Struligt i jobbet och omplacering

Det har varit ganska tungt på jobbet.
Lagbasen har varit pedagogisk då han har visat mig någon arbetsuppgift.
Men han har inte haft tid att vara med mig.

Det återstod då bara 3 kollegor.
Två av dem var äldre herrar som mest skötte sitt och inte var så pratsamma. 

Den tredje verkade trevlig först men vissa dagar så var han irriterad.
Jag fick sällan ordentliga genomgångar av arbetsuppgifterna och ställde jag sedan frågor så suckades det eller blev sura miner.

Allt detta resulterade i att jag inte vågade fråga tillslut.
Jag blev också utskälld av den ena kollegan för ingenting.
Jag störde honom i hans jobb, sa han.

Att jag inte tog egna initiativ skulle göra så att folk ogillade mig, sa han argt. 

Det är svårt att ta egna initiativ när man inte kan yrket.

Det var jätte jobbigt att gå till jobbet varje dag.
Min självkänsla blev lägre och lägre.
Jag blev mer och mer osäker.

Jag är trevlig, glad, social och ödmjuk.
Om någon helt plötsligt är sur mot mig och säger något som får mig att känna mig dum, då blir jag paff.
Jag har då svårt att säga ifrån.
Det kommer så plötsligt så jag har svårt att finna mig själv i situationen när det är någon som jag inte känner.

Men tillslut så pratade jag med facket.
Jag ringde dem för att jag hade en annan fråga och fick veta att det fanns en facklig klubb på mitt jobb. Jag tog reda på vem som var ordförande och ringde honom. I det samtalet så lättade jag på mitt hjärta.

Jag sa också att i mitt första år som lärling så föll jag mellan stolarna.
Jag fick i princip byta lysrör och andra lättare uppgifter.

Det fanns så mycket mer jag borde ha lärt mig då.
Alla verktyg, jobbat mer med annat.

Han var väldigt snäll och pedagogisk.
Han förstod mig och tyckte att allt hade blivit fel för mig.
Han kontaktade därefter min chef som bara kunde hålla med.

Så nu äntligen så blev jag flyttad till ett nytt bygge.
Jag börjar där på måndag.
Det är ca 25 killar där och jag ska gå bredvid denna kille som jag pratade med. Känns spännande men även lite läskigt då självkänslan fortfarande är låg efter allt som hänt.