Nu ska jag dela med mig av mina innersta tankar som kom till mig i dag.
Det började med att jag kände mig låg, att jag inte ville vara singel.
Nu är jag ju inte singel utan gräsänkling.
Men det var samma känsla som jag haft innan, då jag var singel.
Jag vill ha någon att dela min vardag med, jag känner det jätte starkt.
Så, det har jag känt hela dagen i dag.
Jag la mig i badet och började läsa på google om uppehållstillstånd för sambo.
Flera hade skrivit om sina personliga erfarenheter.
En kvinna hade skrivit att i bland så om det är en kille som är 27 år eller äldre så är de redan gifta och har barn, de ljuger om det och tillomed på deras papper står det att de är ogifta.
Det ledde mig till en ny tanke....
På hans personbevis stod det: Har han varit gift: xxxx. Är han gift: xxxx
Jag blev brydd och sa till honom att det borde stå ja eller nej.
Han blev då brydd och ringde till några kompisar och frågade om de visste varför det stod så.
Efter mycket om och men så sa han att han tror att det beror på att det betyder, nej.
Jag sa att det inte svarade på frågan, då hade de kunnat skriva nej.
Han var lite irriterad över pappret och hoppades att allt skulle funka ändå.
Då jag tänkt tillbaka på denna situation så kom det en ny tanke.
Han pratade ofta om sin systers barn, han visade bilder på dem till och från.
Liknade de honom??
Ja..... typ... de gör de ju.
Då kom tanken starkt, Tänk om han redan är gift och har barn??
Men, när jag sa till honom häromdagen, att jag ville köpa nya möbler, så sa han:
"Vänta tills jag kommer dit ist, tills jag får ett arbete, det är ju bättre ekonomiskt."
Men tänk om det bara är kärleken till honom som gör mig blind?
Att jag inte ser signaler?
Han ringde kort nu, det var strömavbrott i området så han ringde vanligt.
Vi hade ca 5 minuter innan hans pengar var slut på kortet.
Jag ville testa honom så jag frågade honom direkt:
"Om jag skulle säga nu att jag inte älskar dig längre...Vad gör vi då?"
Han blev alldeles tyst i luren och sa sen:
"Va...va...d...sa.. du?? Älskar du inte mig längre??"
Jag fortsatte: "Jag frågade dig, vänd inte på frågan."
Upprörd på rösten svarade han:
"Hur kan du fråga mig detta? Efter allt vi har gått igenom? Efter all den kärlek vi har delat under denna tid!! Är det så, att du inte älskar mig??"
"Klart jag älskar dig! Jag ville bara veta..... för jag blir rädd..." sa jag.
"Fattar du inte vad du gör med mig?? Dina ord gjorde sjukt ont, det kändes direkt i mitt bröst då du sa så. Jag kan inte fatta hur du kan säga en sån knäpp sak?! Fy fan..."
Jag blev ledsen och svarade:
"Men jag får sådana här tankar i bland, jag är så jävla rädd! Jag har ju så dåliga erfarenheter av kärlek så jag grips av panik i bland. Jag vill inte stå där sen, utan barn och allt. Jag tänker tyvärr inte på att jag sårar dig...."
Han svarade:
"Jag fattar inte hur du kan säga en sån här sak...."
Sen bröts samtalet.....
Jag vet vad många tänker som känner mig och läser detta.
Fy fan Rebecca! Vad håller du på med? Ska du stöta bort honom?!
Sluta för i helvete!
Jag vet....
Helt sjukt! Speciellt då jag läser igenom det jag har skrivit, hur kunde jag??
Det är svårt i bland.
Man formas av sin uppväxt och sina personliga erfarenheter.
Alla hanterar det på olika sätt.
Jag har kommit en jäkla bra bit på vägen, utan att ha fallit i droger och annat.
Men mitt största problem, då det blivit bra mycket bättre i dag, är dock tilliten till andra.
Framförallt i kärlek.
Min erfarenhet av kärlek är att den gör ont.....
Så då jag helt plötsligt får massa kärlek som är ärlig, då vet jag inte hur jag ska hantera den...
För jag är van att kärlek betyder smärta...
När rädslan sätter sina kyliga, knotiga armar runt en så är det svårt att bryta sig loss....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar