Tungt att bära allt själv....

I går blev det lite mycket....

Jag får ingen CSN i december.
Jag har lagt undan pengar till den månaden, men det är inte tillräckligt.

Jag får en liten bonus från mitt gamla jobb + lite från mina extra jobb.

Det räcker precis till räkningar och lite mat.

Dock så sket sig min planering med pengarna.

Min hund åker ju till veterinären till och från ang sin tand och sitt levervärde.
Det kostar några hundra.
När han ska sövas för att dra ut sin tand så kommer det att gå på nån tusenlapp.

Min bils batteri håller på att dö.
Det kostar 600:-
Behöver ju bilen i extrajobbet.

Bilmecken sa att det är bråttom med att byta kamrem och vattenpump.
Det kommer att gå på 4000:-

Min medicin börjar ta slut, nån vecka kvar, och den kostar väl nån tusenlapp.

Sen fick jag en räkning i fredags från Svenska Kyrkan.
Det har gått 25 år sen mamma begravdes.
Vill jag fortsätta att ha hennes grav kvar så kostar det 1000:-
Den sista december vill de ha pengarna.

Det fick väl bägaren att rinna över....

Jag har också fått ett litet återfall med magen...
(Svårt att kontrollera allt då jag äter lunch ute varje dag, fick ju rikskuponger av chefen.)

Det gör att jag sover dåligt, vaknar flera ggr på nätterna av att det gör ont i lederna.
Det gör ont att vända sig om.

Som om kroppen varit fastlåst och så gör det ont att börja röra på sig igen.

Jag jobbar, på praktiken, måndag till fredag, sen jobbade jag extra i lördags och i söndags.

I söndags då jag vaknade så mådde jag inte alls bra.
Men jag fick ändå göra mig ordning för att åka och jobba ett par timmar.

Det var tungt, att behöva åka och jobba, för att jag behöver pengarna men att kroppen sa i från.
Att inte kunna få vila då det är helg....

Kroppen kändes jätte svag och jag såg mina händer skaka...
Då kände jag att tårarna ville fram....

Jag ringde min kompis och min pappa och berättade allt.

Min kompis lät mig gråta en stund sen avbröt hon mig.

"Herre gud! Jag har undrat hur fan du har mått egentligen.
Du har inte gett skenet av att det är jobbigt.
Du har ju 3 extrajobb och du pluggar!
Jag har undrat hur du har det pengar.
Man måste inte alltid vara stark! Du måste be om hjälp!
Får jag ditt kontonummer nu så sätter jag in lite till dig som ett lån.
Känn ingen stress med återbetalning. Du har lixom en sjukdom!!
Det är inget du kan rå för!"

Jag blev ledsen för hennes gest och kände samtidigt sån värme.

Jag ringde också till min pappa och grät.

"Jag har inte ens råd att köpa vinterskor, jag har inga vinterskor.
Jag går i gympadojor och jobbar ute." sa jag mellan tårarna.
"Det blir för mycket att bära allt själv i bland."

Sen pratade jag med min pappa på kvällen igen och då sa han:

"Nu har vi satt in 500:- åt dig så du åtminstone kan köpa dig ett par vinterskor!"

Jag blev ledsen igen.....

Att folk bryr sig gör mig så ledsen och glad i samma veva.
Fast det känns inte bra att ta emot, jag tror att jag inte är värd det dom ger.
Att de snart ska få mig att må dåligt för det dom har gett/lånat.

Nu vet jag dock inte om jag ska sitta på pengarna istället....

Jag vågar ju inte riktigt gå och köpa ett par skor tex.
Det känns som en lyx att göra sånt.

Jag brukar ju väldigt sällan köpa något till mig.
Jag ser det som väldigt lyxigt att göra sånt och tycker inte att jag behöver slösa pengar på det.

Jag äger mycket gamla saker, saker jag har fått eller köpt för länge sen som jag vårdar så att jag kan ha dem länge.

Jag längtar till den dagen då jag kan gå och handla kläder, skor, saker till hunden, till hemmet, gå på bio, äta ute, osv, utan att behöva tänka så mycket på om jag har pengar till räkningarna....