Häromdagen var jag på Prima för en basutredning.
Hon var mentalsköterska.
Hon ställde väl egentligen samma typ av frågor som läkaren hade gjort.
Fast jag tyckte inte att det var så strukturerat.
Om de nu ska ta reda på hur det står till med mig så borde upplägget varit annorlunda.
Det blev mest fokus på min uppväxt.
Det blev inte så jätte mycket om vad som är jobbigt i dag.
Men vad vet jag, jag är inget "proffs".
Hon var jätte gullig mot mig.
Jag grät ju en del...
Hon sa flera ggr att jag verkade vara en sådan snäll person.
Hon sa också att livet hade varit väldigt tufft mot mig.
Att det inte var konstigt om jag hade det jobbigt nu, tex med tillit osv, då flera hade skadat mig genom livet.
När jag skulle gå så sa vi bara hej då och då sa hon:
"Kan inte jag få krama dig? Jag vill ge dig en kram."
Vi kramades och hon höll om mig och sa: "Lilla du, det kommer att bli bra."
Jag vet inte varför jag haft sådan effekt på dessa två.
Kanske ser jag inte själv vad jag har gått igenom i livet....
Det känns otroligt skönt när folk bryr sig om en, på riktigt, genuint.
Då blir det att man tar en djup suck och känner ro i själen.
Så....nu väntar jag på att få komma tillbaka till en läkare igen för att den i sin tur ska bestämma vart jag ska hamna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar