Dag 14

Såhär är det:

Det var sjukt jobbigt att veta att han skulle åka, vi skulle skiljas åt fast vi inte ville.
Jag grät, sov dåligt och var stressad/nervös.

På Arlanda var det hemskt, jag önskar ingen det....

Så....

Hade vi vetat:
Hur länge han skulle vara borta.
Att han till 100% skulle komma tillbaka.

Ja, då skulle det vara en HELT annan sak.

Varför skulle jag vara ledsen och nervös då?

Nu vet vi ju inte, blir det 2 månader? 3 månader? 7 månader? 12 månader?
Får han komma tillbaka?

Mitt humör är mycket bättre nu, mer stabilt.
Man "lär" sig, vänjer sig.

Jag är oxå helt ok med att vi bara hörs en gång om dan, i 10 minuter.
Klart det är jobbigt, hur kan man bygga nåt då?
Men vad har jag för val?

Vi hinner knappt berätta nåt för varandra, vi klamrar oss fast vid varandra för glatta livet.

Jag mailade ju kvinnan på migrationsverket förra veckan, frågade om när hon skulle börja med vårat ärende.

Inget svar.

Jag kunde inte hålla mig mer i dag, jag mailade igen:
"Fick du mitt mail förra veckan?"

Nu har han varit borta i 2 veckor, helt sjukt är det, för det känns mycket längre....

I går var jag sur som fan, när han ringde i 2 minuter innan hans telefonkort tog slut, så sa jag: "Varför ska vi höras för?! Det är ingen idé. Vi hinner ju aldrig prata ordentligt ändå! Vi kan höras sen när vi vet mer om migrationsverket!"

Han blev sur av mina ord, sen pep det i luren för att hans pengar var slut, han hann säga: "Jag älskar dig." sen bröts det....

Ja, jag blev sur, det går väl upp och ned...sur för att det gör för ont...
Fick dock dåligt samvete direkt då samtalet bröts....