Tårar rullade ner för mina kinder då jag lämnade apoteket.
Av rädsla men ändå att inte kunna acceptera att jag har detta.
Min vän frågade mig i dag varför jag inte bara kan se det positiva i det hela, att jag äntligen kan bli frisk.
Jag gör det...och jag tror att jag kan bli frisk!
Nästan vill jag säga, jag VET det.
Men...denna starka medicin är ändå ett bevis på att jag har en kronisk sjukdom...som jag kommer att ha hela livet...jag fick den för 4 år sedan...och det är inge kul...jag som alltid är så frisk annars....
Jag vill inte ha denna sjukdom, jag vill inte ha nån sjukdom!
Men jag får bita i det sura äpplet....det tar bara lite tid att acceptera....
Sen så tänker jag på detta med barn.. Ja många säger att det inte alls påverkar osv....Men de har ändå skrivit på bipacksedeln att det kan ge fosterskador.
Jag dricker inte ens alkohol, jag har aldrig testat droger...
För att jag alltid har varit rädd för hur man blir, att det påverkar kroppen så mycket. Samma med detta, medicinen..det påverkar kroppen extremt mycket....
Men visst....jag kan bli frisk...
Sen ska jag inte bara äta detta i nån månad som folk i min omgivning verkar tro...helst vill läkarna att folk äter detta hela livet.
"Varför sluta då det funkar?" är läkarnas argument.
Men min läkare förstod min oro så hon frågade om det kändes bättre om vi satte en gräns på ca 2 år och utvärderade efter det.
Jag ska inte börja med medicinen i kväll som det var sagt.
De ska kolla om jag bör vaccineras mot hepatit först eftersom det inte biter annars om man har Imurel i kroppen.
Så jag ska börja i morgon.
Läste bipacksedeln på burken.
Det lät ju inte så farligt som när man läste fass.
Inget håravfall stod det om heller.
Sen såg den rätt harmlös ut där den låg i burken.....de är ju rätt små....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar