Säga hej då till barnen

Jag fick bevisat att J har jätte problem med känslor.

Jag kom dit på eftermiddagen.
Han hade bryggt kaffe till oss.
Vi satt ute och drack kaffe och pratade och hade faktiskt trevligt.

Sen så satt vi även och höll om varandra. Länge.
Jag var sen tvungen att gå en kort runda med hunden och han började med middagen.
Jag sa att jag var hungrig och att han kunde bjuda mig på middag.

Han lät tveksam och faktiskt lite arg.
Men han sa ja till slut.

Hans son hade stukat handen för att han hade slagit någon i skolan som hade mobbat honom.
Jag sa till J att sonen säkert mår säkert dåligt pga att vi har separerat.
Han mår inge bra helt enkelt av nån anledning.
Han agerar utåt.

J lyssnade och sa att jag nog hade rätt.

Vi åt mat och barnen var glada.

Sonen ville gå från bordet när han var klar och då sa J, kallt och argt:
”Jag vill att du sitter kvar för Rebecca och jag har ju gjort slut, och hon ska åka snart.”

Jag blev paff.
Ok, så han vill ha mig härifrån?

J började plocka undan och jag sa till honom att han verkade så kall helt plötsligt.

”Men jag vill att det ska vara klart, du skulle ju prata med barnen.
De tror ju kanske annat istället.”

Jag blev mer paff.
Att han bara vände sådär, känslomässigt.

Han kom helt plötsligt fram till mig och omfamnade mig.

Vi stod där en stund och jag blev ledsen.
Då kom dottern fram till oss och höll om oss.

Då blev jag ledsen igen och tårarna rann stilla.

Vi stod där en stund, alla tre, och bara höll om varandra.

J släppte oss och dottern klamrade sig fast vid mig.
Vi stod där länge och höll om varandra.
Hon sa inte ett ord, bara höll om mig.
Hon har svårt att visa känslor.

J fortsatte att plocka undan maten.

Sonen som hade varit i sitt rum kom ut till oss och frågade vad det var.
Jag sa: ”Ja pappa har ju gjort slut med mig så jag är ledsen och tycker detta är jobbigt.”
Sonen ställde sig nära mig och pillade på saker på köksbänken med sänkt blick.
Jag sträckte ut handen mot honom för att krama på honom.
Dottern ville inte släppa mig.

Han höll om mig men inte så mycket.
Han verkade kämpa mot att det var jobbigt.

Jag sa till dem att de får ringa mig när de vill och om de vill träffas så är det bara att säga till.

Dottern stod kvar och höll om mig och lutade sitt huvud mot mig.
Sonen var orolig.
Jag sa till barnen att det är helt ok att visa känslor.
Att de skulle komma i håg det.

Vi stod tysta kvar i några minuter.

Helt plötsligt slutade J att plocka undan, kom fram till mig, stirrade mig rätt i ögonen, och sa högt och argt:

”Jag tycker att det räcker nu! Jag tycker att du ska åka härifrån!"

Jag blev helt paff!

Barnen vände på huvudet och stirrade på mig med stora ögon.

Jag sa till J:
"Hur fan kan du vara så kall??!! Det här är ju vår stund. Kan vi inte få den?"

”Ja, men det räcker nu!! Du kan åka!!” sa han argt.

Barnen släppte mig hastigt och sprang in på sina rum.

Jag sa till J:
”Hur kan du vara så helt jävla känslokall.
Hur fan kunde du förstöra vår stund. Min och barnens?
Hur kan du säga sådär framför barnen??
Du är så jävla självisk.
Jag tycker synd om dina barn.
Efter 2 år som vi haft tillsammans. Detta är tacken!!?
Du borde verkligen söka hjälp. Du har ju för fan problem!”

Jag gick argt och grävde upp en blomma från trädgården som jag ville ta med till lägenheten.

Jag gick sen in igen och in till sonens rum, kramade honom hastigt och sa hej då.

När jag sen gick in i dotterns rum så satt hon i J:s knä och storgrät.
Hon hade väl börjat gråta och J gick dit för att trösta.

J sa till dottern: "Rebecca ska gå nu, vill du säga hej då."

Hon kom och kramade mig och jag sa hej då.

Jag gick ut i hallen och J gick efter mig.

Jag gick ut genom dörren, utan att vända mig om.
Till honom sa jag ingenting.

Jag kan se att J tyckte detta var jätte jobbigt.
Det blev så mycket känslor för honom och han visste inte hur han skulle hantera det.

Han är ingen elak person. Jag vet det.
Men han har vissa kommunikationsproblem som varit jobbigt att hantera i vår relation.

Men, jag vill inte ta sånt längre, även om jag vet vad det beror på så orkar jag inte ha förståelse för det hela tiden.
Det har sårat mig flera ggr under vår tid i hop.
Jag är trött på att försöka att förstå.

Lite får man ju faktiskt tänka på hur man är mot andra.
Framförallt om de blir ledsna pga ens sätt.

Man kan inte bara skylla på att: "Jag är sån."

Det som var skönt denna gång var att jag kunde gå.
Utan att känna mig bunden.
Jag har min egen lägenhet och det var redan slut mellan oss.
Jag hade inget som höll mig kvar.

Vi får väl se om jag hör från honom, ett förlåt kanske?

Jag tycker väldigt synd om barnen.
Vilken traumatisk upplevelse det måste ha blivit för dem....