Tiden läker...

Det känns mer och mer avlägset på nåt sätt.
Man "lär" sig att leva med det.

I går på begravningen så tänkte jag kort på honom i kyrkan två ggr.
Sen under fikat, efter ceremonin, så tänkte jag inte alls på honom.

Jag kände mig glad på något sätt med mina vänner och stämningen var något upprymd efteråt.
Det var jätte skönt!

På väg hem från begravningen så ville jag prata med någon, jag kände mig ledsen.
Jag är ju van att ringa honom jämt......

Jag ringde min pappa.
Egentligen ville jag inte prata med någon, fast jag ville verkligen prata med någon.
När han väl svarade så tänkte jag: "Fråga inte hur jag mår, berätta om dina saker så jag får tänka om annat."
Men en del av mig tänkte: "Fråga mig, fråga mig!! Jag vill storgråta och berätta om begravningen och om killen!"

Det är verkligen förvirrat i mitt huvud just nu.

Jag var med en vän i går, rösten sprack och tårarna började rinna då jag sa att jag var tacksam för att jag slapp vara själv.

Jag var låg under dagen och kvällen men sen i slutet av kvällen hände en liten sak som fick mig att brista ut i storskratt!

Vi skrattade och skrattade, vek oss dubbelt och fick ont i magen! :)
Jag behövde verkligen det.

Nu har jag börjat slappna av lite mer när telefonen ringer, jag får sms eller mail.

De första dagarna var jag som en spänd fiolsträng och hoppade så fort det ringde.
"Tänk om det är han?!"
Speciellt när jag fick mail...
Han hade ju gjort så två ggr, att han vidarebefordrade sin resa till mig som han fått bekräftat från sj eller sas.

Det första jag tänker på då jag vaknar, är honom.
Jag går igenom händelser som har varit eller som skulle kunna vara.

I bland känner jag jätte starkt att jag vill ringa honom.
Jag får verkligen hejda mig själv för att inte ringa.
Men jag vill ju veta.
Eller vill jag?

Men jag är rädd för att han inte svarar då jag ringer.
Det kommer kännas tungt.
Eller så är jag rädd för att höra en sur röst som säger att han inte vill mer.

Då kanske det är bättre med hans tystnad, för den säger ju det oxå, att han inte vill mer.
Det gör sjukt ont att inte veta, att bli behandlad såhär, efter allt han har sagt.
Men det kanske är nån millimeter bättre än att få höra de sårande orden.

Jag vet inte......

Det har nu gått en vecka utan att jag har hört nåt...
En vecka....
Så jag tar det definitivt som att det är över...

Jag måste säga att det var ett fegt sätt....
Ett sätt som är ganska hårt mot en annan.
Att bara försvinna sådär.

Att låta jätte arg, skylla allt på mig och sen inte vilja prata.
Klart det var ett hårt slag.
Det känns som att man blir straffad på nåt sätt.
Straffad för att man ger av sin kärlek till någon.

Det blev jätte konstigt och gjorde jätte ont.

Men så illa var det inte, så hemsk är jag verkligen inte.
Det var ju hans egna spöken eller så dolde han nåt för mig som han inte ville berätta.
Man kan spekulera i vad som helst.

Som sagt....
Jag hörde ett ordspråk i en film i går som var jätte bra.

"Kärleken får en att glömma tiden, tiden får kärleken av avta."

Ja, så är det....