Öva på att se det positiva i det negativa

Jag ringde honom i går.
Ja, jag vet att vissa kanske tycker att jag skulle ha låtit bli.
Att inte ge honom det, att de flesta tänker: "Nä, fy fan, ringer inte han, då ringer fan inte jag!"

Men jag fungerar ju inte riktigt så...
Jag ifrågasätter och konfronterar, så fungerar jag.

Men...han svarade inte.....
Men det kändes inte så hemskt som jag trodde faktiskt.

Det gav ju mig ett indirekt svar.

Efter att jag hade ringt, vid 13.00 tiden, så åkte jag för att köpa en present till en som fyllde 40 år.
Så fort jag kom in i gallerian och omringades av människor, så tänkte jag inte på killen.

På hela kvällen, även då när jag var på 40 års festen, så tänkte jag inte på honom. Det betyder att det börjar lägga sig.

När jag sen åkte hem och insåg att klockan var 00.00 och att han inte har hört av sig.
Då blev jag så arg!!

Jag ville ringa, skriva ett mail, och säga att jag var så arg, hur faaaan kan man göra såhär efter allt han har sagt??!!"

Men jag hejdade mig, tänkte att man ska ju inte ta några beslut när man är upprörd.

Sen läste jag i min nyinköpta bok lite grann, som handlar om NLP, att man kan påverka sina tankar och sitt sätt att vara.

Då la sig ilskan och allt annat.
Det stod nämligen att alla människor handlar utifrån vad som är verkligt för dem. Vad som är bäst för dem, hur de upplever situationen.
(mina ord)

Så jag tänkte så om honom.
Vad han än nu har för orsak, att han sa en massa saker till mig men sen agerar tvärtom, det är hans eget val och det känns kanske bäst för honom att göra så som han gör.

Sen kan man spekulera i att han hade en annan tjej, han ville träffa andra, han var inte klar med sitt ex, han blev rädd för att det kändes för bra så han backade.
Inte fan vet jag.

Men såhär gjorde han... även då jag tycker att det är ett fegt och ett fruktansvärt sårande sätt.
Men, men....

Det finns några killar som vet att jag är singel nu, de var snabba som fan med att försöka få kontakt med mig igen. Det får mig att tänka på annat.
Att livet går vidare.

Dock vaknade jag tidigt igen...och det första jag tänkte på var situationer med killen som har varit.
Går igenom dem i mitt huvud, olika scener...om och om igen.

Antagligen för att försöka att hitta ett svar.
Men jag kommer aldrig att hitta ett svar, bara spekulationer.

Bearbeta och sörja är viktigt, sopar man det bara under mattan så kommer det ikapp en för eller senare för att bita en i svansen.

Men jag får tänka på vad jag har lärt mig med denna relation, speciellt om mig själv. :)

Jag läste någonstans i går, att om man har rädslor eller är svartsjuk, osäker (samma sak eg) så är det bra att utsätta sig för sånt som triggar det.
För att ju mer man utsätter sig för det så kommer det tillslut att svalna.

Så på sätt och vis är jag tacksam för att jag mötte honom.

Jag fick fysisk kärlek i massor, jag kunde verkligen vara mig själv med honom.
Jag fick öva på distansen, att den var väldigt jobbig men jag uthärdade ändå den och skulle göra det igen.
Jag fick känna på hur det var när en kille är snäll mot en.

Jag fick oxå öva på min osäkerhet och inse hur den fungerar.
Nu när jag är så medveten om den så avtar den förhoppningsvis mer och mer.

Och det här med att han bara försvann och lämnade mig med smärta, frågor osv?

Ja, då får jag öva på att se det positiva i det hela, se till alla lärdomar och allt fint som har varit. :)