som en läxa till att hantera dem. :)

Iallafall i går kväll så pratade vi väldigt länge...
2 timmar blev det.

Vi kom in på oss på ett naturligt sätt.
Jag berättade om, som han vet, att jag är en osäker person i början, jag behöver mer former av bekräftelse, det behöver inte vara mycket.
Det är dock svårt för mig att hantera en person som honom, som inte säger vad han tänker och tycker.

Jag begär inte att han ska fria till mig, :) utan bara kunna säga att han vill ses tex.

Helt plötsligt sa han att han tycker om mig, jag blev tyst och glad eftersom han inte brukar säga sånt.
Han frågade då om jag också måste höra hur mycket han tycker om mig.

"Nä, absolut inte. Det räcker för mig, att du tycker om mig.
Att du säger det.
Jag hoppas att du förstår mig, jag är väldigt tydlig som person med vad jag vill och så vidare, medans du håller inne med vad du tycker om mig och du säger inte ens att du vill ses och du pratar inte ens om när vi ska ses.
Jag har inte velat säga något innan, har velat ge dig lite andrum, men nu känner jag att det är viktigt för mig att säga vad jag känner."

Detta samtal ledde till att han öppnade sitt hjärta, inte helt, lite trevande först, utan något som helst tvång, han kände väl sig bekväm.... :)

Underbart!
Jag sa till honom att jag blev jätte glad över hans ord, att det värmde och betyder mycket att få veta vad som händer i hans hjärna och hjärta.

Vi avslutade samtalet med att han sa att han ville komma upp till mig i helgen!
Härligt att få höra det!

Glutenfria semlor

I dag var jag på friends of adams.

Ett bageri som är helt gluten och laktosfritt.
De har inte ens vetestärkelse i sina produkter.

Så äntligen kan jag få mina semlor!! :)

Jag köpte 2 st, en till mig och en till...mig! :)

http://www.friendsofadam.se/

Senaste nytt, friskare med längtar abstinens

Jag är redan bättre i magen och det är bättre med humöret.

Pentasa supp varje kväll i några dagar behövdes. :)

Antingen var det att jag åt glutenfri pizza på pizzahut två ggr under en helg...
Beror på hur känslig jag är, de  har ju vetestärkelse i.

Helgen efter pizzahut så åt jag ute, jag beställde fläskfilé och den var jätte rosa....

Oavsett om det var magbakterie eller allergi så är ju min tarm fortfarande känslig.

Minst ett år tar det tills den blir helt stabil.

Ang mannen i Malmö, skämtosido...

Vi ska inte ses denna helg..... :(
Jäkligt tråkigt men så är det....han kunde inte.

Senaste nytt, osäkerhet & sjukdomen

Som ni alla vet, som följer denna blogg, så har jag ju utvecklats i tanken.
Jag är mycket mer positiv i dag, skrattar lättare och analyserar inte så mycket.

Även då det gäller den fysiska biten och Ulcerös Kolit så är jag väldigt positiv och tar inte så hårt på saker och ting.

Men.....

Även då jag har kommit långt med allt detta så finns det fallgropar....

I dag vet jag dock ett annat sätt att tänka och känna så när fallgroparna kommer så går det fortare att ta sig ur dem.

När jag gick i terapi så sa hon till mig att vissa saker kan man inte läsa sig till osv, hjärnan måste "lära om".

Min stora fallgrop är känslan "övergivenhet".
Frågan är om den måste, "läras om".
Det kan man bara göra genom att träffa en kille som bevisar motsatsen.

Nu då jag har en relation så aktiveras den ofta.
Det går så jäkla fort så jag hinner inte ens tänka, "Stopp, den tanken är ju helt galen."
Innan den tanken kommer så ligger jag säkert 30 minuter före med destruktiva tankar.

Men, fördelen är ju att jag är medveten och jag har oxå levt med det positiva ett tag nu, så jag kan sedan bearbeta och gå vidare.

Men.... Det kan oxå förstöra för mig....
I går var det jobbigt...
Jag blev osäker, jag sa det och han kände sig obekväm.

Vilket jag fattar....
Dock så är det jätte bra att vi ka prata öppet om detta, men jag måste, måste göra nåt annat då tankarna börjar snurra. Tankarna blir så jäkla verkliga.

Vi pratade om det så allt är som vanligt.

Sen är det oxå såhär....
Sjukdomen har visat sig de senaste två veckorna.
Av det blev jag låg, självkänslan fick sig en rejäl törn, jag tänkte,
"vem fan vill ha mig nu?"

Knäppt va......

Så jag måste TVINGA mig själv nu att tänka extra positvt, ta reda på vad som triggade sjukdomen att visa sig.
Vad åt jag som var fel? Eller är det för att jag har börjat hos en sjukgymn, vi jobbar med magmusklerna som folk ofta inte tänker på att de har.
De nedre, som sitter allra längst ned i magen innan låren.
Tarmarna är ju där...inte vet jag.

Men jag måste skilja på sjukdomen och min person.

Ja, men det är nog pga den, sjukdomen, som alla andra osäkra tankar kommer, kom jag på nu när jag tänker efter.

Jag önskar att det vore en person, sjukdomen, så jag kunde slå den jäveln riktigt hårt på käften!!
Flera gånger, slå, slå, slå, tills jag blir svettig!
Känner sån ilska emot den!

Försvinn och sluta att förpesta mitt liv!!

Bra hälsosida

Jag läser ibland på en sida om hälsa mm.

Detta är en mycket, mycket bra sida med bra information.

http://www.halsosidorna.se/index.html

Sorgedag, någon annans olycka

I dag är det en tung dag fylld med sorg....

Jag kan tyvärr inte skriva om det eftersom jag inte vet om jag får.

Det handlar nämligen om en vän och hennes sambo.

Dagen har varit tom, tung, ledsam.

När jag inte tänker på det och inte pratar om det så fungerar det.
Annars har jag väldigt svårt att hålla tårarna borta....

Tänk då hur det är för dem......

Mitt hjärta brister när jag tänker på dem....... :(

Jag älskar dem och sänder all min kärlek och värme......

Helgen i Malmö

Vilken helg!

Jag är så nöjd, glad, förvånad och lite låg för att helgen är slut....

Han har gjort saker för mig som jag inte är bortskämd med....
Som jag inte är van vid att få.

Han lagade mat till mig varje dag, han ordnade frukost, han frågade mig i bland om jag var törstig och gav mig dricka, han frågade mig om jag var små hungrig innan maten och gjorde mig en macka.

En dag då vi var utomhus och väntade på taxi så såg han att jag frös.
Vad gjorde han då?
Jo, han tog av sig sin jacka och lät mig ha den ovanpå min jacka tills vi skulle åka.
Hahahhaha jag blev så paff!

Dagen då tåget skulle gå mot Sthlm så fixade han mackor och frukt så att jag kunde ta med mig.

Han bar min väska hela vägen till tåget.
Då tåget stod på stationen så bad han mig vänta på perrongen medans han gick ombord och ställde dit min väska.
Vi tog avsked på perrongen och jag gick på tåget.
Han stod kvar utanför fönstret tills tåget började att åka....

Jag hade uttryckt en gång under helgen att det var lite obekvämt att sitta på t-centralen 22.30 och vänta på tunnelbanan hem efter tåget hade anlänt i Sthlm i söndags.

Jag messade till honom och skrev att jag var framme i Sthlm och satt på t-centralen och väntade.
Han ringde direkt och sa, "Allt bra? Jag vet att du sa att det kunde va lite obehagligt.."

Han är som sagt väldigt fåordig vad gäller känslor, men allt detta, plus hur han kramar på mig visar ganska mycket.... :)

Det han uttryckte i ord var dock att han kommer att sakna mig, han kommer att sakna hur jag tittar på honom, han kommer också att sakna min hund. :)

Jag var tyst och lät hans ord smälta in sakta... :)

Det är jobbigt med avståndet, det kan vara jobbigt med att han inte delar sina tankar med mig, men jag är väldigt nöjd just nu ändå.
Avståndet är bara en praktisk sak.
Består detta och att han fortsätter att vara en sån här bra kille så är jag sååå tacksam.

Tacksam för att våra vägar möttes och att jag fick denna fina present av universum! :)