Inför läkardagen

I dag ska jag till läkaren.
Jag har väntat på denna dag i ca en månad.

Vävnadsprov är något jag kommer att få svar på, sen andra prover som jag tog förra veckan.
I går så kunde jag ana lite, lite blod igen. Jag är nere på tre kortisontabletter nu.

I går funderade jag på det där med försäkringskassan.
Jag har ju haft ett heltidsjobb detta år, men bara i 4 månader.

Undra om de går på den månadsinkomsten eller..går de på förra året?
Måste kolla, en annan sak som slog mig i går...
Jag blev arbetslös i oktober, visserligen 50% och 50% sjukskriven.

Men får man några pengar överhuvudtaget då???
Som blir kvar efter ens räkningar.

Jag har jobbat med mig själv för att slappna av och känna att saker och ting löser sig.
Att inte behöva oroa sig för pengar osv.
Men i går kom det i kapp mig.

Är det så, att om man ska fungera i samhället och ha de bra, då ska man inte vara sjuk?
Lite läskigt är det... för detta är ju en kronisk sjukdom....

Jag hoppas att jag kan släppa det och låta saker ha sin gång.
Oro gör INTE saker bättre.
Jag känner mig ensam med denna sjukdom.
Jag har en vän som har en kronisk sjukdom men hon har en annan typ av sjukdom.
Hon var ett stöd då jag insjuknade första gångerna.

Men sen då?

Läkaren har aldrig tid, aldrig. Då vi hörs på telefon så är hon stressad och måste avsluta samtalet.
Jag har ingen att prata med om sjukdomen, ingen.
Man kan få prata med en kurator där, jag har gjort det förut några gånger.
Men hon sa saker som inte stämde överens med det läkaren hade sagt om sjukdomen...
så, jag vet inte...
Jag skulle nog få mer utbyte av att träffa folk som hade samma sjukdom.

Vissa runt mig, de verkar inte förstå heller.
Vissa tycker kanske att jag bara hållit mig hemma och har svårt att förstå varför jag inte följer med på saker eller så. De kan inte ta in att jag mår dåligt utan de behöver se mig liggandes på sjukhus för att fatta. (Läkaren sa att de helst vill att man stannar hemma först eftersom de finns så mycket bakterier på sjukhus.)

Men.... kanske skulle de ha tagit ett besök hem till mig för att se hur jag faktiskt mår.
För det är inte många som faktiskt varit här, på plats.... 1 och 1/2 person bara....

Kanske för att jag har sambo, inte vet jag....
Det hade varit skrämmande annars, om jag vore singel.
När jag var så dålig....Men jag tror att folk skulle engagera sig mer då, komma över för att hjälpa till och handla åt mig mm.

Ja, ja, spännande dag i dag!