Samtalet med jobbet och läkaren

Personalchefen ringde mig.

Försäkringskassan skickade mig en blankett där det står att jag och min arbetsgivare ska fylla i den i hop. Det är för att se om det finns någon anpassning som jobbet kan göra för att få mig att kunna komma tillbaka trots att jag är sjuk.

Jag hade mailat till min chef om allt och frågat om vi skulle ses eller hur vi skulle göra.

Han svarade att det var tråkigt att jag inte var bättre men att han hoppas på att jag blir det snart.
Sen skrev han att han bollar över blanketten till personalchefen.

För att återgå till det jag skrev i början, personalchefen ringde mig och sa:

"Hej, skickar du mig blanketten så fyller jag i den."

Jag: "Men så då finns det ingen anpassning man kan göra på jobbet?"

Han: "Nej."

Jag: "Men det där jag föreslog då ang tiderna?"

Han: "Vaddå?"

(Då jag hade möte med jobbet ang min hälsa, så sa jag att om jag inte har så stort skov, så vill jag jobba. Men då behöver jag få komma nån timme senare eller så.
 
Jag frågade om det fanns någon möjlighet för det.
Chefen sa att det kanske går att ordna.
Hellre det än att jag går hemma helt vissa gånger kan jag tycka.)

Jag: "När vi hade mötet så sa jag det. Att om jag har skov som inte är så kraftigt så kanske jag kan jobba, fast kortare."

Han: "Jaha... Ja det finns en ruta för det att fylla i ser jag på blanketten."

Sen var typ samtalet slut.

Jag blev ledsen efter samtalet för att jag känner att de inte bryr sig.

I en perfekt värld hade jag velat att min chef ringde mig.
Pratade om min hälsa och berättade att personalchefen vet hur sådana här blanketter ska fyllas i, därför får han göra det.

Sen hade jag velat att personalchefen hade sagt typ:

"Hur är din sjukdom? Skulle du överhuvudtaget kunna jobba när du har skov? osv...
SEN, säga att det inte går att anpassa jobbet till min sjukdom.

Det fanns ingen öppning för diskussion och inga som helst frågor till mig, ingen kommunikation.

Fem minuter efter att jag haft samtalet med personalchefen, så ringde min läkare, hon som har hand om min sjukdom.
Hon hade haft ett samtal med min handläggare på försäkringskassan.

Hon hade berättat om min sjukdom.
Att jag kommer att vara sjuk ett tag till.
Att jag måste få denna tid på mig att tillfriskna.
Hon hade också tagit upp mitt mentala mående.

Handläggaren hade varit helt införstådd med allt.
Det hade varit ett bra samtal.

Jag kände hur jag slappnade av.

Läkaren sa till mig att, vad jag än gör nu, så fortsätt med det då sjukdomen verkar bli bättre.

Jag berättade om jobbet och samtalet jag precis hade haft.
Hon sa att det tyvärr är så...

Hon ser det ofta.
Det finns ingen förståelse hos folk.

Jag sa att arbeten bara verkar intresserade av att tjäna pengar...
Hon svarade att det tyvärr verkar så.

Hon tyckte att det var viktigt för mig nu att ta det lugnt.
Låta allt vara och se till att bli frisk, både mentalt och i sjukdomen.

Det har jag ju svårt med...
Men jag ska försöka.

Har ju blivit liiite bättre med det...