Struligt i jobbet och omplacering

Det har varit ganska tungt på jobbet.
Lagbasen har varit pedagogisk då han har visat mig någon arbetsuppgift.
Men han har inte haft tid att vara med mig.

Det återstod då bara 3 kollegor.
Två av dem var äldre herrar som mest skötte sitt och inte var så pratsamma. 

Den tredje verkade trevlig först men vissa dagar så var han irriterad.
Jag fick sällan ordentliga genomgångar av arbetsuppgifterna och ställde jag sedan frågor så suckades det eller blev sura miner.

Allt detta resulterade i att jag inte vågade fråga tillslut.
Jag blev också utskälld av den ena kollegan för ingenting.
Jag störde honom i hans jobb, sa han.

Att jag inte tog egna initiativ skulle göra så att folk ogillade mig, sa han argt. 

Det är svårt att ta egna initiativ när man inte kan yrket.

Det var jätte jobbigt att gå till jobbet varje dag.
Min självkänsla blev lägre och lägre.
Jag blev mer och mer osäker.

Jag är trevlig, glad, social och ödmjuk.
Om någon helt plötsligt är sur mot mig och säger något som får mig att känna mig dum, då blir jag paff.
Jag har då svårt att säga ifrån.
Det kommer så plötsligt så jag har svårt att finna mig själv i situationen när det är någon som jag inte känner.

Men tillslut så pratade jag med facket.
Jag ringde dem för att jag hade en annan fråga och fick veta att det fanns en facklig klubb på mitt jobb. Jag tog reda på vem som var ordförande och ringde honom. I det samtalet så lättade jag på mitt hjärta.

Jag sa också att i mitt första år som lärling så föll jag mellan stolarna.
Jag fick i princip byta lysrör och andra lättare uppgifter.

Det fanns så mycket mer jag borde ha lärt mig då.
Alla verktyg, jobbat mer med annat.

Han var väldigt snäll och pedagogisk.
Han förstod mig och tyckte att allt hade blivit fel för mig.
Han kontaktade därefter min chef som bara kunde hålla med.

Så nu äntligen så blev jag flyttad till ett nytt bygge.
Jag börjar där på måndag.
Det är ca 25 killar där och jag ska gå bredvid denna kille som jag pratade med. Känns spännande men även lite läskigt då självkänslan fortfarande är låg efter allt som hänt.

Killen I avslutade

Killen I och jag har träffats ett par ggr.

Vi har funkat bra i hop.
Vi har skrattat mycket och förstår varandra bra.

Jag har känt hela tiden att jag bara ska ta det som det är, så får man se vad som händer.

Men ju mer vi hade kontakt så började jag känna att han var svår att nå.
Vilket jag tillslut sa till honom.
 
Han berättade för mig att han var rädd.
Rädd för förhållande, även då han vill ha det med någon.
Han var rädd för att såra mig.
Rädd för att bli sårad, rädd för hur man skulle passa i hop, rädd för det mesta.
Han hade dåliga erfarenheter.

Jag om någon kan förstå rädsla, men jag är inte den som bara ger upp.
Man måste kämpa emot sina rädslor.

Men det blev tillslut så.
Att han drog sig undan mer och mer.
När han drog sig undan mer och mer så frågade jag tillslut varför.

Han messade och sa då att det inte kan bli något mellan oss.
Han var också rädd för att bli någon reserv.

Jag svarade på det messet men det kom inget tillbaka.
Så jag ser det som att det är avslutat mellan oss innan det ens han bli nåt.

Men jag vill ju inte ha någon som är rädd, eller ja, jo, men även om någon är rädd ska de säga det och sedan stå kvar.
Det gjorde inte han.

J dök upp hos mig helt plötsligt

Några dagar hade gått efter att jag ringde J.
Jag tänkte rätt mycket på honom, barnen, hans "nya" ex, osv.

Jag funderade på den nya tjejen rätt mycket. Även på hans ex innan mig.

Jag stod och diskade och tittade ut genom fönstret.
I samma sekund som jag gör det så ser jag hur J svänger in med sin bil på parkeringen!

Jag blev så paff!
Blev så överraskad!

Jag släppte disken och bara funderade på vad som skulle hända nu.

Några sekunder senare så ringde min mobil. Det var han.

"Hej, jag är utanför, jag tänkte lämna dina böcker."

Jag sa bara, ok.

Han kom upp och då jag öppnade dörren så skakade jag i hela kroppen.

Där stod han. Det kändes så märkligt, det var ju min sambo, fast det var ju inte det.

Han sa att han var i närheten och ville inte posta böckerna då han kunde lämna dem nu istället.

Jag höll distans.

Jag sa: "Men jag ville inte ha någon kontakt alls. Det visste du."

J: "ok...ja jag förstod nog inte att du mena så. Det var nog inte helt genomtänkt."

Hur kunde han ha missförstått det?
Jag tror inte det.
Jag tror att han gjorde som han själv ville, han är envis.

Vi pratade kort, kändes krystat.

Han skulle gå.
En del av mig ville krama honom, en del ville inte det.

"Jag vet inte om man ska kramas eller inte...". sa jag.

"Du kan få en kram." sa han och kom fram till mig.

Vi stod och höll om varandra länge.
Jag kände hans doft.

Jag sa: "Det känns som om det var i går."
"Ja..." sa han.

När vi släppte varandra så såg jag på honom att han tyckte att det var jobbigt.

Sen gick han.

Jag mådde inte så bra resten av kvällen.

Men på morgonen var det som att det aldrig hade hänt.
Jag mådde bra igen och det var jätte skönt.

Jag ringde J som hade ny tjej i sitt liv

Jag fick något ryck och ringde J.
Efter 4 veckors tystnad.

Varför vet jag inte, jag tror att det hade med jobbet att göra.
Jag trivs inte och det har hänt en del saker.

När vi bara hade pratat i någon minut så sa han glatt rakt ut:
"Jag och I träffas nu!"

(Det är hans gamla ex, som han kontaktade bakom min rygg då vi var i hop.)

Jag kom av mig helt.

"Det var INTE vad jag ville höra. Det var inte så schysst av dig att säga det."

Jag fann mig inte efter det och ville avsluta samtalet.

En stund efter samtalet så messade jag honom.

"Jag vill att du postar mina böcker till mig."

Jag ville inte hämta dem eller ha någon kontakt alls.

Så blev jag sjuk igen....

Jag har ju ätit kortison ett bra tag.
Cortiment heter det.

Jag trappade ner då jag blev bättre och tog till slut bara 1 tablett i veckan.

En vecka så glömde jag och kom på det en vecka senare.
Funderade då på om jag skulle pröva att vara utan.

Vilket jag gjorde.

Efter 2 veckor utan cortiment så fick jag skov....

Jag som hade jobbat 50% ett bra tag nu och funderade på att gå upp i arbetstid......

Jaha.... bara att börja med medicinen igen.
Får se hur lång tid det tar denna gång innan jag blir bättre då...

Jag känner att detta är ett känsligt ämne just nu.

Jag har mycket tankar kring min sjukdom och jobb mm men jag vill inte skriva mer om det just nu.
Det är tillräckligt sorgligt som det är....

Killen, I, från förr och förändring

Jag har träffat I ett par ggr nu.
En gammal dejt som jag dejtade till och från 1 år innan J.

Det är intressant att se hur man har förändrats.

Enligt mig så kommer folk in i ens liv för att man ska lära sig något.
Så var det med J har jag insett.
Har lärt mig väldigt mycket om mig själv.

Jag skäms nästan när jag tänker tillbaka på hur jag va då jag träffade killen I för 2 år sedan.
Shit vad jag la värderingar i allt!

"Åh det ska vara såhär och såhär och jag tänker inte tåla det här!"

Herre gud, chilla lite, tänker jag om hur jag var förut. :)

Nu är jag mycket mer laidback.
Tar saker lite som de kommer.

Han har också sagt det, att jag har förändrats.

Ang mig och killen I.
Ja.... jag vet inte....

Vi har varit och handlat, varit ute och ätit.
Vi har väldigt kul tillsammans, vi skrattar mycket.

Ja... vi får se...
Jag vet inte vad jag vill just nu.

Hjärtläkning pågår

Nu har det gått ett tag och J och jag har inte hörts.

Vilket är vad jag har velat för att kunna gå vidare.

Ofta har det fungerat bra men det är klart att jag har dippar då jag saknar tvåsamheten, trädgården och mer.

Det kommer som en sorg i bland att jag nu är ensam igen.
Jag saknar ju att bo i hus i ett lugnt område och att jag hade en stor trädgård att fixa med.

Jag vill ju inte leva själv. Jag vill ha någon att dela mitt liv med.
Det är inte roligt att vara ensam, även då jag inte har problem med att vara själv.

Men vi passade inte i hop.
Hur mycket vi än försökte.

Vi är väldigt olika och vill ha våra liv på olika sätt.
Jag försökte att anpassa mig men blev alltid besviken i slutändan.

Så vill man ju inte leva.

Jag vill ju kunna må bra i förhållandet och dessutom känna att jag får stöd i från min partner.
Men det fick jag inte.
Jag var snarare stöd åt honom.

Något som är viktigt är ju att kunna luta sig mot sin partner i bland, speciellt när jag var sjuk.
Men då fick jag klara mig själv och han blev mest sur.

Men inget ont om honom.
Vi är olika och hanterar saker olika.

J velar och velar

J ringde och sa att han kände sig ensam och saknade mig.

Suck....

Han sa att han vill att det är slut men han kan tydligen inte släppa mig.

Han känner sig osäker och velig angående det mesta i livet just nu.

Han låter allmänt förvirrad ang. oss.

Jag sa:

Att han inte kan hålla på och vela fram och tillbaka.

Han har gjort slut och får då stå fast vid det.
Det innebär att vi inte hörs.

Vill han att vi börjar dejta och känna efter hur det känns, då får han säga det.

Han kan inte hålla på och störa mig.

Hur fan ska jag kunna gå vidare och släppa honom ur tanken helt?

Han förstod och sa förlåt.

Vad det nu betyder, suck.

Jag känner att jag orkar inte prata eller skriva nåt mer om J på ett tag.

Radioskugga.......

I dag känner jag ilska

Jag känner mig så jäkla arg i dag.

Hur fan kan man vela sådär fram och tillbaka som han gjort?
Hur i helvete kan man inte prata om det, ta en andningspaus, eller något istället för att bara göra slut??

Jag ringde honom i torsdags och sa bestämt:
"Jag vill klippa alla band till dig så jag vill att du kommer hit med resten av mina saker."

Det var bara typ 5 prylar.

Han reagerade men kom ändå hit i fredags.

Vad hände?
Jo, han var här i 3 timmar, satt nära, hade handen på mitt ben, frågade om andra killar, osv.

Jag blev förvirrad, som han gjort mig förut flera ggr.

Dagen efter så ringde jag faktiskt honom.
Jag frågade:

"Hur kändes det i går?"

Han var inte tydlig så jag bad om att få ett mer uttömmande svar.
Han sa:

"Jo. men jag känner mig helt klar med dig och det är typ på kompisnivå."

Jag sa då: "Ok, men ena dagen säger du såhär och andra dagen säger du på ett annat sätt. Du verkade vilja vara nära i går."

"Ja, men det kändes hemma. Jag vill att det är slut men det är klart att jag är osäker."

Jag blev less och sa:
"Ja ja, då vet jag. du får ha det så bra i livet."
Han skrattade och frågade varför jag sa så.

"Ja, men så är det ju, vi kommer inte att höras nåt mer."

Sen så avslutade vi samtalet.

Jag känner mig klar med honom.
Jag gör faktiskt det.

Men jag tror på nåt sätt att jag behövde att han bekräftade vad jag ville av det hela.
Att jag liksom blev styrkt i mitt beslut.

Han gav mig säkert en biljett från förhållandet genom att göra slut.

Har länge känt att jag borde avsluta det.

Men, man vill ju pröva allt innan man ger upp.

Men tydligen inte han.
Att han inte pratade med mig!

Det gör mig arg, i dag är jag arg!

Hur kan han, efter all tid i hop, seriöst förhållande, involverad i familjer, mm, och så bara göra slut??!

Bara sådär!

Nä fy fan!

Jag är inte bitter för att jag har lagt 2 år på detta.
Jag är inte ledsen för allt jag har gjort för honom.

För jag är sådan som person och jag vill att någon gör detsamma för mig.

Jag förstår ju såhär i efterhand att vissa saker hade jag kunnat låta bli att göra.
Istället sagt att: "Fixa bort dessa saker, så är jag hos mig så länge, sen kan jag komma dit."

Men i det stora hela så ångrar jag inte saker.

Men..... i dag är jag arg på honom!

Virrvar av tankar och känslor

J ringde dagen efter och bad om ursäkt.

Han sa att det var för mycket känslor att hantera i fredags.

Jag var kort i ton och samtalet avslutades ganska snabbt.

Jag sa till J att det var såhär han ofta gjorde i vårat förhållande.
Sårade mig på ett eller annat sätt och sen bad om ursäkt.

På lördagen så kändes det fel att sitta själv i soffan.
Jag ville ju till min familj....

Men den har jag ju inte kvar.

Fick påminna mig hela tiden att detta inte är ett vanligt bråk mellan mig och J.
Han vill faktiskt inte ha mig.

På lördagskvällen så var jag ute med några vänner.
Jag kände mig ganska osäker men ändå var jag mestadels glad.

Jag fick en del uppmärksamhet när vi var ute och jag kände mig lite förvånad men ändå glad för det.
Man får ju ganska dålig självkänsla efter en sådan här grej....

Sen var jag också på bio med en kompis.
Det var skönt att göra saker i helgen, känna att livet rullar vidare.

Men i morse fick jag ett bakslag.

Kroppen var så tung... Jag mådde inte alls bra.
Släpade mig till jobbet men det kändes inte bättre där.

Ett grått moln hängde över mig i dag...
Jag tänkte på allt negativt som J har gjort i vårt förhållande.

Sen gjorde han slut helt plötsligt.
Utan att jag eg fattar riktigt varför.

Sen så händer det som hände i fredags, att han i princip kastade ut mig.

Det är mycket känslor att sortera just nu.
Ena dagen känns det bättre och andra dagen känns det sämre.

Just nu för stunden så tänkte jag:

Det är som att jag har försvarat honom hela tiden.
Hans sämre sidor.

"Jo men han är ju en go person." Brukar jag säga.

Må så vara, men han är också en jävla skitstövel!

Säga hej då till barnen

Jag fick bevisat att J har jätte problem med känslor.

Jag kom dit på eftermiddagen.
Han hade bryggt kaffe till oss.
Vi satt ute och drack kaffe och pratade och hade faktiskt trevligt.

Sen så satt vi även och höll om varandra. Länge.
Jag var sen tvungen att gå en kort runda med hunden och han började med middagen.
Jag sa att jag var hungrig och att han kunde bjuda mig på middag.

Han lät tveksam och faktiskt lite arg.
Men han sa ja till slut.

Hans son hade stukat handen för att han hade slagit någon i skolan som hade mobbat honom.
Jag sa till J att sonen säkert mår säkert dåligt pga att vi har separerat.
Han mår inge bra helt enkelt av nån anledning.
Han agerar utåt.

J lyssnade och sa att jag nog hade rätt.

Vi åt mat och barnen var glada.

Sonen ville gå från bordet när han var klar och då sa J, kallt och argt:
”Jag vill att du sitter kvar för Rebecca och jag har ju gjort slut, och hon ska åka snart.”

Jag blev paff.
Ok, så han vill ha mig härifrån?

J började plocka undan och jag sa till honom att han verkade så kall helt plötsligt.

”Men jag vill att det ska vara klart, du skulle ju prata med barnen.
De tror ju kanske annat istället.”

Jag blev mer paff.
Att han bara vände sådär, känslomässigt.

Han kom helt plötsligt fram till mig och omfamnade mig.

Vi stod där en stund och jag blev ledsen.
Då kom dottern fram till oss och höll om oss.

Då blev jag ledsen igen och tårarna rann stilla.

Vi stod där en stund, alla tre, och bara höll om varandra.

J släppte oss och dottern klamrade sig fast vid mig.
Vi stod där länge och höll om varandra.
Hon sa inte ett ord, bara höll om mig.
Hon har svårt att visa känslor.

J fortsatte att plocka undan maten.

Sonen som hade varit i sitt rum kom ut till oss och frågade vad det var.
Jag sa: ”Ja pappa har ju gjort slut med mig så jag är ledsen och tycker detta är jobbigt.”
Sonen ställde sig nära mig och pillade på saker på köksbänken med sänkt blick.
Jag sträckte ut handen mot honom för att krama på honom.
Dottern ville inte släppa mig.

Han höll om mig men inte så mycket.
Han verkade kämpa mot att det var jobbigt.

Jag sa till dem att de får ringa mig när de vill och om de vill träffas så är det bara att säga till.

Dottern stod kvar och höll om mig och lutade sitt huvud mot mig.
Sonen var orolig.
Jag sa till barnen att det är helt ok att visa känslor.
Att de skulle komma i håg det.

Vi stod tysta kvar i några minuter.

Helt plötsligt slutade J att plocka undan, kom fram till mig, stirrade mig rätt i ögonen, och sa högt och argt:

”Jag tycker att det räcker nu! Jag tycker att du ska åka härifrån!"

Jag blev helt paff!

Barnen vände på huvudet och stirrade på mig med stora ögon.

Jag sa till J:
"Hur fan kan du vara så kall??!! Det här är ju vår stund. Kan vi inte få den?"

”Ja, men det räcker nu!! Du kan åka!!” sa han argt.

Barnen släppte mig hastigt och sprang in på sina rum.

Jag sa till J:
”Hur kan du vara så helt jävla känslokall.
Hur fan kunde du förstöra vår stund. Min och barnens?
Hur kan du säga sådär framför barnen??
Du är så jävla självisk.
Jag tycker synd om dina barn.
Efter 2 år som vi haft tillsammans. Detta är tacken!!?
Du borde verkligen söka hjälp. Du har ju för fan problem!”

Jag gick argt och grävde upp en blomma från trädgården som jag ville ta med till lägenheten.

Jag gick sen in igen och in till sonens rum, kramade honom hastigt och sa hej då.

När jag sen gick in i dotterns rum så satt hon i J:s knä och storgrät.
Hon hade väl börjat gråta och J gick dit för att trösta.

J sa till dottern: "Rebecca ska gå nu, vill du säga hej då."

Hon kom och kramade mig och jag sa hej då.

Jag gick ut i hallen och J gick efter mig.

Jag gick ut genom dörren, utan att vända mig om.
Till honom sa jag ingenting.

Jag kan se att J tyckte detta var jätte jobbigt.
Det blev så mycket känslor för honom och han visste inte hur han skulle hantera det.

Han är ingen elak person. Jag vet det.
Men han har vissa kommunikationsproblem som varit jobbigt att hantera i vår relation.

Men, jag vill inte ta sånt längre, även om jag vet vad det beror på så orkar jag inte ha förståelse för det hela tiden.
Det har sårat mig flera ggr under vår tid i hop.
Jag är trött på att försöka att förstå.

Lite får man ju faktiskt tänka på hur man är mot andra.
Framförallt om de blir ledsna pga ens sätt.

Man kan inte bara skylla på att: "Jag är sån."

Det som var skönt denna gång var att jag kunde gå.
Utan att känna mig bunden.
Jag har min egen lägenhet och det var redan slut mellan oss.
Jag hade inget som höll mig kvar.

Vi får väl se om jag hör från honom, ett förlåt kanske?

Jag tycker väldigt synd om barnen.
Vilken traumatisk upplevelse det måste ha blivit för dem....

Han har ångest

Jag ringde honom efter helgen.
Han hade varit bortrest på bröllop i Polen.

Jag frågade hur han mådde och hur det hade varit.

Han hade mått väldigt dåligt.

Han undrade om han hade gjort rätt beslut men kände ändå att han behövde vara själv.

Han sa:

"Jag behöver vara själv.
Det är läskigt med ensamheten.
Ena delen saknar dig och ena delen saknar att ha någon i mitt liv.
Jag känner mig förvirrad över jobbet, jag har ångest.

Jag behöver att det är slut.
Behöver hitta mig själv.
Klara mig själv med barnen, matlagning, hemmet, osv.
Utan att vara beroende av andra."

Jag kände att det sved lite.

Under den här tiden har jag varit på honom om att tänka själv osv.
Nu har han ett behov av att hitta sig själv OCH göra slut med mig.

Jag hade hoppats på att ha en relation där man hittar sig själv trots att man har en partner.
Att han stolt kan känna att han har mig vid sin sida.

Jag sa till honom att jag vill prata med barnen.
De vet ju att det är slut.
Jag har ju funnits i deras liv i 2 år.
Vi har varit en familj.
Jag kan då inte bara försvinna.
Det är inte schysst mot dem.

Man måste säga hejdå och prata om de har frågor.

Han var först tveksam och undrade om det var bäst för barnen.
Jag sa att det är själviskt att bara sticka.
Det är en annan sak om vi träffats i ett par månader men nu var det så mycket mer.

Han förstod men sa sen:
"Men det är ju inte bra om man sitter och bölar."

Jag svarade: "Men du... om man gråter så är det ok.
Det är ok att visa känslor. Det är ju ingen liten grej."

När vi la på så kände jag mig irriterad på honom.

Han, han och han.
Genomgående tema i vår relation.
Han frågade inte hur jag mådde eller vad jag tänkte på.
Det var som vanligt.

Jag känner mig ändå nöjd med mig själv.
Jag har gjort det jag kunnat och mer därtill.
Har insett att jag inte är den som bara ger upp.
Då borde jag vara med någon som inte heller ger upp.
Någon som tycker att jag är värd att kämpa för.

Första dagen utan sorg

Varje morgon, i några veckors tid, har jag legat kvar i sängen då jag har vaknat.
För att få reflektion.
Låta tankarna vandra.
Lite som meditation.

I morse då jag låg kvar i sängen så kände jag mig glad och nöjd med livet.
Skön känsla då jag har haft mest sorg och förvirring i flera dagar.

Jag kände ingen saknad för J.

Jag kom på i dag att jag alltid, mer eller mindre, inte varit så nöjd i förhållandet.

Jag tyckte att det dracks för mycket.
Han hade en helt annan inställning till saker och ting än mig.

Visst kan man få en relation att fungera ändå.
Det var ju det jag ville. Pröva.
Att inte vara så hård i mitt tyckande.
Alla är ju olika.

Jag var inte nöjd med att inte få djupare diskussioner. Att sitta ner och prata om saker i livet.
Jag var inte nöjd med att han aldrig visade intresse för mig och mitt dåvarande liv och nuvarande.
Att han inte tog hand om mig då jag var sjuk. tex. erbjöd sig att laga mat eller gå ut med hunden.
Han blev bara irriterad när jag var sjuk även då jag aldrig klagade.
Dessutom stod jag och lagade mat till honom och barnen ändå, trots att jag var dålig.
Visst han har sina dåliga erfarenheter av sin uppväxt ang sjukdom.

Men även om man förstår en annan människa och vet varför de gör saker och ting så betyder det inte att man vill leva så.

Vi gjorde aldrig nåt i hop heller. Jag tror att vi gick på bio 3 ggr på 2 år.
Jag föreslog saker men det hände liksom inget från hans sida.

Han pratade aldrig framtid med mig.

I början av vårat förhållande så fick jag slå mig in i hans liv.
Även då han sa att han ville ha mig i hans liv.

Han bjöd över vänner eller barnens vänner utan att kolla med mig först.
Jag bodde ju också där.
Jag var inte redo alla gånger för besök bara sådär.
Hade inte gjort mig ordning, det var ju jag som lagade maten jämt, fanns det möjlighet att ha nån på middag? osv.

Minns att vi pratade och tjafsade om det.
Jag försökte få honom att inse att vi var två och då måste man komma fram till saker tillsammans.

Jag sa ofta i början att han borde vara i hop med någon som passade honom bättre.
Men det ville han inte! Han blev sur när jag tog upp det.
Jag sa då att om du envist vill ha mig, varför kan du då inte kompromissa och mötas?
Ta hänsyn till mig och mina känslor också?

Han blev bättre med tiden, men inte helt.

Som sagt förut...han är inte en elak människa. Han är jätte go. Men vi är nog väldigt för olika.

Han ringde igen och var ledsen

Han ringde mig i går igen.

Han visste inte vad han ville.
Han ville bara höra min röst sa han.

På morgonen hade han gått ut på altanen och tittat på trädgården och sett allt jag har gjort.
Då blev han ledsen sa han.
Han kände sig så deppig så att han inte gick till jobbet.

(Jag har inte jobbat den här veckan. Var för tungt mentalt.)

Vi pratade en stund, lite om förhållandet som var och lite annat.

Jag sa att jag inte vill ha någon kontakt med honom om han bara ringer för att han ser mig som en vän.
Jag är inte där nu.
Men om han ringer för att han känner saknad och att han känner sig förvirrad och inte vet vad som är rätt, då är det en annan sak.

Han sa att han ringde pga det sistnämnda.

Nu har han åkt utomlands över helgen och från och med nästa vecka så kommer vi inte att arbeta i hop. Han blev flyttad. Inte eget val.

Det är skönt för mig, att få distans.

Just nu är det bara ett virrvarr av alla känslor.

När han ringde så kände jag att jag kunde tänka mig att börja om med honom.
Börja dejta och se.

Samtidigt så vet jag inte hur det skulle kunna förändra något.
Det skulle vara om han insåg saker och ändrade sig.
Annars tror jag inte att jag kommer att bli lycklig med honom.

Första samtalet med J

När jag hade tömt huset på mina saker den andra dagen så var det väldigt tomt i huset....

J messade mig på kvällen och skrev: "Har du tagit allt nu?"
Jag svarade: "Jag vet inte."
Han skrev då: "Då kanske jag kan få tillbaka min nyckel."

Jag blev ledsen. Jag tyckte att han var så kall.
Efter all denna tid, bara sådär.

Han messade dagen efter att jag hade haft så bråttom.
Han frågade om vi kunde höras på kvällen.
Efter lite funderande från min sida så skrev jag: "Ja ring sen då."

Han ringde i går. Samtalet var väldigt lugnt.

Han började med: ”Du verkar tror att det är något med....”

Jag avbröt honom och sa att jag inte ville höra nåt om exet.

 

Han sa att det hade varit så tomt när han kom hem.

Alla mina saker var borta. Det kändes som att han hade blivit lämnad av mig.

Jag sa då: ”men du messade mig och kändes så kall när du bara skrev:

så du har tagit allt nu? Och sen frågade du efter din nyckel.”

J: ”jo men det första jag tänkte var, har hon tagit allt nu?! Vad tomt det är, det var inte vad jag trodde. Och då skrev jag bara vad jag tänkte. Sen ang nyckel, det var ju för att du hade frågat om din.”

R: ”Men varför skrev du inte allt det där som du sa nu? Att det var tomt osv. Du upplevdes som okänslig.”

J: ”Jo men du vet hur jag är. Allt kommer inte fram. Bara säger saker.

Men jag fattar inte att det gick så fort?”

R: ”Men du gjorde slut med mig. Du ville inte ha mig längre.”

J: ”Ja men ändå... det gick så fort...det var inte så jag hade tänkt...”

R: "Men du gjorde ju slut. Varför ska jag dra ut på det och vara kvar hos någon som inte vill ha mig?”

 

J : ”Ja, jo..men ändå... Jag kände när du var borta i helgen att det var nog så jag ville ha det. Men sen på måndagen så kände jag mig pressad direkt när du sa: vill du göra slut eller? Så då sa jag bara det sådär. Jag ville egentligen inte ta det på jobbet.”

R: ”Så vad säger du? Att du inte ville göra slut? Annars hade du kunnat sagt: Det är inge bra mellan oss alls och jag vill prata om det.”

J: ”Ja, jo... jo jag vill nog att det är slut..... Det fungerar ju inte mellan oss... Det är ju inte schysst mot dig eller mig att gå och vela.”

R: ”Jag har ju velat fram och tillbaka, ganska länge. Men jag har ju stannat kvar hos dig ändå. Jag tycker ändå att man ska försöka allt innan man går och vara öppen med sina känslor och försöka att lösa saker.”

Sen sa han: ”Det har varit som en kamp mellan oss hela tiden.

En strid.... Jag fattar inte varför?”

R: ”Jag vet varför.”

J: ”Berätta gärna.”

R: ”Jo.... som jag har sagt många ggr under vårat förhållande...

Du levde ditt race och jag skulle bara acceptera det.

När man lever två så måste man komma överens om saker och kompromissa. Det finns saker jag inte gillar och det finns saker som du inte gillar.

Då får man väl prata om det och göra allt för att sin partner ska må bra.

Inte tvärtom, att bli stridslysten och kämpa för sitt och göra som man vill.

Då kan man aldrig ha ett förhållande. Sen såklart gjorde jag inte rätt hela tiden.”

J: ”tex när jag åkte bort. Jag sket inte i dig med flit. Det är bara så jag är. Sen gillar jag inte att bli kontrollerad.”

R: ”Jo, men om jag säger att det känns som att du skiter i mig när jag har ringt eller messat och du inte svarar förrän dagen efter.

Jag har på ett snällt sätt förklarat min upplevelse och frågat dig om inte du i alla fall kan slänga i väg ett mess: ”såg att du har ringt, var det nåt viktigt?

Jag ringer dig i morgon.”

 

Man behöver komma överens om saker om en relation ska fungera.

Du har lyssnat men sen har det inte fungerat helt ändå.

Jag blev ju mer och mer sårad.

Då drog jag mig undan.

Känslomässigt och intimt.

Sen har jag inte kontrollerat jämt... jag har ju mina hjärnspöken och vill ha kontroll på saker och ting men ofta så frågar jag om saker bara för att.

Jag gör ju likadant med polare. Det är synd att du bara har sett det som kontroll."

 

J: ”ja och när du drog dig undan så gjorde jag det också.”

 

Vi kom inte fram till nåt speciellt.

Vi pratade en timme och det gick lugnt till men inte så många ord sades egentligen.

Båda var trötta och matta.