J messade mig på kvällen och skrev: "Har du tagit allt nu?"
Jag svarade: "Jag vet inte."
Han skrev då: "Då kanske jag kan få tillbaka min nyckel."
Jag blev ledsen. Jag tyckte att han var så kall.
Efter all denna tid, bara sådär.
Han messade dagen efter att jag hade haft så bråttom.
Han frågade om vi kunde höras på kvällen.
Efter lite funderande från min sida så skrev jag: "Ja ring sen då."
Han ringde i går. Samtalet var väldigt lugnt.
Han började med: ”Du verkar tror att det är något med....”
Jag avbröt honom och sa att jag inte ville höra nåt om exet.
Han sa att det hade varit så tomt när han kom hem.
Alla mina saker var borta. Det kändes som att han hade blivit lämnad av mig.
Jag sa då: ”men du messade mig och kändes så kall när du bara skrev:
så du har tagit allt nu? Och sen frågade du efter din nyckel.”
J: ”jo men det första jag tänkte var, har hon tagit allt nu?! Vad tomt det är, det var inte vad jag trodde. Och då skrev jag bara vad jag tänkte. Sen ang nyckel, det var ju för att du hade frågat om din.”
R: ”Men varför skrev du inte allt det där som du sa nu? Att det var tomt osv. Du upplevdes som okänslig.”
J: ”Jo men du vet hur jag är. Allt kommer inte fram. Bara säger saker.
Men jag fattar inte att det gick så fort?”
R: ”Men du gjorde slut med mig. Du ville inte ha mig längre.”
J: ”Ja men ändå... det gick så fort...det var inte så jag hade tänkt...”
R: "Men du gjorde ju slut. Varför ska jag dra ut på det och vara kvar hos någon som inte vill ha mig?”
J
: ”Ja, jo..men ändå...
Jag kände när du var borta i helgen att det var nog så jag ville ha det.
Men sen på måndagen så kände jag mig pressad direkt när du sa: vill du göra slut eller?
Så då sa jag bara det sådär.
Jag ville egentligen inte ta det på jobbet.”
R: ”Så vad säger du? Att du inte ville göra slut? Annars hade du kunnat sagt: Det är inge bra mellan oss alls och jag vill prata om det.”
J: ”Ja, jo... jo jag vill nog att det är slut..... Det fungerar ju inte mellan oss...
Det är ju inte schysst mot dig eller mig att gå och vela.”
R: ”Jag har ju velat fram och tillbaka, ganska länge. Men jag har ju stannat kvar hos dig ändå.
Jag tycker ändå att man ska försöka allt innan man går och vara öppen med sina känslor och försöka att lösa saker.”
Sen sa han: ”Det har varit som en kamp mellan oss hela tiden.
En strid.... Jag fattar inte varför?”
R: ”Jag vet varför.”
J: ”Berätta gärna.”
R: ”Jo.... som jag har sagt många ggr under vårat förhållande...
Du levde ditt race och jag skulle bara acceptera det.
När man lever två så måste man komma överens om saker och kompromissa.
Det finns saker jag inte gillar och det finns saker som du inte gillar.
Då får man väl prata om det och göra allt för att sin partner ska må bra.
Inte tvärtom, att bli stridslysten och kämpa för sitt och göra som man vill.
Då kan man aldrig ha ett förhållande.
Sen såklart gjorde jag inte rätt hela tiden.”
J: ”tex när jag åkte bort. Jag sket inte i dig med flit. Det är bara så jag är. Sen gillar jag inte att bli kontrollerad.”
R: ”Jo, men om jag säger att det känns som att du skiter i mig när jag har ringt eller messat och du inte svarar förrän dagen efter.
Jag har på ett snällt sätt förklarat min upplevelse och frågat dig om inte du i alla fall kan slänga i väg ett mess: ”såg att du har ringt, var det nåt viktigt?
Jag ringer dig i morgon.”
Man behöver komma överens om saker om en relation ska fungera.
Du har lyssnat men sen har det inte fungerat helt ändå.
Jag blev ju mer och mer sårad.
Då drog jag mig undan.
Känslomässigt och intimt.
Sen har jag inte kontrollerat jämt... jag har ju mina hjärnspöken och vill ha kontroll på saker och ting men ofta så frågar jag om saker bara för att.
Jag gör ju likadant med polare. Det är synd att du bara har sett det som kontroll."
J: ”ja och när du drog dig undan så gjorde jag det också.”
Vi kom inte fram till nåt speciellt.
Vi pratade en timme och det gick lugnt till men inte så många ord sades egentligen.
Båda var trötta och matta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar