Tungt att bära

Man känner sig hemskt ensam med denna sjukdom.

Alla verkar inte förstå heller....

Om jag skulle ligga gipsad så skulle nog fler förstå.

Det skulle nog vara fler som erbjöd sig hjälp tex.

Där har vi det där med att man tror på något man kan se.

Sen är det nog svårt för folk också att veta HUR de ska hjälpa till och visa sitt stöd.

Bara att jag åkte till sjukhuset i går och pratade om alla vaccinationer jag ska gå igenom innan jag börjar med medicinen...det var tungt.

Det är tungt att gå igenom allt detta själv.
Det är ju helt nytt för mig....
Fråga mig om 10 år, då kommer jag nog att ta lättare på allt.

Det känns som att man inte har någon att prata med...
Jag skulle behöva prata oftare om detta.

Man får en massa info på sjukhuset och sen får man bära allt inom sig...
Det är ingen direkt som pratar med mig om sjukdomen.

Det blir mest då jag har varit på sjukhuset som folk frågar.
"Hur gick det i dag?"

Fast det är nog svårt för alla parter.

Säger jag "jag har blivit dålig igen..."
Vad ska de säga?
"oj vad tråkigt..."

Sen pratar vi inte om det mer....

Det är svårt... att veta hur man ska göra. Både för mig och för dem antagligen.

Men det är tungt att bära detta själv...