Han har ångest

Jag ringde honom efter helgen.
Han hade varit bortrest på bröllop i Polen.

Jag frågade hur han mådde och hur det hade varit.

Han hade mått väldigt dåligt.

Han undrade om han hade gjort rätt beslut men kände ändå att han behövde vara själv.

Han sa:

"Jag behöver vara själv.
Det är läskigt med ensamheten.
Ena delen saknar dig och ena delen saknar att ha någon i mitt liv.
Jag känner mig förvirrad över jobbet, jag har ångest.

Jag behöver att det är slut.
Behöver hitta mig själv.
Klara mig själv med barnen, matlagning, hemmet, osv.
Utan att vara beroende av andra."

Jag kände att det sved lite.

Under den här tiden har jag varit på honom om att tänka själv osv.
Nu har han ett behov av att hitta sig själv OCH göra slut med mig.

Jag hade hoppats på att ha en relation där man hittar sig själv trots att man har en partner.
Att han stolt kan känna att han har mig vid sin sida.

Jag sa till honom att jag vill prata med barnen.
De vet ju att det är slut.
Jag har ju funnits i deras liv i 2 år.
Vi har varit en familj.
Jag kan då inte bara försvinna.
Det är inte schysst mot dem.

Man måste säga hejdå och prata om de har frågor.

Han var först tveksam och undrade om det var bäst för barnen.
Jag sa att det är själviskt att bara sticka.
Det är en annan sak om vi träffats i ett par månader men nu var det så mycket mer.

Han förstod men sa sen:
"Men det är ju inte bra om man sitter och bölar."

Jag svarade: "Men du... om man gråter så är det ok.
Det är ok att visa känslor. Det är ju ingen liten grej."

När vi la på så kände jag mig irriterad på honom.

Han, han och han.
Genomgående tema i vår relation.
Han frågade inte hur jag mådde eller vad jag tänkte på.
Det var som vanligt.

Jag känner mig ändå nöjd med mig själv.
Jag har gjort det jag kunnat och mer därtill.
Har insett att jag inte är den som bara ger upp.
Då borde jag vara med någon som inte heller ger upp.
Någon som tycker att jag är värd att kämpa för.