Blod, bråk, biologiska medciner, osv....

Det har hunnit hända en del på några dagar.

Lördag,
så blödde jag.
Ökade lokalbehandlingen till 2 om dan ist för 1.
Livet kändes allmänt ledsamt och trist.
Var hos mina pappor på en fika med J och barnen.

Söndag,
så hade jag våldsamma kramper direkt på morgonen på toa och det resulterade i att jag kräktes. Sängen kallade och jag fick frossa, som vanligt efter kräkning.
Jag kände mig ledsen.
Jag kände direkt då jag vaknade att jag ville flytta hem.
Kanske även göra slut med J.
Jag ville inte se honom och inte hans barn.

Jag låg i sängen hela dagen.
Hade ingen aptit.
Var för svag att göra nåt.
Berättade för J vad jag kände.
Han blev avstängd och sa att det kanske var bäst att få lite andrum och att jag borde bo hemma ett par dagar.

Måndag,
Min mage var ganska bra.
Jag och J satte oss i köket med en kopp kaffe och pratade.
Vi pratade i flera timmar. Lugnt och öppet.
Kom fram till att jag inte alls vill flytta, han vill inte heller att jag ska flytta.
Vi kände båda två att det har blivit väldigt negativt mellan oss.
Kärleken finns inte och vi är inte gulliga mot varandra.

Vi insåg båda två att vi måste lägga band på oss själva när vi blir sura, mm.
Han måste vara mer öppen med sina känslor och inte ta allt som kritik.
Jag måste tona ner min reaktion.
Jag är väldigt stark i mina åsikter och stark i mitt sätt att framföra dem.
Det kan väl få många att gå i försvar.
Jag förstår oxå att jag måste vara extremt tydlig mot honom med allt.
Så att man inte missförstår varandra och vi fattar ju tydligen inte alltid varandra så då kan jag inte jämt anta att han fattar saker.

Vi sa båda två att vi inte alls vill göra slut eller något sånt.
Vi har ju massor med starka känslor för varandra.

Vi måste prata mer.
Inte bråka.
Man når inte fram då man bråkar.

Den största boven i detta, hos mig är, att jag är sjuk.
Det tar på krafterna som bara den.
Jag är hemma heeeeela tiden och träffar inte andra.
Inte undra på att humöret inte är glatt.

Den största boven i detta, hos honom är, att han inte vet hur han ska hantera min sjukdom pga sin uppväxt med en sjuk mamma.

Sen har jag insett saker om mig själv.
Jag måste verkligen ändra på dessa saker.
Det är att jag ger upp mitt eget liv för min partner.

Jag servar honom och hans barn.
Tar hand om nästan allt i hans hem.
På detta ska jag försöka ta hand om min hund, som har försakats lite.
Ta hand om mitt hem, mina fiskar och blommor, som också försakas lite.

Sen det viktigaste av allt...
Ta hand om mig själv.

Det gör jag ju inte.

Om jag åker hem för att ta hand om mitt hem, då kanske det tar ett par timmar mer än jag har tänkt.
Istället för att stressa, inte göra saker helhjärtat och skynda mig till J för att laga mat till barnen och oss....
Så får jag helt enkelt ringa och säga: "Det här tar längre tid än tänkt.
Du får laga maten."

Det är så mycket mer saker som jag gör, där jag glömmer bort mig själv.
Det är slut med det nu! :)

Men som jag har skrivit förut, det tar tid för två personer att lära känna varandra och få livet att rulla på tillsammans.

Jag har trott att allt går på en gång.

Men jag har ju träffat en kille med två barn, det är inte så att jag medvetet tänkte: "Jag ska träffa en kille som har två barn."

Bara att leva med någon som har barn är ju en prövning i sig.
Jag tycker mycket om hans barn men jag kan också känna att jag inte vill umgås med dem jämt.

Det är helt ok att känna så.

Jag vill inte umgås med J hela tiden heller.
Jag har ju ett behov av att vara själv i bland.

Det tar tid att anpassa sig till saker och i bland kanske man inte alls gör det.
Men då får man hitta ett sätt att kompromissa om man ska leva i hop.

Tisdag,

Var på sjukhuset, J följde med, gjorde en undersökning där min läkare såg att jag var inflammerad.
Vi satt ned och pratade efteråt.

Min läkare ville sätta mig på biologiska läkemedel.
De är likadana som cellgifter, men de jobbar på olika sätt.

Då skulle man få sprutor som man tar hemma eller via dropp på sjukhuset.
Regelbundet.
I början får man bara dropp på sjukhuset då biverkningarna kan ställa till det.
Många får dock sina liv tillbaka.

J blev lyrisk och tyckte att det var jätte bra!

Jag är inte riktigt där....

Jag sa till läkaren, att mildare medicin verkar ändå bita en del på mig.
Kan man inte bombardera med den först?

Jag är ju inte helt emot mediciner.
Jag har ju ändå accepterat att ta kortison när jag inte blev bättre.

Jo, det höll hon med om att jag hade gjort och att vi kunde avvakta lite till.

Hon sa också att kortison vill man inte att folk ska stå på en längre tid.
Det urkalkar skelettet och det kan man aldrig reparera.

Hon sa också att jag haft en inflammation som har småputtrat i flera år och det är inte bra.
Cancerrisken ökar markant om man går med en inflammation en längre tid.

Så...som jag brukar skriva, fortsättning följer.

På väg till sjukhuset, såg jag genom bilrutan, en tjej som var iordning gjord och hade långt hår.
Tårarna föll sakta över mina kinder....
Här sitter jag med mjukiskläder, osminkad, blek, mörka ringar under ögonen, och med kort hår pga att jag har tappat hår....

Livet är orättvist i bland.