En sak jag har lärt mig, det är att analysera varför jag känner som jag gör inför saker.
Det har hjälpt mig i situationer som har varit jobbiga på något sätt.
Att kunna analysera dem, för att bearbeta dem och sen släppa dem.
Jag har genom mitt analyserande, förstått.
Detta inlägg kommer handla om bearbetning, mycket tankar och analyserande.
Av en slump, i går, så upptäckte jag att min hunds bakre tuggtand är lös.
Fast bara halva, det är från tuggytan och uppåt den har klyvts.
Fattar ingenting, har han bitit på något hårt?
Som vaddå, kan en pinne åstadkomma sånt?
Hur länge har han gått med det?
Jag brukar ju borsta hans tänder regelbundet.
Han har ju varit precis som vanligt.
I vilket fall som helst så ringde jag veterinären.
De sa att man troligtvis kommer att dra ut tanden och detta görs vid narkos.
Hunden ska alltså sövas och få ett rör ned i halsen, för andningen.
Hon sa att om jag vill känna mig lugnare så kan de ta ett blodprov innan för att se om hans organ fungerar som de ska.
Det vill jag ju!
Dock har han aldrig tagit ett blodprov och jag vet att han kommer att gnälla till av nålen.
Det som gör ont i mig är att se hans rädsla och smärta och inte kunna prata med honom om det.
Jag måste hitta en trygghet hos mig själv, jag måste komma över att det är "läskigt".
Jag själv, tycker ju inte om när de sticker en i armen, tycker det är jätte obehagligt och jag överför ju mina känslor på hunden.
Det är nr. 1 som jag måste få bort.
Sen ang sövningen.
Då jag la på luren med veterinären så började jag att gråta.
Jag var gråtmild i morse på väg till skolan och kände mig allmänt skum.
Undrade varför jag reagerar så hårt på detta med sövning.
På vägen hem började tankarna att snurra....
Varför blir jag så ledsen över att han ska sövas?
Jag är rädd för att han ska dö!
Varför är jag så rädd för det?
Jo, för att jag vill inte förlora honom.
Han är mitt allt.
Varför är jag rädd för att förlora honom?
Jag hatar oplanerade, ofrivilliga, separationer.
Samma sak med pojkvänner, livrädd att de ska lämna mig.
Varför?
Vad kom jag och terapin fram till 2009?
Att min svaga punkt är övergivenhet.
Varför?
Jo, för att min mamma lämnade mig som liten, hela tiden, både fysiskt och psykiskt.
Plus att hon dog i från mig då jag var 13 år och jag hittade tillomed henne död.
Så... det har nu gått ex antal år sedan min mamma dog, inte kan jag väl må dåligt över det än?
Nej, det gör jag inte, dock så skapades en känsla, ett mönster, som tyvärr följer med en i vuxenlivet.
I bland kommer man över sånt fort, i bland tar det längre tid och i bland kommer man inte över det alls.
Jag är tacksam för att jag kom fram till detta i dag.
Jag är alltså rädd för att min hund ska dö, utan förvarning, lämna mig.
Han står mig så nära, det är han och jag lixom.
Jag har ju inga barn än och ingen kille så... jag har bara honom.
Visst jag har mina pappor och mina vänner, men de lever inte med mig.
Min rädsla är alltså att förlora honom när jag inte är redo.
Men livet är ju upp och ned, det finns inga garantier i livet.
Tänk om han dör i narkos då?
Ja...... Det kommer att vara så hemskt, för jag verkligen vill inte det.
Men livet kommer ju att rulla vidare....
Det består av att människor kommer och går.
Det finns inget man kan göra åt det.
Om han lämnar mig, (paus för att gråta lite....)
Ja, då är det så, det finns inget jag kan göra åt det.
Jag gillar inte att bli lämnad, övergiven...
Min största rädsla här i livet.
Nu då jag har kommit fram till varför jag reagerar så hårt på att han ska sövas, så hoppas jag att rädslan avtar.
Det brukar göra det då de kommer upp till ytan.
Jag älskar min lilla hund! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar