Nu har det gått ett tag och J och jag har inte hörts.
Vilket är vad jag har velat för att kunna gå vidare.
Ofta har det fungerat bra men det är klart att jag har dippar då jag saknar tvåsamheten, trädgården och mer.
Det kommer som en sorg i bland att jag nu är ensam igen.
Jag saknar ju att bo i hus i ett lugnt område och att jag hade en stor trädgård att fixa med.
Jag vill ju inte leva själv. Jag vill ha någon att dela mitt liv med.
Det är inte roligt att vara ensam, även då jag inte har problem med att vara själv.
Men vi passade inte i hop.
Hur mycket vi än försökte.
Vi är väldigt olika och vill ha våra liv på olika sätt.
Jag försökte att anpassa mig men blev alltid besviken i slutändan.
Så vill man ju inte leva.
Jag vill ju kunna må bra i förhållandet och dessutom känna att jag får stöd i från min partner.
Men det fick jag inte.
Jag var snarare stöd åt honom.
Något som är viktigt är ju att kunna luta sig mot sin partner i bland, speciellt när jag var sjuk.
Men då fick jag klara mig själv och han blev mest sur.
Men inget ont om honom.
Vi är olika och hanterar saker olika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar