J ringde mig i går på sin lunch.
Han sa att det kändes lite dumt pga det som hände under natten när jag hade värk. Jag sa till honom att han är svår att älska och tycka om, när han är sådär självisk. Det blir en distans mellan oss.
När han kom hem så sa han direkt att han hade haft dåligt samvete hela dagen över att han inte hjälpte mig och att han ville be om ursäkt.
Han blir frustrerad när han ser mig må dåligt.
Han mår dåligt för att han tycker synd om mig och att han inte vet hur han ska ta bort min smärta. Det gör ont i honom att se mig dålig.
Sen så stänger han av sina känslor pga de erfarenheter han har av sin sjuka mamma. Så hans känslor blir väldigt förvirrade av allt och han vet inte alltid hur han ska bete sig.
Visst, jag kan köpa det till en viss del.
Men det bör bli bättre om vi ska ha ett liv i hop.
Sjukdomen är i bland en stor del av mitt liv.
Då vill man ju ha sin partner vid sidan om som kan ställa upp för en då det verkligen behövs.
Man måste absolut inte vara jätte lika varandra och gilla allt den andre gör för att kunna ha en relation med någon, men vissa saker är väldigt viktiga och de måste då finnas där.
Men jag är inte arg på honom.
För jag inser att alla klarar inte av allt.
Om han inte klarar av att finnas till för mig när jag behöver det, ja, då är det så. Då bör vi gå skilda vägar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar