Depression, 2

Efter solsken kommer regn....

Ja, så var det för mig.

Det var en kväll som jag skulle sova.
Jag hade varit glad i några dagar.

När jag släckte lampan så började paniken att krypa på.

Jag kämpade för att få bort den känslan.
Den skrämmer mig.
Det känns som att demoner skulle kunna släppas fria.

Fast jag har läst om att man är rädd för att dö av panik och ångestkänslorna.
De är så skrämmande.

Jag är inte rädd för det längre, att man ska dö av de fysiska sakerna som händer i kroppen av panik.
Men jag är rädd för att släppa fram mina känslor av smärta.

Till slut så somnade jag.

Jag sov dåligt, hade konstiga drömmar och vaknade ett par ggr.

När jag väl var uppe så hade jag en dålig dag.
Kände mig stressad, hade som en pirrande, jobbig känsla i bröstet och tungt att andas. Plus att jag kände mig ledsen, jätte ledsen.

Då vissa tankar dök upp så greps jag av en stark känsla av att börja gråta, sen försvann den direkt. Så var det i flera timmar.

Skitjobbigt!

Dagen efter var det samma känslor men inte lika kraftiga.

Då fick jag ett samtal av personalchefen på mitt jobb....
Efter det samtalet så var jag ledsen och uppgiven.

Fem minuter senare så ringde min läkare (mag och tarmspecialist läkaren) och det samtalet gjorde mig stark igen.

Det är jobbigt att pendla såhär och jag hoppas att jag får prata med någon professionell snarast så jag pysa ut lite känslor...

Jag har lärt mig nu, att jag nog har hållit mina erfarenheter inom mig.
Jag har pratat öppet om dem genom åren till andra, men jag har stängt av känslorna inför dem.

Har inte förstått det förrän nu....
Jag som trodde att jag var så öppen med mina känslor.