Nu sitter jag här i min lägenhet.
Jag och hunden.
J gjorde slut, sen tvekade han, sen ville han inte göra slut men var ändå distanstagande dagarna efter.
Han gjorde slut helt från ingenstans.
Bara helt plötsligt.
Jag däremot har sagt att vi måste göra nåt ordentligt för att jag kommer inte att vilja vara kvar om det inte blir ändring.
Jag är väldigt tydlig med mina känslor och tankar.
Han tyckte inte att vi behövde prata om det, att fortsätta.
Det var bara att köra på sa han.
Det fungerar inte så anser jag.
Man måste ju prata om lösningar.
Annars kommer det inte att hålla ändå.
Jag tog beslutet att åka hem över helgen.
Jag har inte varit i min lägenhet på väldigt länge, jag bodde ju hos honom.
Han ringde mig i dag och sa att han behövde vara själv längre.
Han hade ju barnen och efter helgen så åker de till mamman.
Så han ville vara ensam i veckan.
Jag sa att jag också hade tänkt att stanna i lägenheten i veckan.
Att det inte bara är han som måste tänka.
Mentalt så känner jag redan att det är slut, sa jag.
Han blev paff och sa att detta inte alls var väntat.
Vad tror han?
Att jag bara ska pausas och skickas i väg tills han vet?
Nä, så fungerar det inte.
Det har hänt mycket mellan oss....
Mycket tjafs, ända från början.
Han är van att göra som han vill och jag är inte rädd för att säga min åsikt.
Det är inte ok att leva och agera som han gör.
Jo, om man är singel.
Man måste ha respekt, visa hänsyn, vara hjälpsam och kompromissa i en relation.
Man är två personer som lever i hop.
Han är ingen ond människa.
Han gör inte saker för att vara elak.
Men jag vet inte om jag vill leva med den personen han är, resten av min framtid.
Jag blir inte lycklig och jag har känt mig ganska ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar