Livet är bara, "okej"

J har precis åkt i väg för att prata med sitt ex.

Det känns lugnt men samtidigt skumt.

Jag har sagt att man kan hitta tillbaka till varandra, men han bara fnyser.
Han är väldigt kär i mig och ser inget annat.

Jo, jag vet... Men jag är ändå inte naiv.
Saker och ting kan förändras.

Så vi får väl se hur det går.

Jag har ett helt ok liv med J.

Men i bland frågar jag mig om man bara ska nöja sig med, "okej".

Det är inte jätte kärleksfullt....
Han känns ofta som en främling då det kommer till närhet.

Vi har inte så jätte mycket närhet och för mig är det konstigt.
Han tänker inte ens på det.

Vi har en fungerande vardag och funkar bra i hop i hemmet.

Vi gör dock ingenting tillsammans.
Han har åkt i väg nästan varje barnfri helg och gjort något med vänner.

Jag känner bara att jag är hemma, lagar mat, styr upp hans liv och ja... inget mer.

På sistone har jag börjat fråga mig själv vad jag vill.

Vad vill jag?

Jag vet inte svaret på det men jag känner mig inte nöjd.
Jag känner mig inte lycklig.
Jag är inte så jätte glad heller.

Jag känner mig ensam i relationen.
Mest bara..."okej" med livet.

Ska det vara såhär?
Nej det tror jag inte.

Men det kan vara en period också.
Jag tror inte att livet är ett lyckorus hela tiden.

Jag känner att mitt liv är att serva Js liv.
Hans barn, hans skola, hans jobb, hans vänner, hans hem, osv....

Jag undrar vad jag vill?

Jag tänker alltid på andra och vad jag ska göra för dem.
När vi har barnen så tänker jag jämt på:
När kommer de hem? Vad ska vi äta till middag? När de kommer hem ska de....
Bara för att ta ett ex med barnen.

Jag har svårt att tänka på mig själv och bara vara närvarande i stunden.
När jag åker från tex, jobbet så går min tankeverksamhet åt planering och problemlösning.

Jag skulle vilja tänka typ: "Nu sitter jag på tunnelbanan, vad är jag sugen på för mat? Jag orkar inte laga mat direkt då jag kommer hem, jag tror jag ska ta en långpromenad med hunden och bara va."

Tänk om jag kunde släppa saker och låta J sköta mer.

Jag är inne i ett ekorrhjul som bara snurrar på.
Jag hinner inte stanna upp och känna efter vad jag vill.

Det är och har varit så mycket J hela tiden.

Jag ska acceptera/hantera:
Hans sätt att leva, hans ex, hans barn, uppfostran, konkurrens från hans barn, kommunikationen oss emellan, brist på närhet, hans hem, osv...
Listan kan utvecklas men jag pallar fan inte.
Blir matt bara då jag skriver detta.
Det har varit så jäkla mycket.

Vem är jag? Vad fan vill jag?

Ja, detta har smugit sig på mer och mer.

Jag får väl ta upp detta med psykologen och se vad jag kommer fram till.