Dag 11

Nu har jag äntligen börjat repa mig.

Det har varit dagar av stor sorg och smärta.
Jag har gråtit varje dag och sovit dåligt.

Ja, det sätter sina spår så jag har varit väldigt känslig.

I fredags var det värst...

Jag gick till skolan för att göra ett prov, jag var gråtfärdig hela vägen dit.
När jag väl kom in i klassrummet så sa jag till läraren, "Kan jag få två minuter bara."
Sen försvann jag in på toaletten.

Där brast det och jag grät i någon minut.

Sen gick jag tillbaka och gjorde provet. (Det gick över förväntan faktiskt.)
Sen gick jag hem och sov nån timme och då jag vaknade så grät jag igen nån minut och sen låg jag och stirrade ut genom fönstret en stund.

Jag gick ut med hunden och tvingade mig att göra nåt oväntat, eftersom jag vill tvinga mig till att må bättre.
Jag släppte lös hunden och vek av från vägen rätt ut i skogen, som sluttade brant uppåt.
Men det ledde till att jag skrattade åt mig själv och hunden.
Där skuttade han hur lätt som helst medans jag fastnade i buskar, halkade och fick nästan krypa upp på vissa ställen för att det var så brant.

Så jag lyckades med att få mig på andra tankar.
Dagen efter så unnade jag mig några saker från Rusta och Ikea, sen umgicks jag med några vänner och kände mig bra till mods då jag kom hem.

På söndagen så bestämde jag mig för att jag ska ha det som ett mission nu, att bli återställd så gott det går. Meditera, träna, vad vet jag men något måste jag göra.

När jag duschade i morse och tvättade håret så fick jag massor med hårstrån i handen....
Jaha... Ja, då jag mår dåligt psykiskt så påverkas sjukdomen, jag blev ju sämre i magen förut, sen gick naglarna av och nu...tappar jag hår.
Så då kände jag ännu mer att det är viktigt att må bra.

Så jag måste verkligen försöka göra allt för att bli på bättre humör.

När jag nu har börjat må bättre så mår min sambo sämre....

Han ringde mig i helgen och berättade hur jobbigt det är.
Han saknar mig så mycket och älskar mig så mycket.

Men man är väl i olika faser av uppåt och nedåt och på olika sätt.
Jag tror att det beror på att jag var kvar i smärtan och ensamheten då han åkte, så jag hade sorg direkt.

Han däremot träffade familjen som han inte sett på länge, träffade massa vänner och gjorde saker varje dag då han kom ner.
Nu har det lugnat sig  och då känner han efter mer.

Kvinnan på migrationsverket var ju på semester och kom tillbaka i torsdags, jag mailade henne redan dagen efter, i fredags och frågade om hon ska börja med vårat ärende snart.
Inget svar än så länge. (2 dar, jag vet...) ;)

Men, men..fortsättning följer....